skrikande ettåring, hur vänjer man bort det???

Kiralves · Inlägg av **Kiralves** » mån 15 maj 2006, 13:15

Min ene tvilling skriker i falsett om något inte passar, svårt att alla gånger ens veta vad det är...han pratar ju inte än.
Jag vill inte att han skriker så, hans tvilling börjar gråta och själv tycker jag givetvis att det är jättejobbigt.
Hur vänjer /lär man ett så litet barn att man inte skriker?
sant trillar mina öron av.

Gäst · Inlägg av **Gäst** » tis 16 maj 2006, 14:20

Titta in på barnafostran. Finns en ganska aktuell tråd i frågan där.

/Pea

Kiralves · Inlägg av **Kiralves** » tis 16 maj 2006, 20:05

vilken, jag har letat lite där men inte hittat någon om ettåringar...bara om lite större barn...hjälp...

Inlägg av **annawahlgren** » ons 17 maj 2006, 21:00

Bra i alla fall att han skriker "när något inte passar", så att han inte använder sig av skrikandet som "prat". Eller i brist på prat. Det blir lätt ett mönster, nämligen, att skrika sig fram genom tillvaron, om man nu tycker att man behöver uppmärksammas och inte kan prata så bra eller prata alls

och över huvudet på det ständiga tvillingsällskapet dessutom

Du får gå efter gränsen där du och tvilling 2 fått nog, där det blir olidligt. Stjälp honom då i säng men ge honom en muta och någon leksak och var absolut inte arg på honom, bara vinka hej då, stäng dörren och låt era fyra öron ta en liten timeout. Tvilling 2 ska ju också beskyddas, faktiskt

Sedan får du gå in för att verkligen uppmärksamma och försöka förstå vad det är han sysslar med och hejda denna frustration, där "något inte passar", från att alls uppstå. Häng alltså inte efter i svansen och be till Gud att allt ska gå bra, utan ligg ett steg före, känn av läget, förebygg

Respektive avled.

Glöm inte heller att du är hans språkliga förebild så du kan gott demonstrera hur man gör när man blir arg eller besviken, vilket du då ämpligen blir själv, med jämna mellanrum - kontrollerat, förstås: man dänger näven i bordet eller slår ilsket på en stol eller i väggen och vrålar: "Jag är arg! Arg! ARG!" jätteenergiskt, medan man spionerar på barnen i ögonvrån. Och så är man jättearg så länge man känner deras skräckblandade nyfikenhet men inte så länge att de blir det minsta rädda. Och så bryter man och tittar på dem och deklarerar glatt: "Så! Nu är inte mamma arg längre!" och deklarerar en programpunkt. Helt oberört, som om ingenting hade hänt, i varje fall ingenting farligt eller fel, tvärtom.

Då kommer du förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid få se din lille skrikhals göra likadant. "AJJ! AJJ! AJJ!" på stolen, bordet, väggen - stället för att tjuta rätt ut i luften