Fast jag hade ju inte med mig någon barnvagn, nej.
Och ingen bärsele heller.
Men det gick ju att hyra en liten kärra, så det kunde kanske gå ändå!
Friskt mod, vi åkte iväg.
Väl där visade det sig att kejsaren, som hade somnat lite extra i bilen, var lite inledningsgrinig, och kejsarinnan lite tung att bära. Han ville inte sitta i kärran, henne vågade jag inte lägga där. Så till att börja med gick vi med tom kärra bakom oss.
När kejsaren hade vaknat till, blev det bättre. Humöret bättrade sig, och jag kom på den trevliga skötväskan. Med hjälp av den kunde man ju nu kila in en liten kejsarinna mellan kärrans ena sida och väskan själv, och där satt hon då, med stora nyfikna ögon.
Efter tio minuter, cirka, tyckte jag att det kunde räcka med sitt-upp-komik. Så inte lilla ryggen tröttnar. Så då lägger jag henne på mage i kärran, och räcker över lite leksaker. Hon ligger där hur nöjd som helst och snackar. Har man fått en leksaketelefon är ju allt kanon. Mötande trafik ler. 8)
Kejsaren går och går och går och går
Så blir klockan fyra, och björnarna intresserar ingen liten kejsarinna mer. Det gäspas. Dags för en tujgominutare. Öh... okej.
Efter exakt 20 minuter vaknar hon, och ser sig omkring i vagnen med pigga glada ögon. Ho-ho, var det någon som sade något om björnar?
Vi har nu varit på djurparken en timme, och det räcker så väl för små kejsare och kejsarinnor. Vi påbörjar vandring mot bilen. På ditvägen möter jag en liten tjej, kanske fem år, som springer fram till mig, och räcker över en blomma som hon plockat. "Grattis till dig!"
Fast jag tolkade det som så, att hon gratulerade mig för Utmärkt val av barnlitteratur, samt väl genomförd Program för små Zoo-besökare.
Man gör som man vill, med hyrda kärror och medhavda Barnaboksbarn. 8)