Tack, Susanne*
Ja, struktur, som betyder förutsebarhet och därmed frihet för både tanke och själ, är A och O i umgänget med små barn.
Kanske kan "Lilla Maria och hennes mamma" (Barnaboken 2004, sid 798 ff) inspirera dig
Träna till att börja med din lille gosse i att vara utan ditt evinnerliga sällskap, som bara hjälplösförklarar honom. Vinka hej då, gå ut ur rummet, kom tillbaka glad (oavsett protester) efter någon minut, säg hej och gå till ditt, medan du pratar högt för dig själv utan att se på honom, vinka hej då igen som om du måste hämta något, var borta lite till, kom tillbaks och säg hej och gå till ditt, osv."Hör" inte hans gnölanden, i det längsta. Ge honom chansen att upptäcka att han faktiskt klarar sig alldeles utmärkt på egen hand. Vilket tar tid och tålamod, som du förstår, men håll målet för ögonen
Jag tror att om du läser Barnaboken från början - åtminstone från och med tredje delen - kan du känna att du kan "backa bandet" och börja om rätt från där det tydligen blev fel. Du ska inte känna dig bunden av din son men han ska heller inte känna sig bunden av dig
och full, full, full av upptäckarlust. 
Inte en lugn stund! Jag tog verkligen åt mig av anna wahlgrens inlägg här nedan om att inte gnälla och klaga på små barn. Jag vill inte klaga på min gulleplutt, det är mer mig det är fel på och det är det jag vill ha hjälp med... Har läst Barnaboken och har fastnat för det anna skriver om att man kan må ganska skruttigt 
som människa och ändå vara en bra förälder. Jag är ett ensamt "vuxet barn" med en trasslig barndom och jag har lidit mycket av depressioner och annat. Det jobbiga är att jag tycker att allt blivit mycket värre sen sonen kom. Jag orkar inte riktigt vara den mamma jag skulle vilja vara. Jag undrar helt enkelt hur anna lyckades leda och ge sina barn det de behövde trots att hon själv mådde dåligt ibland? Det är ju det jag inte klarar! Sonen är hel, ren, mätt, sover bra, pigg och kry men vägrar göra eller testa något på egen hand. Jag ska vara med, vid hans sida varje vaken minut. Han har aldrig klarat ensam-leken. Har skrikit sig hysterisk. Så nu sitter jag vanmäktig och ledsen bredvid honom och min kropp o själ skriker efter egen-tid. Så länge jag är bredvid är sonen glad och tillfreds. Visst är jag hemsk? 
Jag går hos en medberoende-terapeut för att försöka ta hand om mig själv men känner mig som världens sämsta mamma. Jag är så trött på att spela clown vareviga dag för att slippa gnäll och gnål! Vet att anna skrev att hon aldrig lekt med sina barn, att barnen lekte med varandra. Men hur gjorde hon med första barnet? 
Hoppas någon förstår vad jag menar och behöver för råd!!
Det är så FULT att göra så! 
Jag sökte en Bibel och fann Barnaboken.
mamman får insikt om sin förmåga att förändra och känner sin duglighet som förälder/person 
BVC´s agerande i detta fall är ju helt åt fanders - vilken tur att du hittade hit och till Barnaboksfilosofin!