Skrajsen snart 3-åring...

[maernsp]

Hej hej

Vet inte riktigt var den här funderingen hör hemma, men jag vill bara kolla om det finns fler i den här situationen.

Wille blir 3 år den 17 dec. I fjol så blev han liiiiiiivrädd för tomten, och då menar jag livrädd! Han har aldrig skrikit så förr o han flög upp i mitt knä o vi fick lämna rummet helt enkelt. Han var därefter rädd o skakis när han var hos mormor o morfar (där det hände) som han vanligtvis trivs kanon hos. Det höll i sig ett bra tag, men sen släppte det, men han har hela tiden fortsatt o pratat om tomtar. Nu har det blossat upp lite igen, han har vaknat ett par nätter o gråtit till lite i sömnen o sen har han börjat prata om svarta tomtar, frågar om de finns o var de bor osv. Vi har inte pratat nåt om tomten förut, utan vi har svarat på hans frågor om tomtar när de har kommit, de bor på Nordpolen (jääääättelångt borta) o de bor hos sin tomtemamma o tomtepappa, mm mm. Han har vid tillfällen när han känt sig lite osäker sagt: Det kommer ingen tomte, mamma.

Min fundering är nu hur jag ska bemöta det här? När vi pratar om tomten (efter att han tagit upp det) så pratar vi om att tomten är snäll o han kommer med paket osv. I år blir det naturligtvis ingen tomte, men det känns inge kul att han går runt o är rädd för tomtar lite här o där liksom. T ex på morgonen så tar jag upp honom o så ligger vi o lillasyster i vår säng o myser o läser bok osv, men då vågar inte han gå genom hallen till sitt eget rum o hämta en till bok. Han är känslig för ljud o reagerar direkt om det är nåt ljud han inte känner igen.

Är det här vanligt för barn i den här åldern? Kan ju tillägga att han är en VÄLDIGT vältalig ung man som har pratat hela meningar lääääänge o är en liten funderare liksom.

MVH

[annawahlgren]

Han har aldrig skrikit så förr o han flög upp i mitt knä o vi fick lämna rummet helt enkelt.

Regeln är att små barn ska möta faran beskyddade.

Så att ni lämnade rummet var ingen bra idé - fasan blev kvar, obruten. Ni kunde ha gått undan en kort stund medan någon hållit kvar tomten med enklare våld så att du kunde ha sagt: "Vi går och kollar. Han är kanske inte så farlig. Vi kollar "

Med lite paktande, alltså. Du kunde låtit förstå att du också tyckte tomten (eller vad det nu är) verkade lite läskig. Men det var han nog inte egentligen, kanske, eller också var han det, ja, vem vet - vi går och kollar

Och så skulle du gett barnet (och dig själv, låtsas vi) tid nog att försiktigt närma sig tomten, beskyddad, för att observera och studera och själv bilda sig en uppfattning (kallas att göra sig en liten erfarenhet ) av en tomte som faktiskt bara gjorde trevliga saker. Som då inte skulle vara direkt riktade mot barnet utan mot alla andra.

Så det här är inget som hör åldern till eller någon diffus "fas" som kan förväntas gå över av sig själv. Man tar barns rädsla på allvar genom att dela den, dvs förstå den (och gärna "pakta" med inlevelse kring sina egna rädslor, nu eller förut) och sedan ALLTID se till att barnet självt - beskyddat - får konstatera att det faktiskt inte fanns någonting att vara rädd för, i det ena eller det andra. Det kan du inte tala om för honom. Ord à la Vän av Ordning (se pakt-tråden ) fixar inte det. Den egna erfarenheten måste till, och den är inte generell, införskaffad en gång för alla och gällande allting.

Nu "vågar han inte gå genom hallen till sitt eget rum o hämta en till bok. Han är känslig för ljud o reagerar direkt om det är nåt ljud han inte känner igen", skriver du. Det har ingenting med ljudkänslighet att göra. Det har med rädslan för vargen - i diverse skepnader - att göra. Ta itu med dem en efter en, dessa "vargar". Undersök hallen med honom. Fråga. Leta efter "vargen" tillsammans. Var lite lagom orolig, så han känner sig förstådd. Be honom om hjälp att undersöka allting. Spela lite teater. Låt det ta tid. Känn efter sedan om och när det är läge att tillsammans komma fram till att hallen inte är farlig, trots allt Å, vilken lättnad Nu kan han hämta sin bok Du väntar på honom i icke-längre-läbbiga hallen

Förstår du

[maernsp]

VA SNABB DU ÄR ATT SVARA! TUSEN TACK!

Jag håller absolut med dig! Nu när du förklarar så är det ju så självklart, men jag gjorde inte som jag borde ha gjort, dvs beskyddat, fast ändå låtit honom lära känna tomten. Hmmm, hur ska jag göra nu för att han ska återfå förtroendet för tomten? Har du nå tips där? Tomtar är ju inte direkt förekommande nu.
Det här med hallen är ju oxå ett bra tips. Fast jag har istället resonerat så att jag inte vill följa med honom för då skulle han på nåt sätt vänja sig vid det o till slut är det jag som får hämta en massa böcker. Han har ju bett mig följa med honom, o då har jag försökt peppa honom att gå själv, men det vågar han ju inte. Inser ju nu att jag ska följa med honom, låta honom upptäcka den ofarliga hallen o därefter försöka trappa ner på medföljandet. Eller tänker jag fel där?

Jag tänker mer o mer på det här med paktande, det blir allt viktigare nu när han börjar trotsa o det är alltid så himla lärorikt att surfa runt här lite o läsa de klistrade trådarna. Ska plöja igenom trots o paktande-trådarna igen. Behövs alltid uppfräschning.

TUSEN TACK IGEN!

[annawahlgren]

Tack för varma ord

"Återfå" förtroendet för tomten kan han kanske inte, eftersom han väl knappast har träffat någon tomte i medvetet tillstånd, höll jag på att säga. Han såg en stor skäggig karl med mullrande röst och det kan väl skrämma slag på de flesta. Ungefär som att möta ett lejon i skogen Hår ska byggas upp ett förtroende, från scratch

Nu finns det tomtar även så här års och det finns någonting som heter teater Vidtala en "tomte" tycker jag att dyka upp off-season så att du kan backa bandet och göra det du borde gjort DÅ.

Man får se det som en liten minikur. Det går alltid att backa bandet, gudskelov och tack

Vad gäller hallen så läs igen det jag skrev. Du kan inte forcera saker och ting. Han måste i lugn och ro (med bultande hjärta) tillsammans med dig eller annan seriöst undersökande person få upptäcka, verkligen och själv, att där inte finns några "vargar". Alltssammans måste man ta på allvar, och det måste få ta den tid det tar att bryta detta mönster av (tidigare obeskyddad) rädsla.

Jag förstår hur du resonerar, men du har för bråttom. Läs igen det jag skrivit, där står ju recis hur du bör göra, om du vill hjälpa honom Enkelt och lättfattligt, hoppas jag

[ms Sophie]

Nu finns det tomtar även så här års och det finns någonting som heter teater Vidtala en "tomte" tycker jag att dyka upp off-season så att du kan backa bandet och göra det du borde gjort DÅ.

Fick en deja vu känsla här. Svagt minne eller återberättat av min mor är det, men vi hade ett dagbarn som var rädd för mycket. Skrämd hemifrån för både sotare, spöken och diverse annat
Och jösses vad det klipptes i lakan hemma. Till spöken. Handspöken och stora spöken att klä ut sig till. Titta i hålen, titta på lakanet, till slut få sätta på lakanet på sig själv eller någon annan och till slut var rädslan borta! Det var inget farligt med spöket

Och min pappa har berättat att sotaren i Heby (där jag är född) sagt till honom att han tyckte det var så roligt att komma till oss för han blev alltid så välkomnad! Vi barn och dagbarnen hade ritat teckningar till honom och det var en jättehändelse att sotaren kom
Han hade allt för ofta varit med om att barn sprang och gömde sig när sotaren kom... undrar var det kom ifrån
Men hos oss var det kul att han kom. "Tänk, idag kommer sotaren hit, vad roligt!"

[annawahlgren]

Underbart Och så rätt

[ms Sophie]

En liten fråga som ligger i linje med denna tråd.
Tintin trillade på försommaren och fick sy ett stygn i läppen.
Hon var ledsen precis när hon gjorde illa sig men det lugnade sig sedan.
Hennes far, som var med, såg dock att det var så pass djupt att det skulle behöva sys så de åkte till vårdcentralen.
Tintin var lugn under resan dit och inskrivningen gick bara bra och väntan på att få komma till doktorn. Sedan inne i undersökningsrummet började det gå "fel".
Sjuksyster först tittade utan att röra eller tränga sig på och insåg att hon skulle behöva sys. Tintin var fortsatt lugn då.
Sedan kom doktorn och samma sak där, han avvaktade, tittade på avstånd och behövde titta lite närmare.
Då blev Tintin "rädd". Insåg väl att det var något konstigt på gång och gömde sig i pappas famn.
Eftersom det behövde sys så fick hon bedövningsspray och sedan slutade det tyvärr med att sköterska och pappa fick hålla i Tintin så att läkaren kunde sätta ett stygn i läppen.
Efteråt var de kvar i lekrummet så hon var inte ledsen när de åkte hem.

Detta har hon bearbetat genom att ihärigt läst "Emma hos doktorn" här hemma och pratat om "ont i läppen". Sedan har det lugnat sig.

Så var vi till doktorn igen här i veckan då Tintin när hon blir förkyld får astmatiska besvär. Hon har alltid varit så och det sitter kvar någon/några veckor efter att förkylningen försvinner och vi vet att hon är sådan men omgivningen reagerar på att hon låter så rosslig. Allmäntillståndet och sömnen är bra men andningen låter ansträngd.
För att kolla, än en gång (gjorde det senast vid 1.5 års kollen) så beställde jag tid och var dit.

Hade förberett henne på att vi skulle till läkaren och att han kommer säga Hej till henne och sedan ta fram något som heter stetoskop och lyssna på hjärta och lungor. Inte i så lång mening men genom att visa och berätta för henne hur det skulle vara.
Det gick ok. Vi kom dit, skrev in oss och väntade i lekrummet. Allt ok.
Sedan var det dags och läkaren hämtade oss.
Tvärnit. Gråt, ledset, vill inte osv.
Tack och lov var läkaren bra så han tog första bästa rum i stället för att vi skulle gå i hela korridoren. Han pratade till henne och inte med mig. Försökte få henne att ge honom ett papper han tappat osv. Han var jättebra helt enkelt, men just korridoren och mannen i läkarrock blev för mycket för Tintin.
Väl inne i undersökningsrummet (det första vi tog) så försökte han prata med henne men hon sa bara "Mamma, gå till lekrummet" och drog i mig samtidigt som hon grät.
Jag var lugn och pratade lugnt med läkaren och förklarade läget för honom.
Han gjorde så lite som möjligt med henne men lyssnade till slut, under protester från Tintin, på hjärta och lungor för att kolla.
Tack och lov så gjorde han som jag sagt till henne, sa hej först och ville sedan lyssna på henne.
Vi avslutade med att vinka till läkaren och gå till lekrummet igen.
Hon var glad och lugn då och när vi sedan gick.

Men detta från i våras med läppen sitter bevisligen djupt i henne.
Hur komma över det?
Leka doktor hemma? Skaffa en läkarrock? Åka till VC och se läkare?
Vad göra för att bota denna rädsla?

Den har inte visat sig tidigare även om hon pratade om läppen och läkare i somras, men inte efter det och inte nu efter senaste läkarbesöket.

Det är ju lättare att göra spöken hemma av lakan än att göra en läkare liksom...

[mrs.mormor]

mrs.mormor här
Hej ms Sophie
Tänkte på det vi pratade om i helgen och det har blivit mer och mer klart för mig vad du skall göra.
Åk till vårdcentralen med Tintin och lek och gå i korridorerna, hälsa på sköterskor och doktorer. Gör det så skall du se att det går över så småning om.
Hjälp Tintin bearbeta det hon varit med om, skräm inte, bara va ärlig mot henne, ge henne trygghet.
Kram Ma

[Ewa]

Hej MsSophie och Mrs Mormor!

Ja, ni är ju ett toppenteam, ni två. Ville bara berätta att vi har haft det på samma sätt här. Och att det gått över. När Anton var 1 blev han uttorkad och dropp skulle sättas. Men det var bråttom och emlaplåster han inte verka. Och sköterskan var inte nålexpert, riktigt. Så det ville sig inte. Mormor och jag fick hålla honom medan han stack i båda händerna och båda fötterna innan han äntligen kan sätta droppet. 30 min höll de på och jag höll på att bli tokig på att de misshandlade honom så. Nåväl. Nu vet jag med mig att be om en "proffsstickare" direkt. Och ställa lite mer krav själv.

Men så, till frågan då. Vita rockar var därefter otänkbart för den lille mannen. Som för Tintin. Och jag tycker ni gör rätt. Vi har lekt mycket doktor hemma, med doktorsväskan i högsta hugg har det undersökts, bandagerats och sprutats. Vi har läst om Emma och alla andra som går till doktorn. Och förberett väldigt noga när vi ska till läkare eller BVC, med lite teater inför besöken. Ju fler angenäma besök vi hade, desto mer mildrades hans rädsla, tills den alldeles försvann. Har man en bra läkare kan man ju undra om inte barnet kan lyssna på doktorns hjärta först, osv. Det tyckte jag hjälpte jättebra. Och vi har en väldigt rar BVC-sköterska som också varit bra att få en mer vardaglig kontakt med. Så Mrs Mormors förslag tycker jag låter alldeles utmärkt. Ta det i lugn takt och upptäck TILLSAMMANS, dela de nya upptäckterna, helt enkelt.

Kram Ewa