Hej kära vänner
Det kommer att vara med mycket blandade känslor jag ser tillbaka på denna sommar och jag gör ett försök att bearbeta allt som hänt genom att få ned det i skrift. Detta kommer att bli det längsta inlägg jag någonsin skrivet men det står ju var och en fritt att bestämma om man vill läsa eller ej.
Börjar med att berätta om
Lucines båda namn:
Maken satt och tittade på
www.babynamesworld.com (helt fantastisk sajt med namn från hela världen) och hittade där följande:
” Lucine is the Armenian vocabulary word for "moon". Lucine is also the French form of Lucina. In Roman mythology, Lucina was the goddess of childbirth. She safeguarded the lives of women in labor. Later, Lucina was an epithet for Juno as ("she who brings children into light").”
Sen fanns det inga andra namn på makens önskelista. Hur han än försökte återkom han hela tiden till ”Lucine” men jag måste erkänna att jag var inte helt övertygad. Jag bollade namnet med några vänner från forumet och fick bl. a god hjälp av namnkunniga Jannika.
Ett av mina egna favoriter ”Aurora” hade vi redan spikat som andranamn. Aurora är ju ”morgonrodnadens gudinna” men även ”Törnrosas” riktiga namn. Prinsesstemat igen alltså även om ”Leia” kommer från ”A galaxy far, far away”.
Största anledningen var dock det fantastiska stöd maken och jag fick från Annas dotter Aurora under lång tid då Leia var mindre. Vi hade tappat tron på oss själva som föräldrar men fick fantastisk uppbackning av bl. a Aurora. Hon var den som hjälpte oss att ändra tankemönster och genom vardagsstrategier skapa en fin tillvaro som familj. Aurora och jag hade periodvis daglig mailkontakt och jag undrar var hon fick tålamodet ifrån…
Så även om ”Aurora” inte är tilltalsnamnet är det ett andranamn med stor innebörd och vi kommer naturligtvis att berätta för Lucine hur hon fick det.
Och gällande just ”Lucine” så var det ingen tvekan när hon väl föddes. Namnets innebörd passade perfekt och med sina lite mörkare färger såg hon lite mer ”europeisk” ut än Leia.
Namnet uttalas som i ”Corinne”. Jag och maken kan dock inte låta bli att leka lite med olika smeknamn och ibland blir det ”Lussi” istället. Tiden får utvisa vilket som passar bäst.
Förlossningen 24/7
Efter att ha sovit knappt något alls var det två mycket trötta blivande tvåbarnsföräldrar som viskade adjö till mormor, en sovande Leia och packade in väskor och rullstol i bilen. Det kändes helt overkligt att vi skulle få träffa lillasyster om bara några timmar. Maken mådde inte bra eftersom han fått magkatarrliknande smärtor och jag hoppades att den medicin han tagit skulle verka.
På Mölndals sjukhus blev vi fint emottagna och jag förstod att ryktet om min brutna fot föregått oss. Alla var så underbart trevliga och gjorde sitt yttersta för att lugna den nervösa mamman.
På förlossningen förberedde barnmorskan operationen genom att sätta två droppnålar och en kateter. Ok, inte så mysigt kanske men uthärdligt. Inne på operation började nervositeten komma rejält med jag andades djupt efter instruktioner jag tidigare fått från JennyH och Päivi. Ryggmärgsbedövningen spände lite men jag blev glad över att den satt på första försöket.
Operationsläkaren gjorde sedan ett UL och minsann satt inte lillasyster i säte ändå.
Innan själva operationen satte igång kändes det ganska obehagligt. Blodtrycket sjönk kraftigt och jag höll på att svimma några gånger. Mitt huvud låg lägre ner än benen och det i kombination med en bebis i säte gjorde det svårt att andas. Jag grät och sa till maken att ”vi tar narkos nästa gång”. Två minuter senare kom jag på att jag ju var sövd då Leia föddes och då grät jag över det och tyckte hemskt synd om stackars Leia…
Maken var helt underbar dagen igenom. Han hade länge oroat sig för att kanske må illa eller inte klara av själva miljön men av det märktes inte något alls. Han satt vid mitt huvud och var ett fantastiskt stöd. De smärtor han kände i magen lyckades han blockera och berättade efteråt att han enbart känt lycka och tacksamhet i stunden.
Snart startade operationen. Jag kände att de rörde vid mig men kände ingen smärta.
Plötsligt hördes ett skrik genom luften och rummet hade utökats med ytterligare en person. Både maken och jag sa efteråt att just detta ljud var det allra största ögonblicket denna dag. Helt magiskt och med obeskrivligt starka känslor trots att vi inte ens hade sett bebisen ännu. Gråter när jag skriver detta.
Sen lade barnmorskan henne hos mig. En liten tös som genast öppnade sina stora ögon och tittade på oss som om hon ville komma underfund med vad som egentligen skett. Under hela tiden det tog att sy låg hon hos mig och jag pussade på det kladdiga lilla huvudet. Barnmorskan lade varma handdukar på henne så hon inte skulle frysa. Narkosläkaren tog på eget initiativ kort så att maken skulle kunna njuta av stunden live istället för genom kameran. Anna har skrivit att en man aldrig är så vacker som när han ser sitt lilla barn för första gången. Hon har helt rätt.
09.32 föddes Lucine Aurora. 2940 gr, 47 cm. En liten älvadocka
Efter att ha blivit sydd var jag tvungen att vistas några timmar på uppvak utan lillabebisen. Jag hade trott att det skulle få hjärtat att gå i bitar men jag var så lycklig över vår lilla dotter så jag ville inte vara ledsen. Maken skulle kunna gå emellan avdelningarna och vara en stund vardera med lillasyster och med mig.
Efter en stund kom en barnmorska för att undersöka att livmodern börjat dra ihop sig. Smärtan var nästan outhärdlig och jag försökte vifta bort hennes händer. Jag är inte tillräckligt medicinskt kunnig för att kunna dra några slutsatser men jag undrar om inte något var fel i magen redan där och då.
Dygnet som följde blev mycket smärtsamt. Jag upplevde en helt annan smärta än vid snittet för två år sedan. Jag påtalade flera ggr att något var fel men fick veta att det var sammandragningar i livmodern. Även maken blev sämre och orkade snart knappt resa sig från sin säng bredvid min. Vi skötte om Lucine så gott vi kunde men det var knappt att vi klarade av det.
På natten mellan onsdag-torsdag reagerade en sköterska på att jag hade så ont. Hon tog ett blodprov och skickade efter en läkare. Det visade sig att jag hade en inflammation i livmodern och det var den som orsakade smärtorna. Jag skulle få antibiotika intravenöst och stanna kvar lite extra på BB.
Samma dag hade maken fått en stor böld på halsen. Vi frågade sköterskan om detta och hon skickade ner honom till akuten för provtagning. Proverna visade inget. Bölden ökade dock i storlek dagen därpå och en annan barnmorska drog i några trådar och ordnade tid hos öron-näsa-halsspecialist på sjukhuset.
Jag fick en chock då jag såg maken återvända iförd munskydd. Det han trott var magkatarr var i själva verket körtelfeber och han hade fått förbud mot att vara i närheten av vare sig mig, bebisen eller Leia tills läkaren gav klartecken.
Med gråten i halsen fick jag i mitt omtöcknade tillstånd agera organisatör och ordna tillsyn för Leia på obestämd tid men antagligen till veckan därpå. Min kusin (den enda i närheten med bilbarnstol) fick åka till vårt hus där Leia just denna dag vistades tillsammans med morfar. Min kusin packade ihop Leias saker och körde Leia till mormor. Maken hann komma hem under tiden men gömde både sig och bilen en bit bort för att inte visa sig för Leia.
Under de sex dagar som följde hann maken även med en natt på Sahlgrenska eftersom hans tillstånd försämrades. Vi tyckte det var hemskt att vara på varsitt sjukhus men själv hade jag ju Lucine medan maken inte fick träffa något av sina barn.
Tillvaron lättades upp då Lucine och jag fick besök av bl. a JennyH och Päivi och det kändes fint att få dela glädjen över bebisen trots allt kaos runtomkring.
Det var annars mycket långa och ensamma dagar. Jag försökte klara av att sköta både Lucine och mig själv efter förmåga men visst hände det att jag storgrät över situationen. Det tog hela sex dagar för mjölken att överhuvudtaget rinna till och trots att det sprängde kom det inte tillräckligt så jag valde att börja tilläggsmata ganska omgående.
I dessa tider av tidig hemgång från BB tillhörde jag snart inventarierna på avdelningen, lånade deras tvättmaskin för att tvätta både mina och Lucines kläder, tog mig friheter i smörgåsförrådet och lärde mig ta mig runt ganska smidigt i min medhavda rullstol. Det tog flera dagar för smärtorna att ge med sig men nu behövde jag inte tigga morfinsprutor längre. Då sprutorna verkade passade jag på att duscha och ta på lite mascara på ögonfransarna. Jag skojade med sköterskorna och sa att jag skulle ragga pappor i dagrummet i brist på att Lucines pappa var där.
Förutom missen med inflammationen måste jag tillstå att jag är mycket nöjd med den vård och det bemötande vi fick. Sköterskorna månade verkligen om hela familjen. En av sköterskorna bokade t.ex. in ett besök av sjukhusets kurator för att kunna prata om hur familjen skulle klara situationen efter hemkomsten. Hade det dröjt ytterligare någon dag eller två törs jag påstå att de hade ordnat så att Lucine och jag hade fått stanna kvar.
Nu sammanföll det hela på ett mirakulöst vis så att jag fick klartecken om hemgång samtidigt som maken fick klartecken att träffa oss igen.
Det var en slagen hjälte som kom för att hämta oss. Jag hade inte riktigt insett hur sjuk man kunde bli av körtelfeber. Maken hade fortfarande värk i halsen men även i magen eftersom mjälten och levern förstorats till följd av sjukdomen. Han är därför sjukskriven i flera veckor och med förbud på att lyfta tungt.
Väl hemma genomförde vi Barnabokens annektering så gott vi förmådde. Det var obeskrivligt att få krama Leia igen och mina tårar rann ned för kinderna medans jag höll henne länge, länge. Hon och mormor hade gjort så fint, så fint inför mammas hemkomst.
Efter en stund kom maken och Lucine men vi fokuserade fortfarande mest på Leia.
Precis som jag gissat visade Leia sen ett ganska brett register av olika känslor. Han var förvånad, nyfiken och undersökte försiktigt lillasyster där hon låg på fårfällen. Leia blev även rejält ledsen då Lucine grät och då jag efter en stund ammade Lucine blev Leia närmast aggressiv. Det var en ganska svår balansgång men i skrivande stund har det gått några dagar och vi ser hur Leia långsamt börjar ta till sig bebisen som medlem i familjen. Idag satt hon t.ex med lillasyster i famnen helt på egen hand och kunde även tänka sig att slänga lillasysters blöja.
Vi försöker verkligen att ge Leia så mycket vi kan och de krafter vi har ägnats främst åt henne. Lucine är inte så vidare krävande ännu och gråter nästan bara då hon är hungrig eller då hon skall bytas på.
Lucine är märkt av sitt sätesläge i magen såtillvida att hennes huvud är avlångt bakåt, sk ”båtskalleform”. De påstår att det rättas till efterhand men jag vill vara säker och kommer att se till att det följs upp. Hon vill dessutom helst inte böja sina ben utan ha dem spikraka i 90 graders vinkel ut från kroppen. Både huvudets form och hennes faiblesse för raka ben beror på hur hon suttit i magen.
Annars är hon en mycket vaken tjej med forskande blick. Vi tycker såklart att vi har världens vackraste döttrar men det är ju helt i sin ordning att man som förälder tycker så.
Leia och Lucine är våra ljus i tillvaron just nu. Jag har visserligen genomgått en del prövningar i mitt liv men ingen som denna. Sittandes i rullstol med bruten fot och nysnittad i magen. Maken i princip sängliggandes dygnet runt. Tvåårig dotter med en tvåårings behov av skötsel och omsorg och ett nyfött flickebarn som avverkar bajsblöjor och ersättningsflaskor på löpande band.
Igår hade vi besök av en handläggare från kommunen som ordnade så att vi får hemtjänst 1,5 tim varje dag. Hemtjänsten hjälper oss med praktiska göromål som dammsugning, tvätt, disk och inköp. Detta blev en oerhörd lättnad för utan denna hjälp hade vi kollapsat tror jag. Vissa stunder har vi besök av släktingar men vi vill då att de ägnar sig åt Leia eftersom hon är den som blir mest lidande i detta.
Många frågor om Standardmodell har jag (behöver lite coachning utifrån Lucines blandkost) men det får bli en annan tråd. Lite bekymrad för Leia och hennes alla känslor inför lillasyster är jag också men även det får jag nog ta på annat håll.
Denna tråd skulle handla om vägen mot Lucines födelse och även om denna senaste långa roman kanske mest handlat om omständigheter runtomkring så är det ju det som präglat tillvaron för oss. Jag tror att Lucine förlåter mig. Jag kan åtminstone stoltsera med en sjuhelsikes till rövarhistoria rörande hennes ankomst till världen så även om Leia kan skryta med dramatik på sitt håll så står lillasyster inte långt efter.
från Nancy
(ps. mindes precis vad jag svarade Päivi då hon frågade vad intuitionen sade mig gällande då förlossning i Värnamo var aktuellt: ”det känns inte som om lillasyster kommer att födas i Värnamo”. Ibland tror jag att man skall lyssna mer på sin intuition men ibland kan det också vara lite skönt att inte veta om precis allt som väntar bakom hörnet. ds.)
vi är liksom vana det när det gäller er 
Lucine är också väldigt vackert.
Så bra att ni fått hemtjänst i alla fall. Man är starkare än man tror och ni kommer helt säkert att ta er igenom den här jobbiga tiden. Som du själv säger blir det till slut en historia att dra för barn & barnbarn...
