3 års-ångest.

[Gunzan]

Hej,

Vill så gärna hjälpa min dotter med sin 3års ångest om man kan kalla det så. Hon har alltid varit en väldigt glad, harmonisk och trygg tjej. Ja, ibland tyckte jag att hon var lite för oblyg då hon hellre gick till de andra mammorna när vi var på öppnaförskolan. Det var bara att svälja sin stolthet och tänka att hon måste ju vara trygg i sig själv som vågar göra så.

Hon har alltid gillat folk och speciellt andra barn och inskolningen på dagis gick som en dans (för mer än 1,5 år sedan), hon struntade i att man var där eller ej. Alla barnen på dagis älskar henne och frågar efter henne då hon inte är där.

Nu har hon helt plötsligt blivit väldigt blyg och vill inte släppa min hand då jag skall gå men annars så har de inte märkt någon skillnad på dagis men jag märker det väldigt mycket när vi går bort någonstans. Hon är väldigt rädd av sig och har även blivit mörkrädd samt spökrädd.

Spökena har vi tämjt nu genom att mata dem med russin men den andra rädslan som går hand i hand med det stora allvaret som har dragit in. Jag håller på och tramsa mig och försöker att få henne att skratta ofta vilket lyckas när vi är hemma men är vi i affären blir hon bara generad och vill att jag slutar.

Hon har aldrig varit speciellt kramig av sig men nu är det lite mer av den varan. Sedan har hennes självförtroende fått sig en törn. Hon har alltid velat göra allt själv och har för det mesta lyckats. Nu ger hon upp innan hon har testat. Jag hejjar på henne flitigt och säger att hon klarar av det och tillslut så gör hon det och blir glad men nästa gång så är det samma sak.

Hon vill nog vara bäbis som sin lillebror (10 månader) men ändå vara stor. Hon har fått utökade sysslor hemma och får aktivt hjälpa mig med maten, skära korv och svampar tex och skala morötter.

Vi försöker att göra saker med bara henne tex barngympa med hennes kompisar. Hon pratar väldigt mycket om det men när vi är där så ser hon ut som om hon vill därifrån.

Har läst barnaboken ut och in och försöker att ge henne utrymme att rida ut sin egna livskriser men den annars väldigt glada och spralliga tjejen är nu mest bekymrad, tillbakadragen och allvarlig.

Det berömda 3 års trotset finns där men är inte speciellt påtagligt och det stör mig inte ett dugg. Jag tycker bara att det är bra med temprament.

Finns det någon som har något tips eller har varit med om detta. Då detta är mitt äldsta barn så är det helt nytt för mig.

Tack på förhand,

/Gun

[annawahlgren]

Trots kan se ut på det här viset. Hela hennes värld har ställts på ända. Allt hon trodde hon kunde och trodde hon var duger inte, räcker inte - tror hon. Läs gärna trotskapitlet "Jag vill - jag vill inte" noga noga, så du förstår vad hon går igenom, och låt världen vara liten medan hon möblerar om den, så som hon med vånda måste. Dämpa aktiviteterna och gå till hennes beskydd

[Gunzan]

Hej Anna Wahlgren,

Tack för ditt svar!

Nu har jag gått och grunnat ett tag på det du skrev och mer och mer börja klarna. Jag har läst kapitlet "Jag vill- jag vill inte" noga. Så när jag lämnar på dagis kramar jag mer än jag brukar och sitter ner med henne. Idag frågade jag om hon ville gå hem igen med mig och lillbror, men det ville hon verkligen inte.

Hon får fortfarande hjälpa till hemma med sina uppgifter och de måste göras fast hon inte vill ibland. Våra regler ruckar vi inte på fast vi kommer ha mera tålamod för nu vet vi vad det är som ligger bakom.

Det får sin förklaring också nu varför hon vissa dagar bara kissar på golvet och inte i pottan och andra dagar så går det galant av sig själv. Vissa dagar kan hon inte gå i trappan utan måste krypa andra dagar klättrar hon i klätterställningen.

Hennes glad/ledsen perioder pågår oftast i 2 dagar. Vilket stämmer väl in på "trotsintervallet". Det känns skönt för mig som förälder att veta vad det är även om jag inte kan hjälpa henne med att komma ur ångesten mer än visa att jag är här och står på hennes sida och att det är ok att känna sig vissen ibland.

Tack ännu än gång för svaret och en enastående hemsida.

/Gun

[annawahlgren]

Underbart Nu är du på rätt spår, sannerligen Det gäller ju att alltid, och särskilt i svåra förändringstider (se gärna Livet en kretsgång. Något om utvecklingen), vara sitt lilla barns allra bästa vän

[Gunzan]

Så nu har det gått en tid och min sötsmurf har blivit sig själv igen.

Jag vill säga ett stort tack Anna Wahlgren för att du hjälpte mig att inte darra på handen eller rösten när jag visad min dotter vägen ut ur hennes ångest.

Hon har nu blivit en vanlig 3 årig tjej med ett vanligt "trots" hon vågar sig ut själv utan att jag måste hålla henne i handen och på dagis så springer hon oftast in själv och börja leka med de andra barnen. Precis som hon gjorde innan.

Idag så följde hon med min man till marknaden som hans fotbollsklubb håller i. Hon var inte alls rädd och blyg så som hon skulle varit för en månad sedan. Hon spankulerade själv fram och tillbaka och var inte alls blyg för att prata med folk.

Det som löste många knutar var att krama henne då hon behövde det. Hon protesterade högljött när jag gjorde det men det var ett speciellt skrik och gråt som bara barnets föräldra kan höra skillnad på. Hon bara protesterade för hon bara måste protestera.

När hon hade gjort något som jag i vanliga fall hade blivit arg över och sagt till på skarpen sa jag bara i lugn ton att så gör man inte, tex knuffa eller slå lillebror. Sedan satte vi oss i soffan och hon fick skrika av sig under kontrollerade former och jag lugnade henne och sa att nu är det bra och tillslut så lugnade hon sig och ibland så bad hon om att få gå ner och sova på sitt rum eller så somnade hon i mitt knä.

Efter att jag har gjort så under ca 2 månader så började det hända saker hon blev lugnare och hennes självförtroende började återvända. Jag satt också med henne i knät på dagis när jag lämnade henne och det behövs inte längre.

Visst var det tålamods prövande, speciellt i början då det kändes som om det bara blev värre av att köra kramtaktiken men nu när vi kommit ut på andra sidan så var det värt allt.

Måste även tillägga att hon går själv på toaletten nu även om vi är uta på gården så går hon in själv och kan både bajsa och kissa själv. Visst händer det att hon har för roligt ute så hon inte hinner in men det är ju en annan sak än att kissa eller bajsa på sig med flit som det var innan.

Hon har utvecklats väldigt mycket på den senaste tiden och leker väldigt bra med de lite äldre barnen som hon skall gå tillsammans med till hösten, när hon flyttas upp till storabarnsavdelningen. Hennes tal har utvecklats och hon pratar nästan bättre än 5 åringarna på gården.

Till och med grannarna har märkt vilken skillnad det är på henne nu och hur hon var för bara 2-3 månader sedan.

Ett stort tack och många varma kramar,

/Gun

[annawahlgren]

Jag är så glad att jag kunde hjälpa TACK för dina varma ord Och pris och beröm för att DU kunde hjälpa HENNE. Att du kunde odla det där tålamodet och läsa av henne utifrån din vilja och bestämning - att vara hennes allra bästa vän i världen, att alltid försöka förstå och handla avdekvat därefter.

Glöm bara inte att alltid visa en väg ut, ett JA (i ord och handling) när du sagt/visat ett NEJ. Ett nej får aldrig hänga kvar i luften. Kramandet är underbart, nödvändigt och fint, men situationen - den konkreta, faktiska - måste också lösas med en väg ut, inte "bara" genom tröst i vanmakten. Vanmakten måste brytas, och barns värld är konkret.

Men allt det där vet du nu och kan ladda till nästa "varv" Du är så duktig