Nu är det bara nio dagar kvar....
All min kärlek!
JannikaFölj med en bit på vägen
-
Nancy
"Sagan om den lilla mamman i den stora vårdkarusellen del 2"
(del 1 finns ett par sidor bak i tråden)
Den lilla mamman kunde alltså ej förlika sig med tanken på det som skett eftersom hon inte såg någon vettig tanke att förlika sig med. Hon grät och kämpade, kämpade och grät men det var som att slåss mot väderkvarnar. Oron i kroppen ökade för var dag.
Tills slut tänkte mamman att hon inte kunde göra mer. Värnamo sade blankt nej, Göteborg lovade hålla utkik efter luckor men utan några garantier. Mammans hopp stod till MVC som under måndagen skulle kontakta NÄL och Varberg men med denna korta varsel tvivlade mamman på att det var tänkbara utvägar.
Någon sa ”stå på dig annars gör någon annan det”. Massvis med kramar och peppande ord fick mamman på vägen av goda vänner i cyberrymden.
Även om mamman inte trodde att något mer kunde göras ville hon inte ge sig utan att få någon form av upprättelse. Hon ringde på måndag morgon till Värnamo och fick tala med den sköterska som handhållit planeringen. Sköterskan var en mycket trevlig och empatisk person och mamman försökte att i ord formulera hur händelserna påverkats henne. Sköterskan såg hur mammans historia var på väg att upprepas och lovade göra allt i sin makt för att hjälpa.
Strax före lunch ringde sköterskan till mamman. Sköterskan kunde berätta att mamman och pappan var välkomna 24/7 för att sedan kunna få träffa sin lilla dotter dagen därpå den 25/7, alltså bara en enda dag senare än det först var tänkt. Sjukhuset hade gjort ett undantag i sina rutiner för att kunna hjälpa mamman nu när det blivit så tokigt.
Mamman och pappan skulle likt övriga patienter från Gbg få eget dubbelrum, mat båda två, gratis parkering samt möjlighet att stanna så länge de ville.
Mamman grät strida strömmar av glädjetårar och ropade efter samtalet på sin man. De båda höll om varandra länge, länge, innerligt glada över att snart få träffa sin lilla flicka. Den lilla mammans känslor av mindervärdighet rann bort och den stora vårdkarusellen blinkade ömt där den pausat en välbehövlig stund.”
Med hälsningar från Nancy
(håller med dig Jannika , detta forum är världens bästa )
(del 1 finns ett par sidor bak i tråden)
Den lilla mamman kunde alltså ej förlika sig med tanken på det som skett eftersom hon inte såg någon vettig tanke att förlika sig med. Hon grät och kämpade, kämpade och grät men det var som att slåss mot väderkvarnar. Oron i kroppen ökade för var dag.
Tills slut tänkte mamman att hon inte kunde göra mer. Värnamo sade blankt nej, Göteborg lovade hålla utkik efter luckor men utan några garantier. Mammans hopp stod till MVC som under måndagen skulle kontakta NÄL och Varberg men med denna korta varsel tvivlade mamman på att det var tänkbara utvägar.
Någon sa ”stå på dig annars gör någon annan det”. Massvis med kramar och peppande ord fick mamman på vägen av goda vänner i cyberrymden.
Även om mamman inte trodde att något mer kunde göras ville hon inte ge sig utan att få någon form av upprättelse. Hon ringde på måndag morgon till Värnamo och fick tala med den sköterska som handhållit planeringen. Sköterskan var en mycket trevlig och empatisk person och mamman försökte att i ord formulera hur händelserna påverkats henne. Sköterskan såg hur mammans historia var på väg att upprepas och lovade göra allt i sin makt för att hjälpa.
Strax före lunch ringde sköterskan till mamman. Sköterskan kunde berätta att mamman och pappan var välkomna 24/7 för att sedan kunna få träffa sin lilla dotter dagen därpå den 25/7, alltså bara en enda dag senare än det först var tänkt. Sjukhuset hade gjort ett undantag i sina rutiner för att kunna hjälpa mamman nu när det blivit så tokigt.
Mamman och pappan skulle likt övriga patienter från Gbg få eget dubbelrum, mat båda två, gratis parkering samt möjlighet att stanna så länge de ville.
Mamman grät strida strömmar av glädjetårar och ropade efter samtalet på sin man. De båda höll om varandra länge, länge, innerligt glada över att snart få träffa sin lilla flicka. Den lilla mammans känslor av mindervärdighet rann bort och den stora vårdkarusellen blinkade ömt där den pausat en välbehövlig stund.”
Med hälsningar från Nancy(håller med dig Jannika
, detta forum är världens bästa )-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Det gör jag med just nu!Mamman grät strida strömmar av glädjetårar och ropade efter samtalet på sin man. De båda höll om varandra länge, länge, innerligt glada över att snart få träffa sin lilla flicka. Den lilla mammans känslor av mindervärdighet rann bort och den stora vårdkarusellen blinkade ömt där den pausat en välbehövlig stund.”
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. -
Nancy
Tusen tack för era hälsningar 
Tack för att ni varit ett sådant enormt stöd i en fråga som kanske kan te sig lite obegripligt laddad. Jag känner dock hur ni alla med öppet sinne läst min berättelse och på ett fantastiskt vis satt er in i hur jag upplevt situationen.Utan ert peppande hade jag kanske aldrig tagit steget och ringt det där sista samtalet idag.
Lillasyster är nu strängeligen tillsagd att fortsätta hålla sig förnöjsam i magen för nu tycker vi att det räcker med turer kring denna graviditet... 
Nancy
-
Kantarella
Åh, Nancy. Jag ryser i hela kroppen när jag läser del 2. Vilken rysare. Jag är så himla glad för er skull att det ordnade sig till det bästa möjliga.
Trots gipsad fot, rullstol och allt vad det innebär att vara i nionde månaden
njut så mycket ni kan nu av tiden som är kvar. SNART, alldeles snart, får ni träffa er "nya" lilla dotter som jag är övertygad är alldeles bedårande.
Med ett stort leende på läpparna skickar jag en innerlig kram och önskar er all lycka till framöver.
Kram
/Åsa
Trots gipsad fot, rullstol och allt vad det innebär att vara i nionde månaden
njut så mycket ni kan nu av tiden som är kvar. SNART, alldeles snart, får ni träffa er "nya" lilla dotter som jag är övertygad är alldeles bedårande. Med ett stort leende på läpparna skickar jag en innerlig kram och önskar er all lycka till framöver.
Kram
/Åsa
-
Lua
-
Nancy
Tack ni kära Lovar att vi njutar av dagarna, förstår precis hur du menar Åsa
Ligger varje morgon i soffan med Leia i famnen och vi läser Totte och hon dricker välling. Längtar enormt efter lillasyster men passar på att njuta av Leiabusan så mycket det bara går. Tror nog att det kommer att finnas plats till massa gos även framöver men det kan ju ta tid innan man hittar sina rutiner.Sen vill jag passa på att göra lite avbön för tankar jag haft tidigare om höggravida
Eftersom det mest gravida jag varit innan var v.31+6 så hann jag ju aldrig bli ordentligt stor även om veckan räknades till tredje trimestern. Kände mig då fortfarande ganska smäcker och smidig och hade inga vidare krämpor. 
Tänkte väl att detta var då ingen större match och bara man har ett par sjysta stödstrumpor fixar man väl ganska lätt de där sista veckorna...Är idag i v.37+0. Ok, gips, rullstol, sprutor och tabletter gör väl inte sitt till men även utan dessa hade jag nog tyckt tillvaron var ganska.. tung...
Man känner sig ju som en strandad val -blåval alltså 
Så svullen i benen att fötterna är oigenkännliga. Halsbrännan svider så man tror att man skall frätas sönder invärtes. Nattkisseriet är en plåga eftersom man knappt orkar resa sin otympliga kropp. Så jag ber innerligt och uppriktigt om ursäkt för eventuellt illasinnade tankar jag någonsin haft om höggravida kvinnor
8) Stor kram från Nancy 8) ps. fick imorse ett infall och bad maken föreviga mitt tillstånd lite naturelle sådär... Hade nån idé om att jag skulle se ut ungefär som Demi Moore när hon höggravid poserade halvnaken på ett tidningsomslag... Jag vet inte om jag kunde se nån större likhet
8) ds.-
Nancy
