Det här med dagis

[Stockholmsmor]

Vi har tänkt att låta vår flicka vara hemma i två år. Men så pratade jag med en föreståndare på ett Reggio Emilia-dagis som sa att två-åringar var speciellt svåra att skola in? Bvc-tanten säger att ett-och-ett-halvt-åringar är "svårare" än ettåringar. Vet inte vad jag skulle med den upplysningen till.

Hur som helst, om barnet nu ska gå på dagis, har man någon form av "dagisplikt" då, precis som skolplikt? Eftersom jag frilansar så har jag under perioder veckor hit och dit då inget händer, och då vill jag kunna ha barnet hemma. Någon med erfarenheter??

Soliga hälsningar//Stockholmsmor

[Gäst]

Vänta så länge du kan med dagiset - när det känns rätt för dig så funkar det! Attityden; du vet.... !

Man kan ju kalla mej för lite frilansade också och då är min erfarenhet att man har barnen på dagis när det behövs! Det är dock viktigt att hålla på rutinen för barnet och då är jag så fräck att jag går dit på "mina tider" och är med barnen på dagiset helt enkelt. Eller så lämnar jag dem några timmar bara. Detta för att de ska känna att dagiset ingår i deras sammanhang och inte dyker upp då och då!

Lycka till!

[liw]

När barnen är lättare eller svårare att skola in tycker jag att du ska strunta i. Ha ditt barn hemma så länge som du vill och kan för hon mår allra bäst hemma hos sina föräldrar. Inskolningen kanske går lättare med en ettåring än en tvååring men är det ngn som har tänkt på varför... Jag har inga fakta på detta men kan bara spekulera... Att inskolningen blir svårare beror väl bara på att banden mellan barn och förälder har stärkts mer och det är väl ändå det vi ska sträva efter...

Jag tror inte att du har ngn "dagisplikt" bara för att du har en plats uppbokad även om du säkerligen inte blir så poppis om du tar upp en plats utan att använda den., Jag har också funderat på saken eftersom jag går arbetslös och när mina föräldradagar är slut så är det a-kassan som får ta över tills jag hittar ett jobb eller kommer in på min utbildning. Men för att få a-kassa så måste jag ha barnomsorg JAg förstår grejen att man måste kunna börja jobba direkt när ett jobb erbjuds men det känns vansinnigt att troligvis gå hemma en period (med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut) men inte kunna ha barnen hemma

[Jennie]

Jag har också hört det där med att det är lättare att skola in 1-åringar för att de inte är så medvetna då... Bara det säger väl sig själv att de inte har på dagis att göra då

Håller med MammutMaria om rutinerna, det är nog bra i början att det blir en viss kontinuitet, du kanske kan ha henne där bara ett par timmar när du egentligen inte behöver? (och kanske passa på att unna dig själv lite "egen" tid 8) )

Jag har haft min äldsta kille hemma en del perioder, särskilt nu när jag har varit hemma med lillebror och det har funkat alldeles utmärkt att komma tillbaka efter 1-2 veckors uppehåll. Och när han var mindre (ca 2 år) så jobbade jag som så att jag ibland hade uppehåll på 1 vecka och då var han hemma med mig och det funkade bra då också att komma tillbaka. (ibland hade jag honom dock där om jag behövde göra något "viktigt")

Men som sagt, bara du har attityden och att ni självklart känner er trygga med dagiset så ordnar det sig nog.

[mammamy]

En av mina väninnor skolade in sin tjej vid 2 års ålder och det gick precis hur bra som helst. Det blev inskolning för mammans skull, inte för tjejens, hon var superglad och nyfiken på det nya stället och bara intresserad av alla spännande saker och personer som var där, struntade helt i mamman och hade knappt tid säga hej då när hon gick.
Min väninna upplevde det som att flickan fick en stimulans då som hon uppskattade och hade glädje av genom att gå på dagis. Samtidigt är min väninna en mycket stabil coh trygg mamma vilket förstås bidrog till att det gick lätt, flickan är som vilken 2-åring som helst, vare sig tidig eller sen. Gör det som känns bäst för dig själv!

[Louise]

Jag skolade in min flicka vid 22 månader dvs knappa två år och det gick hur bra som helst för henne.
Det var bara jag som grät. Tösen tog för sig av allt nytt och hade roligt.
Dock var hon enorm trött på eftermiddag och kväll hemma under det första halvåret. Hon var på dagis från 9-15.
Louise

[liw]

Fortsätter på det här om när inskolningen funkar bäst...
Jag tror att det även beror otroligt mkt på hur barnet är som person.
Min Emil fick gå hos dagmamma en kort period från att han var 18 mån. Den inskolningen var totalt bekymmersfri förutom att jag gick hem och grät. Vad jag vill ha sagt med det är helt enkelt bara att vissa barn är mer utåtriktade och tuffare än andra, precis som vi vuxna...
Likadant var det nu härom dan när vi var och hälsade på på vårt närmaste dagis (ville kolla inför hösten hur de olika dagisena var). Emil som nu är tre år "skolade in sig själv" på ca 2 min. Slet av sig kläderna och sprang in till väntande barn och personal som han aldrig träffat tidigare. När jag efter ca 5 min skulle gå vidare till nästa avdelning frågade jag om han ville följa med men NEJ han skulle stanna, han ville inte ens följa med hem när vi skulle gå en halvtimma senare... Personalen sa skrattandes att det här kommer att bli en enkel inskolning...
Så här är alltså han, kan aldrig drömma om att det sklle ha blivit några problem att skola in honom när vi än hade valt att göra det (lillebror verkar bli precis likadan, väldigt självständig). Andra barn är försiktigare av naturen och kanske därför får det jobbigare under inskolningsperioden när de ska skiljas från sitt centrum.

Det här tycker jag även (även om det också är ganska olika) är jämförbart med när man ser barnen ute i tex lekparken. Om jag jämför Emil och de flesta av hans jämnåriga kompisar. När han var omkring 2 år var han en riktig liten upptäckare (till mammas stora förskräckelse) vart vi än var, hemma i lekparken eller på ett nytt ställe så "rymde" han konstant i jakt på ngt mer spännande medans hans kompis satt kvar i sandlådan och på sin höjd gjorde en lite utflykt på kanske 50 m från oss vuxna.

Jag tror dock inte att de är ngn större skillnad på hur de olika barntyperna sedan klarar av psykiskt att vara på dagis.

OK, poängen av allt det här svamlandet skulle vara att jag tror att vi ska vara försiktiga med att lyssna på vad som sägs när det som sägs delar in barnen så generalliserande. Lyssna på er egen magkänsa och titta på ert eget barn och fatta er egen uppfattning om vad som är bäst för just ert barn.

[Kristin]

OK, poängen av allt det här svamlandet skulle vara att jag tror att vi ska vara försiktiga med att lyssna på vad som sägs när det som sägs delar in barnen så generalliserande. Lyssna på er egen magkänsa och titta på ert eget barn och fatta er egen uppfattning om vad som är bäst för just ert barn.

Hoppar in lite... SKITBRA sagt !!!!! Tänk på att det gäller även här på forumet . En lite äldre kvinna (även hon mamma) sa till mig idag att "utgå hellre från din egen intuition än att lyssna på allt som sägs och skrivs." Hon sa vidare "vi bombarderas av så mycket information idag att intuitionen nästan har förstörts/försvunnit".

Jag håller med henne till 100%! Även om jag själv är en kunskapstörstande nybliven mor och vääääldigt lätt hamnar i frågefällan , så borde jag strunta oftare i all "vid si och sådan ålder händer dittan och dattan, barnet bör kunna dittan och dattan vid denna ålder, du ska göra så här och inte så där, detta är inte bra, detta är bra osv osv osv. URK !

Detta var det enda bra hon sa i vårt samtal. Samma kvinna frågar när jag säger att jag måste hitta ett ställe där jag kan ge plutten lunch, "men, varför skall du ge honom mat? Han är ju inte hungrig? . Jag exploderade inombords. Jag fattade mig SUPERSNABBT och sa "men hur kan DU veta det?" "Han säger ju inget", säger hon då. Eftersom en 7-månaders bebis inte pratar antar jag att hon menade "Han SKRIKER ju inget"... NEJ JUST DET!! Jag ger honom mat INNAN han är utsvulten!!!!!!!!! Han äter alltid efter sin långlur och så är det, sa jag då SKITSÄKERT! Guuud vad skönt det var att få säga ! Dessa människor som alltid skall lägga sig i. Kan tillägga att det var första gången jag träffade henne idag.

Kram
Kristin