... träffade jag igår. En liten flicka, visade det sig, fast jag trodde det var en pojke (dessa klädfördomar) på kanske två och ett halvt år. Jag kom in i en ganska tom butik med bara ett par kunder före mig, och en pappa med hästsvans stod och höll ett öga på barnet medan mamma handlade. Någon vagn fanns inte i sikte. Och den lilla ungen babblade. Och skrattade. Och log, hela tiden. Och tränade på att kravla upp på en bänk, vilket inte gick så bra, gick till pappa och sa någonting, och pappa såg glad ut och sa JAHA, och ungen spankulerade vidare, tittade på mig och tittade på mamma och lilla munnen gick. Det var omöjligt att inte le lyckligt själv. Hon formligen strålade. Hennes mamma fick syn på mig och sa HEJ! och vände sig till pappa, utan att fråga med ord om han kände igen mig, och han log och hälsade och jag var plötsligt familjemedlem. "Vilken underbar liten unge", sa jag, "så GLAD
Det är ljuvligt att se." Mamman berättade att de varit nio syskon i hennes familj och att hon aldrig skulle drömma om att lämna sitt barn på dagis. "Varför ska ANDRA ta hand om mitt barn som inte ens har vett att NJUTA av mitt barn?" Hon undrade hur det var med min inställning till dagis, det hade hon inte klart för sig, men Barnaboken var hennes bekräftande stöttepelare. Och barnet skrattade och pratade och tyckte Systembolaget var ett härligt ställe. Ungen var som ett levande solsken, mär hon vinkade hej då. Jag gick därifrån lycklig och vinet smakade underbart
