Kompisproblem

[svean]

Hejsan!

Min lilla dotter, nyss 2 år är mycket försiktig och liten för sin ålder, väger knappt 10 kilo. Hon älskar sina böcker som hon gärna sitter och bläddrar i själv. Jag är ensamstående och pluggar på distans hemifrån, så vi är i stort sett alltid med varandra och hon går inte på dagis.

Nu till problemet. Min dotter är inte så bra på att ta för sig och blir alltid av med sina leksaker när vi umgås med mina vänninor och deras barn och nu senast när vi var och skulle umgås och leka med en vän och hennes son, som är jämngammal med min dotter, men betydligt större, fick min dotter ordentligt med stryk av honom, hon har flera blåmärken . Sonen knuffade henne från en hög rutchkana, slet henne i håret och slog henne , helt oprovocerat. Mamman till pojken tyckte att min dotter skulle lära sig att tuffa på sig och att vi skulle låta dem göra upp det sins i mellan. Men kan man göra det när de absolut inte är jämnbördiga?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra . Jag vill inte att min dotter ska lära sig att slå tillbaka ännu hårdare, hon är en mycket empatisk liten varelse, som alltid bjuder alla och delar med sig. Det här låter verkligen som jag lovordar mitt eget barn och gnäller på andras ungar, men det är inte så det är meningen..

Ett annat exempel är när vi var hon en annan vänina och hennes ett år äldre son, sonen ville ha halsbandet min dotter hade på sig och slet tag i det och släpade henne efter sig. Föräldrarna tar av min dotter halsbandet och ger det till sin son, med orden "ville du ha ditt halsband". Min dotter gick bort en bit och stod bara där, grät inte ens. Hon trodde att hon gjort något hemskt.

Vad långt det blev...

Vad tycker ni jag ska göra? Vill ju inte sluta umgås och tycker oxå att det är svårt att gå in och tillrättavisa deras barn eller barnuppfostran, men det är inte roligt när min dotter blir rädd och inte vill åka till dessa personer.

Tack på förhand!

[/LO]

Hej och välkommen !

Vera har också varit försiktig och låtit andra barn få saker som hon haft i handen om de varit där och tagit. Men hon har verkligen inte verkat bry sig. Har försökt att inte bry mig så mycket om det.
Däremot skulle jag ALDRIG acceptera våld i någon form. Här hjälper man barnen att visa hur man gör. Man kramas och klappar, så länge det behövs.

Här handlar det inte om att bli arg (tvååringen är aldeles för liten för att begripa vad det är han gör egentligen. Han vill ha något och tar till de metoder han tror kommer fungera...) utan att tillrättavisa, i ordets rätta bemärkelse - visa till rätta. Såhär gör man i denna världen. Och om inte det hjälper - eller du känner att det är helt otänkbart att säga till andras barn, så skulle jag snabbt fånga dottern och gå iväg på ett mycket viktigt ärende - typ titta på myror eller hämta något eller så - vad som helst som liksom tar uppmärksamheten från situationen.

Men skulle något barn göra något mot mitt barn - någon form av våld, så skulle jag ingripa omedelbart.

/LO

[/LO]

PS. kan tillägga att hon är inte alls lika försiktig längre. Nu tar hon för sig och accepterar inte utan argument att någon tar något ifrån henne

/LO

[Gäst]

Hej på dig

Jag vill bara instämma i LO:s kloka ord.

Hade också ett försiktigt barn, som blev plågad av andra barn. Han satt bara kvar. Oförstående och drog sig sorgset tillbaka.
Och det är inte roligt att se detta som förälder

Några tips:
Skydda ditt barn. Hindra slagen och visa med dina händer hur man gör i stället. Få barn är vana att bli VISADE så de blir antagligen som frågetecken av ren chock.
Jag tycker att du ska säga till mamman att du inte vill acceptera våld, och således inte har tänkt att flickan ska behöva använda det heller för att tuffa till sig.

På dagis blev min son utsatt för ganska våldsam behandling, men han slog inte tillbaka, utan gick bara undan och var själv. Men du är ju på plats och kan skydda, så gör det.

Jag tror förövrig att det hårda dagisklimatet är en bidragande orsak till våldsamt utagerande beteende. Ingen är ju på plats och verkligen skyddar och fostrar, utan i mångt och mycket står ju barnen rätt ensamma inför de våld som förekommer.
Både på dagis och senare skola så är klimatet hårt, och jag fick tillslut i skolåldern deklarera för sonen att han inte skulle stå kvar och bara ta emot, utan att försvara sig, slå och spring därifrån ungefär.
Det kan låta lite dubblet att lära sitt barn att inte slå, men sen några år senare säga att om du verkligen är i knipa så ligg inte bara kvar, utan försvara dig och spring Men jag blev tvungen han blev ju formligen mosad av icke fostrade barn.

I dag är han 13 år, och slåss fortfarande inte, men jag vet att han inte tar emot ren misshandel och förblir helt passiv.

[Ewa]

Har en försiktig sort jag också, om nu något mindre försiktig. Jag håller med /LO. Länkar till en tråd, som delvis handlar om helt andra saker, men kanske hittar du något matnyttigt i hur man ska tänka i förhållande till kompisar:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420

[svean]

Tack för att ni tagit er tid att svara mig !

Jag ska försöka bättra mig och visa de andra barnen ett bättre sätt att umgås än att slåss.

jag känner att jag blir alldeles paff när så mycket våld kommer från så små barn . Och mamman och båda morföräldrarna bara sitter och tittar på när pojken ger sig på min dotter utan att ingripa på något sätt. När det är hemma hos dem tycker jag det är svårare och gå in och lägga sig i, men ska bättra mig på den punkten.

Jag vet ju inte vad som hänt innan vi kom dit, för pojken gav sig oxå på sin egen mamma och drog henne i håret och när hon lite halvlamt sa åt honom att sluta slet han ännu hårdare. Det var faktiskt riktigt läskigt att se pojkens blick, han ville göra illa Stackarn! Han är ju så liten och behöver visas ett bättre sätt att umgås..

Den här träffen slutade med att jag packade in min dotter i bilen och åkte hem. Jag försökte att prata igenom det som hänt i bilen hem (jag använde naturligtvis väldigt små ord). Men försökte förklara att det är inte ok att slå min lilla ängel, aktade mig mycket noga för att använda uttryck som dumma X utan mer att hon skulle säga Sluta X, inte knuffas eller inte slåss! om det händer igen.

Jag tänker, som det är nu inte lämna min dotter ensam med denna pojke utab försöka vara med och stötta båda barnen om samma situation uppstår igen.

Vad tror ni om det?

[Mamsen x 3]

Hej svean!

Håller fullständigt med föregående talare! Blev bara så trött av din väninnas ord: "att låta barnen göra upp det sinsemellan"... Jag tycker inte att så små barn skall lösa så våldsamma problem själva! speciellt inte när dem är så ojämbördiga som dem två är... ytterst orättvist och kränkande mot din lilla som inte kan försvara sig.

Nä, gå du emellan och avbryt "leken" när den blir våldsam. Det har du både rätt och skyldighet att göra. 8)

Lycka till!

[Linnéa med två barn]

Jg är också en sån mamma som tycker det är svårt att säga till andras barn. Men andra föräldrar säger till mina om det är något så jag tror vi måste tuffa till oss, det är en träningssak. Det är definitivt INTE okej att släpa ett barn i halsbandet. Nästa gång ni umgås, bestäm dig för att idag ska jag våga säga till EN gång (vid behov såklart). Så kommer du stärkas av det, och nästa gång kanske du vågar säga till två ggr, för att sedan få så mycket självförtroende att du utan att skämmas tillrättavisar det barn som gör fel oavsett om det är ditt eget eller någon annans. Lycka till,och du, var inte ledsen för att du har ett försiktigt barn utan se det som att det här är ett barn som har fina egenskaper och empati, underbara egenskaper senare i livet. Däremot måste hon se att en vuxen säger till det barn som gör fel!