Jag vill gärna dela med mig av min erfarenhet omkring syskon sovande i samma rum.
Lilla kejsarinnan på ärtan har haft en väldig massa åsikter omkring läggningarna nu i sin åttamånaders-stök-och-bök.
Vi har varit noga med att skratta med henne, hela vägen till sängen, men så där när hon ser sängen har skrattet förbytts till gråt... 
Jag har lagt henne med hurtiga/självklara miner och ramsat mig ut som vanligt. Lagt på klassisk musik och en minut senare har det varit tyst. Men så klart har jag inte gillat den där inledande gråten. Så här långt har barnen sovit i separata rum, gud ensam vet varför...
Så skulle vi ha gäster till helgen. Gäster med liten tjej i Kejsarens ålder. Vi skulle ha trevlig vuxenmiddag, och lilla tösen skulle läggas att sova i vår resesäng.
Så nu behövde jag både extra rummet, i vilken kejsarinnan hade sovit i, OCH resesängen, hennes säng. Inne i det kejserliga barnrummet fanns ju en extra spjälsäng 
som bara väntade på att jag skulle flytta in kejsarinnan. Så då kör jag hennes middagslurar inne hos bror under dagen. Hon känner väl till rummet, vi är där mycket under eftermiddagen. Och jag noterar att hon inte alls protesterar vid läggning.
"Nå väl, hon är väl extra trött", tänker jag.På kvällen är hon inte extra trött. och när hon då blir lagd i storebrors rum, i den extra spjälsängen, hennes säng
så gör hon inte ett ljud till protest. Natten förflyter hur bra som helst. Morgonen också. Hon sover rakt igenom snorig/halsontig storebror som vaknar tidigt på morgonen och får medicinering. 
Nu har barnen inte hunnit sova mera än tre dagar i samma rum, men jag noterar att protseterna är borta.
Man får tolka det som man vill. Jag tolkar det som att lilla kejsarinnan känner sig trygg och tillfreds där hon sover i samma rum med Storebror Kejsaren, som i vilket fall som helst kan allt.
Men än har jag inte bestämt mig hur vi ska göra... 
Observera att jag gjorde förflyttningen MITT I lilla damens åttamånaders-stök... 