Ni vet, man tänker:
Jaja. Jag kan det här med bebisar. 8) Jag har ju en hemma. Stödja nacken, det är viktigt. Och så tar man upp den lilla, med minen - jag vet vad hon väger, ungefär som när man tar upp ett paket socker som SER full ut, och HUFF - oj då - hon väger ju ingenting!
För en gångs skull kunde jag helt ärligt säga:
"Jag har aldrig haft så här små bebisar." En annan gör ju såna där guldklimpar på fyra kilo och där omkring

, inte små väna skogsälvor med ögon som mörka dammar. Som Jenny så riktigt sade.

Jag såg inte vingarna, men dem hade hon nog vikt undan lite vackert, där hon låg och drömde sina nyfödda drömmar.

{|=
Nancy bad mig hälsa att hon blir där hon är ett par dagar till - och hon är svårt nyfiken på den här tråden, förståss.

Vi satt där på fiket och undrade varför man inte kan betala för internetuppkoppling också, när man får telefonräkningen så fint hemskickad..?
Efter omständigheterna mor stålmamman bra, och ler så vackert när ögonen landar på skogsrået. 8) Jag såg nog. Det stavas: NY-FÖR-ÄLS-KÄL-SE.
Det är farligt att besöka BB.
