en desperat pappas rop på hjälp

[Pappa_P_75]

Hej!
Jag är pappaledig med en liten grabb på 1,5 år. Storasyrran som är ett år äldre började på dagis i slutet av sommaren men går bara 15 timmar i veckan. Innan min pappaledighet var det min fru som var hemma med kottarna och även om det ofta var jobbigt med två så små barn kom hon snart att få en fungerande vardag med barnen.

Själv känner jag mig ofta uppgiven och förtvivlad över att det är så jobbigt. Jag är så trött och känner ofta att jag snart inte orkar mer. Barnen kräver hela min uppmärksamhet när jag är med dom, jag är ständigt på helspänn och rädd att situationen alltid ska urarta, tex om jag är och handlar. Barnen börjar ofta bråka om dom tex sitter i samma vagn.

Mitt största problem är dock att barnen så uppenbart föredrar sin mamma och jag duger bara när hon inte är med. Dom slåss om hennes uppmärksamhet och vill bli burna osv. Om jag närmar mig skriker dom ofta "bort, bort". Jag har hela tiden hoppats att detta beteende ska gå över i takt med att dom blir äldre och framför allt sedan jag nu är den förälder som är hemma. (jag har varit hemma tidigare också när dom var ännu mindre) men det är så svårt att komma ur de gamla vanorna. Det är min fru som har huvudansvaret för barnen, hon som har koll på deras behov i första hand. Jag vänder mig ofta till henne om hjälp. Själv har jag mer ansvar för städningen, något jag tycker är mycket mer avkopplande efter en slitig dag med barnen.

Tanken är att sonen ska börja på dagis efter jul men att jag ska fortsätta vara hemma 50% för att de ska få korta dagar på dagis. Men så som situationen är nu känns det som att vi kanske måste styra om så att min fru tar den biten istället och att jag återgår till jobbet. Problemet är att min fru har viktigt jobb, därför vi tycker det är bättre att jag är hemma. Dessutom inser vi ju att problemen aldrig kommer att lösas om jag inte tillbringar så mycket tid som möjligt med barnen.

Jag har övervägt att kontakta pyskolog men hoppas kunna komma till rätta med problemen på egen hand. Min fru säger att problemet siter i mitt huvud, att om jag bara ändrar inställning kommer allt att lösa sig.

Snälla hjälp mig! Jag vill ju verkligen vara en bra pappa.

[annawahlgren]

Välkommen är du

Min fru säger att problemet sitter i mitt huvud, att om jag bara ändrar inställning kommer allt att lösa sig.

Ja, det kan man ju säga Men skulle en karl säga så till sin hemarbetande småbarnsmamma till hustru, skulle han förmodligen få rätt ordentligt på tafsen [-X

Jag förstår att du är desperat, ledsen och uppgiven. Bara att höra "Bort! Bort!" kan knäcka en oxe. Och nu är du ingen oxe. Det skulle ingen människa vara, så som du har det nu.

Dina ambitioner att vara en bra pappa är behjärtansvärda. Naturligtvis. Men det förklarar inte - och försvarar inte - din handlingsförlamning.

Du är tvungen att ta ledningen

Och då menar jag inte gapa och skrika och slå näven i bordet. Jag menar:
lära
visa
leda
hjälpa
och till det behövs:
social delaktighet
fasta rutiner
auktoritet (vilket är något annat än att vara auktoritär).

Det är inte dig det är fel på. Det är tiden och trenderna. De har gjort dig till en nervöst relationsfixerad lekfarbror. Det är inte det barnen behöver. De behöver en far med stort F som i förebild.

Akut kan du vid "Bort, bort!" ta till lite teater, som jag kallar det. Gör likadant som barnet fast värre. "BORT! BORT!" och peka med hela handen. Ungen ska inte veta riktigt om du menar allvar. Och få sig en synnerligen nyttig tankeställare - till slut.

På sikt skulle jag vilja, hellre än att du ska springa till psykolog som gräver i din olyckliga barndom att du införskaffade Barnaboken, läste den och tog den till dig och förstod och begrep. Jag vågar påstå att det skulle förändra ALLT.

Om du mailar mig dina uppgifter på anna.wmp@gmail.com, skulle det vara mig ett innerligt nöje att skicka den till dig

[Gäst]

Hej
Jag vill bara få uttrycka min beundran, och min respekt för männsikor som dig, som verkligen söker nya vägar, och söker hjälp, när man fastnat i något som inte fungerar.
Det är så bra gjort av dig, och bara det i sig visar att du har stor kapacitet som förälder.
Du har hittat världens bästa forum, om du vill ha hjälp.

[Krümel]

Hej,
ja om du inte redan har läst Barnaboken så skulle jag absolut börja där som Anna skriver. Man måste inte läsa hela om du tycker det verkar tjock... 8) Fast jag tycker ju förstås den är som den mest underhållande roman och har plöjt den från pärm till pärm flera gånger.

Vad du kommer att kunna läsa om är bla att båda dina barn kan befinna sig i varsin trotsålder just nu. Vi hade väldiga förtrotsutbrott med vår tjej när hon var 1,5 och lite senare och storasyrran kan ju ha kommit in i den "riktiga" trotsen nu. Allt det här står det mycket om i Barnaboken. Hur man kan förhålla sig och det är också så bra beskrivet om vad det innebär för barnet. Det finns lite klistrade trådar under barnuppfostran här också, längst upp på sidan.
Sen kan det ju inte vara lätt att bara ta över och helt plötsligt vara den som "ska ha koll". Inte så lätt för mamman att släppa ifrån sig heller kanske?

Sen får man låta bli att ta bråk och skrik och gnäll personligt också... Inte lätt, jag vet, men en saklig inställning till det hela underlättar oerhört. Och de punkter som Anna skrev förstås, social delaktighet och fast rutiner. Auktoritet förstår jag delvis som (rätta mig om jag har fel) som just att man lär, visar, leder och hjälper helt sakligt och utan att blanda in en massa känslor i det hela. Så här är det och så här gör man här i världen helt enkelt!

[Pappa_P_75]

Tack för alla goda råd!

Först och främst angående "Barnaboken" så har vi den här hemma och jag har läst flera avsnitt i den. Det var genom den jag hittade hit till forumet. Men tack Anna för din gest! Boken är verkligen fenomenal och jag har läst om åldrarna som barnen befinner sig i. Vi har sett till att barnen har fasta rutiner för mat och sömn. Båda är kurerade och sover fint från klockan 19 till nästa morgon. Utan dessa barnfria kvällar förstår jag inte hur jag överhuvudtaget skulle ha överlevt denna krävande småbarnsperiod.

Min fru och jag har ett bra äktenskap och kan prata om problemen som uppstår. Vi vill vara jämställda på alla plan men problemet är att hon verkligen älskar att vara hemma med barnen medan jag ofta bara försöker få tiden att gå och räknar timmarna tills de ska gå och lägga sig. Sen längtar jag efter dem när de ligger och sover och får dåligt samvete över att jag inte njuter av dom mer under deras vakna tid. Jag vill ju tycka det är roligt att vara hemma med barn. Ibland känns det som att det är något i min personlighet som saknas för att jag ska klara detta. Det var på tal om det som min fru sa att det förmodligen sitter i huvudet och hon började prata om psykolog.

Barnen är hur lugna som helst när vi delar på dem och tar varsitt barn. Jag kan andas när tjejen är på dagis och bara killen är hemma. Men så fort de är tillsammans blir det ett sådant kaos och jag känner att jag inte har kontroll över situationen. Det kan ibland kännas som ett omöjligt projekt att ta sig ut ur lägenheten, få på dom kläder och få med alla saker man behöver. Väl ute händer det att de bara springer åt varsitt håll eller vägra sitta i vagnen när vi ska iväg.

Vid närmare eftertanke efter att ha läst Annas inlägg tror jag att det kanske är den sociala delaktighten som brister. Barnen brukar bli lugna om de får hjälpa till. Jag tror även som du skriver att min auktoritet är för svag och jag blir som sagt lätt handlingsförlamad när det är för stökigt.

Intressant det jag läste om förtrots och riktigt trots när det gäller åldern på våra barn. Jag vill gärna tänka att allt kommer lösa sig när barnen blir lite äldre, men å andra sidan har jag tänkt så i ett års tid....

Det skulle vara så härligt om allt kunde lösa sig genom barnaboken. Finns det något särskilt avsnitt eller några sidor som du Anna tycker jag ska läsa först?

TAck igen för alla snälla ord och allt pepp.

[father of sons]

Hmmm, jag ska försöka ge några tips utan att låta klämtjäck

Livet med små barn måste inte upplevas som roligt alla gånger. Det finns stunder när jag också bara vill få tiden att gå. Inget fel i det. Så är det på de flesta jobb. Så vad sägs om att se din föräldraledighet som ett jobb?
Jag vet att det är omöjligt och olämpligt att inte vara känslomässig i vardagen med sina barn - men det tar ofta överhand.

Försök att sluta med att vara på helspänn. Det påverkar barnen. Den som sett på "Mannen som talar med hundar" vet vad jag menar .
Håller man krampaktigt och panikartat kopplet förmedlar man den reaktionen till hunden. Situationer som spårar ur får man styra upp när det verkligen spårat ur. Men att ta ut det i förskott är att be om det.

Elmininera återkommande problem i förväg. Sätt inte ungarna i samma vagn om de alltid tramsar i affären. Eller låt frun handla på vägen hem. Återkommande problem kan man få bort genom att inte gå in i samma mönster.

"Bort, bort" är kanske inte roligt - men ge inget för det. Din uppgift som förälder är att ge villkorslös kärlek. Barn funkar inte riktigt så och har inte den "skyldigheten" till sina föräldrar. Gör det du ska göra trots "bort, bort", pussa godnatt, klä på, byta blöja eller vad det nu var.
Små barn har ofta EN huvudanknytning, och ofta modern eftersom hon oftast är den "flockledare" som har varit mest närvarande under det första året. Men det finns egentligen ingen anledning att ta hänsyn till det som "den andre" föräldern. Så låt inte din fru ta över, eller lägg inte ansvaret på henne för att du inte tror att du fixar det. De flesta förändringar brukar mötas av motstånd.

Psykolog? Tja....ibland behöver man hjälp att sortera sina tankar. men överväg vilken form att hjälp du söker. Psykologi är psykologi och ibland saknar stjälper den mer än hjälper. Kognitiv beteende terapi fokuserar på hur dina tankar om saker påverkar din känsla och handling. Inte så problemfokuserat.

[Solglimt]

Hej!
Jag tror att du borde tänka lite mer på DINA behov när du är hemma med barnen, och inte bara koncentrera dig på dem! Tex kan du efter frukost, efter att ni diskat tillsammans, säga, "Nu ska pappa läsa tidningen en stund". Ta en kopp kaffe, lägg dig i soffan med tidningen. Barnen kommer att klänga på dig och det kan få göra, men om de försöker släpa bort dig till några andra aktiviteter, så säg vänligt "Pappa läser tidningen". Det kan bli en del gnäll, men efter en stund går de iväg och sysselsätter sig på egen hand. Du får en skön morgonstund, och sedan kanske ni går ut eller gör något annat tillsammans

Jag förstår att du tappar självförtroendet av deras "Bort, bort!". Jag har en dotter som ABSOLUT inte vill att jag ska ta upp henne på morgonen, utan det ska pappa göra, och det kan vara ganska knäckande, men jag försöker att inte ta det så allvarligt utan se det som att jaja, hon vill att pappa ska ta upp henne men vill vara med mig i andra situationer. Ibland är det jag som tar upp henne i alla fall, och då hör jag inte protesterna så att säga, bara kör på med Åh vad du sovit gott och vad HÄRLIGT att vakna...

Peppa upp ditt självförtroende litegrann! Det är guld värt att du är hemma med barnen! Det är bara genom att spendera mycket tid med dem som fnurrorna kommer lösas, du kommer få din belöning med tiden!

[annawahlgren]

Utan dessa barnfria kvällar förstår jag inte hur jag överhuvudtaget skulle ha överlevt denna krävande småbarnsperiod.

Det är lite gnällvarning här. Jag förstår att det inte är vad du vill höra, och det skulle jag inte vilja höra själv heller. Men du är trots allt inget offer, och det är inte synd om dig. Du är far till två barn och hemma med dem enligt överenskommelse med din hustru, som ingenting hellre vill än att vara hemma med dem, medan du å din sida inget hellre vill än att slippa vara hemma med dem. Så till att börja med - vem eller vad är det som bestämmer över era liv

Man kan ompriorioritera. I stället för att leta fel och lida.

Dina barn har inte bett om att ställa till ett elände för dig, så att du ska längta efter att slippa dem och skämmas över att du äntligen gör det, på dina "barnfria kvällar" under "denna krävande småbarnsperiod". Det är inte fair play.

Läs och lär av Father of Sons Som verkligen vet vad han talar om. Med tre små barn. Mycket små barn, om man säger.

Jag tror du har fastnat i
relationsträsket
underhållningsträsket.

Att leva med små barn handlar inte "bara" om känslor - att älska och bli älskad tillbaka - eller om underhållning à la Gröna Lund. Det handlar också och inte minst om att VERKA med barnen. Under brinnande kamp för tillvaron. Att lära, visa, leda, hjälpa. Som jag försökte säga i mitt svar ovan.

Du skulle inte överleva två veckor på en arbetsplats med en så fullfjädrat ensidig känslomässig approach. På jobbet är du saklig och tänker efter före, eller hur

Barn är betjänta av
enkelhet
saklighet.

Det är en arbetsuppgift du har. Ett jobb Det viktigaste, förmodligen, som finns i hela världen. Och då talar jag JOBB Med ansvar, ledning, tanke, handling.

Du vill veta vad jag tycker du ska läsa i Barnaboken. Det gör mig förstås lite sur, eftersom det finns en innehållsförteckning. Och det finns gott om folk som inte ens har barn som läst den från pärm till pärm i rena nöjet Men här är några tips:

Vad rätt var tänkt, det blev så fel (andra delen)
Gifta sig med barnet eller förbereda det för livet? (tredje delen)
Fostran (femte delen)
Syskon (femte delen)

"Barn är inget hinder" (BB 2004 sid 442) citerar jag här:

Barn är inget hinder. Hindren finns inom dig själv och i det samhälle som omger dig.
* Barnet kan hjälpa dig - ja, tvinga dig - att övervinna de hindren.
* Barnet kan tvinga dig att prioritera.
* Barnet kan tvinga dig att utifrån klen förmåga bidra till en förändring av samhället, ett förmänskligande av samhället.
* Barnet kan ge dig nya ögon som låter dig skilja det väsentliga från det oviktiga.
* Barnet kan kan hjälpa dig att syna ditt liv, som långt styrs av krafter du aldrig ville det skulle styras av; kommersiella, samhällspolitiska, manipulerande.
* Barnet kan förmå dig att återerövra ditt liv, din bestämmanderätt, ditt omdöme, din frihet.
* Barnet kan låta dig se världen på nytt - den värld barnet ska leva i, och till vilken du visar vägen.
* Barnet kan ge människokännedom och självkännedom.
* Barnet kan ge sanningen, befriad.
* Barn är inget hinder. Om det är vad du tror, lurar du dig själv. Barn är utveckling.

{|=

[Pappa_P_75]

Tack igen till Anna och ni andra som svarat! Jag har fått många nya tankeställare av era svar, ni skriver så mycket klokt, vissa saker som jag kanske egentligen visste innerst inne . Jag försöker ta till mig av allt det ni skriver. Jag ska försöka se min tid med barnen som ett arbete och bli mindre känslomässig. Leva mer i nuet tror jag är ett bra förhållningssätt.

Tack för sidohänvisningarna till Barnaboken. Jag har ju som sagt läst i boken förut, många gånger faktiskt, men för mig är det inte så lätt att se exakt vad som är mitt problem.

Solglimt: Du föreslår att jag ibland ska tänka på mina behov och tex slå mig ner och läsa tidningen. Problemet är bara att det ofta slutar med att dom bråkar och att storasyster gör illa lillebror.

Nu ska jag sätta mig och läsa Barnaboken och lägga upp en noggrann strategi inför morgondagens arbete. Jag känner mig peppad av alla synpunkter. Tack igen!

[Pappa_P_75]

Så, nu har jag läst styckena i Barnaboken som Anna rekommenderade och det är många tankar som snurrar.

Jag känner mig träffad, både av beskrivningen hur samhället blivit förändrat så att barn inte är behövda i tillvaron på ett självklart sätt. Så sant. Sen också metaforen om bilskolläraren, hur man bemöter sitt barn med auktoritet på rätt sätt på tal om fostran.

Nu ska jag leta goda råd här på forumet om olika sätt att "ta barnen i bruk". Jag har fördrivit den mesta tiden med båda barnen på lekplatser av rädsla för att det ska urarta när man bara är inomhus. Men nu inser jag hur fel det är att de bara får lek och underhållning.

[annawahlgren]

[Fjällfolket]

=D>

/Fjällmor

[Fjällfolket]

...och denna resa har du gjort på bara 4 dagar

/Fjällmor

[Olles mamma]

Hej! Vill bara säga att jag känner så väl igen mig i din beskrivning av hur du känner dig - trots att jag bara har ETT barn. Men det har blivit bättre och bättre! Jag tyckte också att tiden sniglade sig fram, hade svårt att finna ro tillsammans med min Olle. Vad skulle vi GÖRA med all tid..? Och jag var liksom RÄDD för att han skulle gnälla och vara missnöjd, hade hjärtat i halsgropen varenda vagnpromenad av oro för att han skulle bli arg eller gråta. Min "lösning" var länge att vara mycket hemifrån och hitta på saker för att få tiden att gå. Nu har jag börjat lugna ner mig, men öppna förskolan är ändå ett tips tycker jag. Där roar barnen sig alldeles själva och man får tid att ta en fika, småprata med andra vuxna (som man i och för sig inte alltid har så mycket gemensamt med) och läsa tidningen eller nåt. Och jag upplevde att Olle verkade må som bäst när jag var bland andra vuxna och inte hade så stort fokus på honom. När JAG hade trevligt hade han också det. Så samvaro med andra som DU trivs med, eller platser där DU vill vara, är ett tips. Barn har förresten minst lika kul i svampskogen som i lekparken, speciellt om du har roligare där.

Sen vill jag instämma i det mesta som sagts ovan. När jag stått inför situationer/dagar då Olle betett sig på sätt som gjort mig ledsen/förvirrad/förtvivlad och det känts som om det "alltid ska vara så här", har jag läst på min komihåglapp som jag numera har på kylen:

VAR VUXEN. VAR LUGN. TA LEDNINGEN. HA ETT MÅL. EN SAK I TAGET! SLUTA GNÄLLA!

Det har många gånger hjälpt mig att hämta kraft och ta några säkrare steg framåt. Och varje gång kommer man en bit till. Och vad jag framför allt försöker göra nu är att VARA DÄR JAG ÄR, och ha samma tempo som Olle lite oftare. Inte alltid ligga steget före eller någonannanstans i tanken, för det måste man faktiskt inte. Inte hela tiden.

Kram Olles mamma

[Lua]

Heja Pappa P och Olles mamma Vad glad man blir

Kram Lua.