Rädd för hundar

[fjällström]

Hej!
Måste bara höra hur det går för er med "hundträningen".
Attans onödigt att det där skulle behöva hända. Har man inte själv hund så kan det ju vara spännande/otäckt med hund fast man inte blir påhoppad.
Är själv hundägare & uppfödare och ett litet tips från mig är att om ni på promenaden träffar ett hundekipage, så säg till hundägaren att ni går med en bit på promenaden om det är OK. Säg till lilla barnet (glatt ) att nu ska vi promenera med hunden. Så går ni till en början en bit bakom och allt eftersom det går bra så närmar ni er hunden. Tillslut går ni bredvid Blir barnet rädd så vänta en stund så att hunden får gå en bit före och så håller ni på. Självklart ska din attityd vara övertygande om att det är den mest självklara sak i världen att promenera med hundar
Ni behöver ju inte alls prata med hunden, utan bara gå på vanlig promenad fast med hunden i närheten.

Lycka till!

[pia-lotta]

Hej Fjällström!

Vi blev sjuka förra veckan så vi har inte hunnit träffa hundar mer än de som vi har gått förbi och då har jag glatt i förbifarten pratat om hunden, vad det är för färg, stor eller liten osv. Det har mottagits bra.

Jag har också lyckats lokalisera en annan mamma på dagis som har hund som ska ställa upp för oss . I min närmaste bekantskap fanns det inte en enda hund eller katt

Vi har ett hunddagis i vårt område som jag ska ringa och fråga vilka tider på dagarna som de är ute och promenerar. Har sett dem ibland men minns aldrig vilka tider det är. Då kan vi observera MÅNGA hundar samtidigt.

Slutligen har jag också hittat 4H-gårdar i närheten som vi ska hälsa på som har alla möjliga djur.

Att hon ska vara rädd för hundar tänkar jag verkligen kämpa bort eftersom jag har en väninna som nu i vuxen ålder är ohälsosamt rädd för hundar. Sen kan jag absolut lära henne hur hon ska bete sig om hon inte vill att hunden ska hälsa som Anna skrev tidigare.

Du bor inte själv i Stockholm möjligtsvis så vi kan hälsa på dig?

//Pia-Lotta

[fjällström]

Hej!
Jag bor i Piteå, Norrbotten. Det är ju en bit att åka, men välkommen du

[pia-lotta]

Det var ju kanske lite långt

En liten rapport:
Efter våra små prat om hundar som vi gick förbi med vagnen gick det först bra men sedan började det gå sämre

Jag började själv hälsa på alla hundar vi mötte och då bröt dottern ihop fullständigt! "Mamma, hunden smakar på dig" grät hon från vagnen så då fick jag backa lite....

Nu i en veckas tid har jag lyft upp henne när det kommer en hund. Inte räddande utan bara för att liksom prata om hunden som gått förbi. "titta, en hund. Vilken färg har den? Är den stor eller liten? osv. Det har fungerat bra. Sedan har hon sagt typ "hunden smakar mig mamma" och vi har pratat lite om hur man kan frågar om en hund är snäll och är den det så kan man hälsa på den om man vill. Detta har fungerat utan att hon har bruitit ihop.

I helgen var vi på en 4-H gård och hälsade på hästar, kaniner, får etc och det gick bra

Eftersom vi varit så mycket sjuka så har vi tyvärr inte kunnat hälsa på gamla dagiskompisens hund men det ska vi göra så fort allt är stabilt här hemma.....

Tänker fortsätta kämpa hårt för att vi ska komma förbi detta....

[Puffis]

vad duktiga ni är!

[annawahlgren]

... det inte alls är särskillt hälsosamt att vara rädd för hundar.

Små barn är rädda för det okända, och det är nog de flesta av oss vuxna också, eller åtminstone osäkra.

Dina suveräna kunskaper om hundars språk, signaler och inbördes kommunikation saknar de flesta av oss, och barn gör det definitivt.

Jag är inte rädd för hundar (har också arbetat med hundar i min gröna ungdom) men jag hyser stor respekt. Ungefär som när jag går över gatan med ett litet barn. Jag är inte RÄDD för bilarna och jag vill inte lära barnet vara RÄDD. Men bilarna KAN vara farliga, dvs köra över oss, om vi inte närmar oss dem / trafiken med respekt. Försiktighet. Vaksamhet.

Så hur beter man sig i praktiken? Hur garderar man sig mot det som möjligen KAN hända, så att det inte händer Det är vad jag vill lära barnet, faktiskt, praktiskt och konkret

[Puffis]

Puffis skrev:
... det inte alls är särskillt hälsosamt att vara rädd för hundar.

Små barn är rädda för det okända, och det är nog de flesta av oss vuxna också, eller åtminstone osäkra.

Vad jag tänkte på när jag skrev det är de hundrädda som jag känner som knappt törs gå ut och deras liv begränsas så mycket.

Så hur beter man sig i praktiken? Hur garderar man sig mot det som möjligen KAN hända, så att det inte händer Det är vad jag vill lära barnet, faktiskt, praktiskt och konkret

*spånar lite bara*
hmmm... i praktiken? Först är det väl att lära barnen att man alltid frågar den som håller i kopplet innan man går fram till en hund. Sen ska man ju "klappa fint" (det kan väl alla "AW-ungar" ) -inte på huvudet utan på halsen eller ryggen, kanske. Gärna sträcka fram handen så att hunden får nosa ("hunden vill pussa") tex.

Hund utan ägare (bunden utanför en affär eller lös) tar man inte kontakt med alls. Kommer det en lös hund ska man försöka låtsas att man inte ser den. Vända sig med ryggen emot, sätta sig på huk och pilla i marken osv. Visst, det funkar inte på alla hundar, särskillt inte de "superglada barnvältarna" men förvånansvärt ofta viker hunden undan i sista sekunden.

Det enklaste är väl då att säga till barnet : "Blir du rädd för en hund så vänd dig om och låtsas att den inte finns". Typ... (säger jag som inte vet nåt om äldre barn... )

[annawahlgren]

Tack Utmärkta tips

[ms Sophie]

Det där med hundpussar har vi använt oss av.
En gång var det en hund, med matte bredvid och som godkänt att dottern hälsade på hunden, som hoppade upp i ansiktet på dottern. Matte blev förvånad själv för hunden reagerade inte som hon väntat och Tintin blev helt klart rädd eftersom hon bara skulle klappa och så hoppar hunden upp i ansiktet på henne. Vad hunden ville vet jag inte. Nafsa, slicka, putta?!
Men min reaktion när jag såg dotterns rädsla var att glatt säga "ojdå, ville hunden pussa dig" och så pratade vi om att hon fått en stoooor hundpuss.
Det lugnade dottern och hon skrattade själv åt att hunden pussats så mycket

[pia-lotta]

Oj, här har diskussionen pågått utan mig

En liten rapport.

- det blev bara värre med tiden för vår dotter och jag visste verkligen inte hur jag skulle ta mig ur situationen. Det gick bättre när hon var med pappan - antagligen eftersom det var med mig det hela hade hänt och jag hade reagerat som jag gjorde (dvs som en hysterisk person).

- hon blev alltid tokrädd och bröt ihop fullständigt när vi passerade hundar och lugnade inte ner sig förns hunden passerat. Alltså ingen vanlig "oj, jag är lite rädd" utan fullständig kaos. Räddslan försvann för att hunden försvann inte för att hon förstod att den inte var farlig.

- jag fick tag på en terapeut som har jobbat med barn och fobier och då mycket med hundrädda (lite äldre) barn. Hon lärde mig först och främst hur jag skulle bete mig och sen kopplade hon ihop mig med en fantastisk hund och hundägare. Precis som i "ja" tråden (som sticky) så handlade det först om att säga ja, jag förstår att du är rädd. Jag ska berätta för dig varför hunden viftar på svansen, slickar i ansiktet, skäller etc. Mao utbilda dotter i hund-lära . Säger man bara "det är ingen fara" så ignorerar man barnens känsla och förstånd.

- första gången sågs vi i 2 timmar på en för dottern trygg plats. Jag, pappan och dottern var på uppdrag för dagis att ta en massa bilder på olika saker och plötsligt dök det upp en hund vi kunde fotografera 8) . Förklara förklara och förklara. Efter 2 timmar "hjälpte" hon mig att klappa hunden eftersom jag inte visste hur man skulle göra .

- Sedan dess har vi setts två gångar och nu älskar hon att ge denna hund godis från sin hand.

- hon kan fortfarande rygga lite när hundar går förbi men vi har kommit långt långt och jag är såååå stolt över mig och min dotter.

//Pia-Lotta

[Puffis]

Åh, vad härligt att höra!