. Jag framhärdade då i att han bara skulle säga "Förlåt", och bedyrade att ingen var arg på honom och att vi förstod att det var en olyckshändelse, osv. Då blev allt så jobbigt för honom att han, med gråten i ögonen, tryckte upp sitt låtsassvärd rakt i ansiktet på mig!Det är ju så korkat, för jag förstår att han gjorde det i ren frustration och för att få mig att lämna honom i fred, men då blev det plötsligt någon sorts prestigeförlust för mig så jag ilsknade till, höjde rösten och sa något i stil med "Du hotar inte mig på det där viset, då kan du gå härifrån istället"
, varpå jag föste honom in i ett annat rum.Vad blev fel ?! Det är så viktigt för mig att han skall lära sig de regler som gäller i samspelet med andra men samtidigt blev det ju jag som förudmjukade honom inför den andra familjen istället, och det var inte det som var meningen. Skulle jag ha bett om ursäkt å hans vägnar eller skulle jag ha slätat över alltihop och sagt att jag förstår att du är ledsen för det som hände- det var inte så farligt osv. Usch, vad det är tråkigt att göra den man älskar ledsen, speciellt när man vet att han har ett hjärta av guld och är så lätt att kränka. Vad skulle ni ha gjort? Slagit den elaka mamman, kanske?
Vad mer kan jag säga. 
Viktigt är ju som sagt att inte kränka barnet inför andra. När en sådan här sak då inträffar så har du ju då två alternativ (minst i alla fall).
Ta honom åt sidan och ha en föreläsning om hur man gör i sådana här lägen. Se till att han genomför.
, så att säga.