Min son är betyngd.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » fre 20 jul 2007, 22:55

vad tror ni om fölande kompromiss? han får fara till sin pappa, när pappan far på resa? kommer pojken hem! Och får göra den kvarvarande veckan påföljnade vecka. Alltså han får fara dit på nytt, när pappan kommit hem?

Jag har själv levt med barnets styvpappa/bonuspappa i 8 år nu, lite skillnad på 8 månader...men fortfarande så har jag inte dumpat min son till honom för att själv ta mig en liten semester resa. När jag åkt i väg, har jag frågat han den biologiska i första hand(Om någonsin) far och morföräldrar i andra hand.
Men pojken har slutligen följt med på alla semester resor utom en, enda på 13 år!! Vi är en familj, vi reser tillsammans eller inte alls...

Jag vet inte hur många år, fadern i fråga har ändrat umgänge pga resor han ska göra på sommaren...och jag har anpassat mig, trots att han varit tvungen att ändra allt, pga hans egna reseplaner, trots att han bara haft honom varanan helg.

Vad tror ni, jag skippar överenskommelsen, för att han gör det!! Men han får samma tid, när pappan väl kommit hem?

miar70 · Inlägg av **miar70** » sön 22 jul 2007, 09:15

Hej sonica

Ja, det var en besvärlig sits

Har du pratat med sonen? Hur känner han? Vill han vara med "styvmor"?
Finns det nån möjlighet i världen att du kan ringa och prata med nya kvinnan? (i mitt fall är det helt uteslutet, tyvärr

)
Hur du än bestämmer dig för att göra, kör hela tiden med öppna kort gentemot sonen, se till att han får vara med i diskussionen och komma till tals! Det kan ju vara så att han och den här nya kommer väldigt bra överens, och jag VET att det svider lite, men ibland får man stå över sina egna känslor...
Berätta gärna hur det går, jag har lite samma sits som du med mina tre äldsta, och det är så bra att höra hur andra gör när det strular till sig!

Kramar Mia

miar70 · Inlägg av **miar70** » sön 22 jul 2007, 09:16

PS; jag tycker kompromissen lät bra! DS

Gäst · Inlägg av **Gäst** » sön 22 jul 2007, 09:39

Ah jag vacklar, för nu tänker jag att.äh det spelar väl ingen roll.
Han har det säkert jättebra, fast han inte har några regler, och allt är helt galet

Jag har ju mina regler här, och att det sviktar under sommaren, låt så vara då

Och följer han med henne, så är det ju inte direkt för hennes skull, utan för att pappan inte tar med sig honom på sin lilla semester tripp

vilket gör mig sur, men återigen, jag kan inte påverka hans val, och kan bara tycka att det är synd

Åh nu blev det rörigt

Men det blir lät så, när man har röriga tankar

miar70 · Inlägg av **miar70** » sön 22 jul 2007, 10:24

Jag hoppas att inte jag rör till det för dig...
Men jag tror, i alla fall om jag ser till mig själv, så har jag lite (eller ganska mycket

) svårt att släppa kontrollen...
Hoppas det klarnar för dig!
Kram!!!

Gäst · Inlägg av **Gäst** » sön 22 jul 2007, 11:14

Japp kontrollbehovet är FÖR stort hos mig.
Jo det klarnar nog, allt eftersom, nu när ilskan lagt sig

Gäst · Inlägg av **Gäst** » mån 06 aug 2007, 19:52

Åh vad jag känner mig hjälplös nu

Sonen har nu kommit hem efter att han vistats hos sin pappa i en vecka, han beter sig otrevligt, snäser, är väldigt arg åt någonting,som ja inte förstår och han inte heller kan förklara. Han är otrevlig direkt efter vi hälsat på vaqrandra.
Det blir bråk, för att jag blir besviken och rent ut sagt förbannad för att han låter så otrevlig uppkäftig. Han påstår att det är för att han inte får träffa sin flickvän, längre nu, (hon bor i en annan kommun) Han säger sig ha fått dela rum med henne, instängda. Och att de hånglat med varandra. Jag säger att det får du inte göra här

Att varken hon eller han är mogen för något sådant. Han ber att jag ska slå honom, så att han kan anmäla mig för barnmisshandel

Jag deklarerar att han får gå på sitt rum, och stanna där

om han ska låta så där mot mig. Jag skäller ut honom efter noter

Och undrar vad han tror han ska vinna med sitt beteende.

I tre timmar stannar han på sitt rum, jag är tjurig på honom och vice verca. Tillslut går jag in och försöker prata sansat, fast jag är arg så jag kokar

Han fortsätter vaqr uppkäftig och tro att han bestämmer över allt och alla och skiter då i att jag tycker att han beter sig dåligt.

Under samtalet kommer det nu tillslut fram att han VILL flytta till sin pappa.
(vilken totalt misslyckad mamma jag måste ha varit, vilket underkännade)
Jag säger naturligtvis, att det ska du inte alls, det är inget du bestämmer helt själv, utan det ska bestämmas av föräldrar

Han ser på mig med grym blick, tjurig på alla sätt.
Jag frågar om denna flickvänen har med detta beslut att göra och det att de när de är där får göra som de vill, och ja ni förstår INGA REGLER, ingen ansvarig, de får tom vara ensamma i lägenheten

Jag håller på att bli galen känner jag, är det här nästa trotsålder nu då

Och hur ska jag hantera det nu då? De andra trotsåldraran har ju varit relativt lindriga, jag har ju haft BB till hands och vi har kommit förbi levande

tidigare.

Men nu då, då han dragit på sig en hatisk attityd, och säger sig vilja flytta till pappa

Så här hade de sagt till honom denna gång:(jag tror inte det är sant)
"När du blir less på mamma då kan du ju komma hit, och när du blir less på oss kan du fara till mamma

Amen hallå

Gör som du vill, annars byt ställe, ungefär så

Alltså jag tror till och med att han skulle klara sig bättre i EGET boende än att bo med dom. Så illa tycker jag att det är.

Jag hatar det här, och blir så himla upprörd men också ledsen.

miar70 · Inlägg av **miar70** » mån 06 aug 2007, 22:09

Äsch då, sonica, jag trodde det hade lugnat sig

Först och främst tycker jag att ni nu på allvar måste försöka få till nån sorts dialog här, du och pappan, så sonen slipper agera sändebud mellan er...
Har du lagt fram förslag om samarbetssamtal till exet

Annars kanske du kan skriva ett brev till honom, och be att ni kan försöka er på att reda ut hur sonen ska bo!
Och så måste du nog försöka lägga band på din ilska... jag vet att det är svårt, jag har varit i precis samma sits som du, och jag vet också hur illa det funkar när jag reagerar med ilska...

Förklara för sonen att ni måste sätta er ner och prata, allvar!
Be honom berätta, och lyssna!
Berätta varför du vill att han ska bo hos dig, försök att inte dra in flickvännen...

AW sa en gång (och jag tror jag har sagt det till dig kanske tidigare

) att försök att behandla tonåringen som en utbytesstudent, och det har jag haft i bakhuvudet MÅNGA gånger!

Och se inte alls som ett misslyckande att han vill flytta till pappa, DU vet att det bästa är att han bor hos dig, och det tror jag med, men sonen vet det INTE! Jag tror inte ditt ex VILL att han ska flytta dit... Och även stora barn kan ställa frågor i påståendeform:
"jag vill flytta till pappa"="tycker du det är ok att jag flyttar till pappa?"...

Förstår att du känner dig ledsen, men ta det INTE personligt, och tänk på att gossen inte ska göra DIG lycklig, det är inte hans uppgift...

Jag vet att du läst barnaboken, och näst efter den finns en toppenbok, som hjälpt mig mycket i min mammaroll (fick den tipsad av MammutMaria - tack!!!) och den heter:
Växa med ansvar av Barbara Coloroso, billigt på www.adlibris.com

Usch, jag hoppas att ni snart är på banan igen, och jag hoppas att du och exet kan försöka få till nån sorts dialog...

Kramar

Mia

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tis 07 aug 2007, 07:45

Åh jag trodde faktiskt också att det lugnat sig, men icket

De är tydligen "på" sonen igen. Sonen återger vertalningsrepliker från nya sambon, och jag kokar av ilska

Och ja han är kär i sin tjej,och vill då bo där och kunna vara och sova med henne oftare

Han har sagt att det är mest pga henne.

Jag och pappan har pratat om detta tidigare, där jag bad att allt umgänges prat skulle ske mellan oss, och att låta bli att pressa sonen, men nu är det igång igen.

Jag hade gått med på 2 v här och 1 v hos dom, men bara under sommaren. Och om det skulle bli en slags fortsättning så vill jag att de ska flytta till staden där vi bor, där han ska gå sin skola och där basen för hans fritidsintressen är. Allt för att göra det möjligt för sonen att klara av sitt liv skola och intressen,
ingen av dom har nog någon aning om vad hockeyn kostar i tid,resor pengar och engagemang. Hela familjen ägnar sig(måste ägna sig) åt detta, det är en klar fördel att åtminstone bo i närheten, i alla fall, om man inte har mjligheter att jobba halvtid eller nått.

Jag ger mycket av skulden till hans sambo, plötsligt ska hon förändra det som hon tycker, och inte en tanke på vad som är hans bästa. Ego, ego.
Rent ekonomiskt skulle jag gå med vinst, om pojken bodde där, u bidraget, räcker inte långt när det kommer till hockeyavgifter och utrustning. Undrar om de förstår det? Jag misstänker nämligen att det kan finnas ekonomiska motiv också

ska kolla upp boken, har nog hört talas om den förut.

Föresten hur behandlar man en utbytesstudent

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tis 07 aug 2007, 08:01

Det kanske inte framgick så tydligt i texten att det är SONENS, tjej som jag pratar om. Alltså hon är bonusmammans systerdotter, som vistas där samtidigt och de får vara rätt obehindrat med varandra, och det är det sonen framfrallt ser som den största anledningen till viljan att bo hos pappa.
Han är så kär nu (sonen), att han tydligen tappat all geist i övriga livet. Totalt innesluten.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » mån 20 aug 2007, 18:13

Tänkte berätta lite om hur det går.

Bonusmamman, har under tiden han varit här, ringt och frågat iGEN om han funderat mer på saken (sonen)

Pojken hänvisade till mig, men med mig ville hon visst inte prata.

Så for, han dit i helgen, och Styvmamman hade återigen frågat om pojken inte ville bo där

OCH SONEN SA NEJ!
vilken lättnad

Och jag får liksom mer och mer bekräftat att det är hon som håller i fiolerna,och driver på, och försöker övertala. Pappan var inte ens närvarande.

Jag trodde att en bonusmamma skulle vara bra, men nu förstår jag mer och mer varför det blir bråk och tjafs när en ny bonus träder in. Bonus mammorna vill förändra, fixa det så det blir som hon tycker, (något som för övrig en bonus pappa aldrig ens skulle drömma om i första taget) Han köper hela paketet, med allt som hör till och skulle inte drömma om att ändra ett fungerande koncept, men bonusmammorna, vill förändra även fast allt är bra. Varför tror dom att jag skulle ge mig utan att säga ett pip? Jag skulle lika gärna kunna sätta pojken i egen lägenhet, och han skulle klara sig bättre där, än hemma hos dom. Så illa tycker jag att det är, hade inga planer på att de ska få rasera 13 års hårt arbete

Min 13 årin är nästan som ett livsverk, om ni förstår. Och mitt arbete är inte klart förän han flyttar hemifrån, och om bor han hos dem, så kommer jag att få se mitt livsverk förstöras. Det är ju jag som fostrat, och varit med under hans utveckling, och jag hade planer på att stå för tryggheten även nu när han kommer i den gruvsamma tonåren. Då kan jag inte vara åskadare om det går dåligt...
Så arg man blir

Så nu vet ni, här vill han bo, och jag är så lättad.

miar70 · Inlägg av **miar70** » tor 23 aug 2007, 20:15

Hej sonica

Jag läste ju det här inlägget för ett tag sen, och tänkte jag skulle skriva, men det kom ju lite Gastsjö och så emellan

Så skönt att sonen nu blir hos dig, som du vill!
Jag förstår mycket väl din oro, jag tror jag skulle bli knäpp om någon av mina stora skulle få för sig att flytta till sin far

Det kommer aldrig att ske, var så säker!

Hoppas allt är bra med er, det ÄR en tuff tid (treårstrotsen - bah

) men rätt var det är så händer nåt, och man inser att den där tiden är förbi, och bortom den finns en männsika som inte bara är ens barn, utan även en jättefin vän

Där är jag nu, och ibland svämmar hjärtat över av stolthet och glädje och kärlek såklart, tänk att JAG fått till nåt så underbart!!!
Och snart är ni också där!!!

Kram Mia

miar70 · Inlägg av **miar70** » tor 23 aug 2007, 20:15

Hej sonica

Jag läste ju det här inlägget för ett tag sen, och tänkte jag skulle skriva, men det kom ju lite Gastsjö och så emellan

Så skönt att sonen nu blir hos dig, som du vill!
Jag förstår mycket väl din oro, jag tror jag skulle bli knäpp om någon av mina stora skulle få för sig att flytta till sin far

Det kommer aldrig att ske, var så säker!

Hoppas allt är bra med er, det ÄR en tuff tid (treårstrotsen - bah

) men rätt var det är så händer nåt, och man inser att den där tiden är förbi, och bortom den finns en männsika som inte bara är ens barn, utan även en jättefin vän

Där är jag nu, och ibland svämmar hjärtat över av stolthet och glädje och kärlek såklart, tänk att JAG fått till nåt så underbart!!!
Och snart är ni också där!!!

Kram Mia

miar70 · Inlägg av **miar70** » tor 23 aug 2007, 20:15

f´låt dubbleringen

miar70 · Inlägg av **miar70** » mån 07 jan 2008, 19:16

Hej Sonica, tog och letade fram den här tråden då jag känner att jag måste få ur mig lite

nu, och det handlar om tonåringar och ex så den passade tycker jag...

Hur har ni det nu

Hur funkar det med ex, flickvän och exets nya

Jag hoppas det är bra, för här är det ARGT, kan jag säga, efter barnens senaste besök hos sin far nu i julhelgen...

Barnen kom hem för två dagar sen, efter att ha varit hos pappa i tre dagar. Först och främst STANK de rök, och Rebecka berättade att de röker både i lägenheten och i bilen, hela tiden

Och inte under fläkten eller med öppet fönster, utan bolmandes överallt, t o m i sovrummet. Och då har Paula förkylningsastma, så man undrar ju hur f-n de tänker...

Sen berättade Becka, när det bara var hon och jag, att pappan sista kvällen druckit sig rejält full. Och att han har problem med spriten vet ju både jag och barnen, det var anledningen till att vi skildes en gång i tiden, men vi trodde nog att han skulle orka hålla sig när de var där. FEL

Och då hade han börjat ondgöra sig över hur mycket pengar han skickar till mig, och hur uselt lite de (barnen) fick av de pengarna!
Det är alltså det lagstadgade underhållet på 1200.-/barn han pratar om, och då måste jag ju tillägga att barnen inte fått en julklapp eller födelsedagspresent på sex år, han har ALDRIG lagt en krona på något annat; cyklar, moped, kläder - NOLL kronor förutom underhållet!
Han tyckte minsann att barnen skulle ha MINST 2000.- VAR i månadspeng!

Så ni förstår ju att de undrade, och nog vill de gärna ha 2000 kronor per månad att ha kul för! Så jag fick sätta mig ner och lugnt (nja, lugn var jag nog inte i det läget...) och förklara det här med pengar och ex och det är INTE meningen att barnen ska behöva bry sig om sånt, tycker jag!

Då berättade de att pappa hade suttit och eldat upp sig över min sambo, barnens plastis, och nu vet ju inte jag allt vad han sagt, men barnen tyckte det var obehagligt och visste väl inte hur de skulle hantera situationen alls.
Och då har de världens bästa plastpappa, han har funnits i tio år nu för dem, och varit PAPPA i alla hänseenden utom det biologiska!
Det är han som läst läxor, tröstat, skjutsat, ställt upp och funntis där! Och inte en endaste gång har han klagat, inte en enda gång har han gjort skillnad på sina biobarn och sina plastbarn!

När jag hörde det, blev jag så arg så jag började gråta

och det vill man ju inte heller göra inför barnen så där, men det kändes så jäkla orättvist - tänk om han (exet) EN endaste gång kunde vara GLAD och tacka för att vi fostrat barnen till så fina ungdomar, istället för att proppa dem fulla med SKIT!!!

Jag blev så arg, att jag satte mig och skrev världens längsta brev igår, till exet och hans sambo, och idag postade jag det

För vi kan INTE prata med varandra, det är helt uteslutet, jag har suttit tre gånger på soc och väntat på honom, för att vi skulle ha samarbetssamtal, men han har inte ens behagat dyka upp...
Och en gång för ett år sen ungefär, ringde jag honom för att prata lite praktiskt, och då hann jag inte mer än säga att det var jag innan han brakade loss...
Så nu får vi se vad som händer, men det var väldans skönt att få "säga" till honom hur illa jag tycker han beter sig...
Saken är den, att jag inte sagt till barnen att jag skrivit brevet, och min sambo vet inte ens vad exet sagt, för han skulle bli så superbesviken på honom då. "Tänk på att han är barnens pappa" brukar han säga när jag är arg på honom...

Uh, det blev långt det här, men det är så skönt att få skriva av sig!

Kram