Kära "kärringen" (och andra intresserade)
Nu har jag bytt "sträng".
Att vara förälder till ett "bokstavsbarn" eller ett barn med autismproblematik, eller ett barn med vilket som helst funktionshinder, är att ständig vara i process när det gäller sitt eget förhållande och innställning till barnets problem. Det hör till denna process att då och då "byta sträng". Det är varken vimsigt eller tyder på förvirring, men tvärt emot tyder det på att man är i utveckling, får nya kunnskaper, och är ansvarsfull.
Själv har jag gått från total förneking, till att själv ta ansvaret för min dotters utveckling, och "tillfriskning". Det hela har varit en lång process, som var tvungen ta den tid den tog. Jag kunde inte göra något för min dotter för än jag var riktig redo, och totalt motiverad för uppgiften. Men när jag först var redo, så ändrade min åsyn på Felicias problem som i en blixt. Det var som att vakna upp, och "smell the coffee". Jag gick verkligen från "Det är inget fel på ungen!" till "Herregud, min unge har kanske en hjärnskada, jag måste göra något!!!" på mindre än en förmiddag, och tre månader och mitt livs viktigaste kurs senare visste jag att min unge verkligen HADE en hjärnskada, och att jeg inte skulle kunde vila en dag innan jag hade gjort vad som sto i min makt för att hjälpa henne bli av med problemen hon hade. Jag måste lägga till att kunskapen jag fick under kursen om vilka problem min dotter egentligen hade, problem jag inte hade någon aning om, hjalp en god bit på traven till att ta detta stora beslut.
Nå, nu vill jag bara veta mer och mer.
Har beställt boken "What to do...."
Jag har ju två barn som berörs av detta, en med autism och en med AS. Så jag känner att det är min skyldighet att testa detta. Känslorna jag har är som jag inleder det här "en blandning av eufori, hopp och tvivel".
Når en ser vilka problem ens barn sträver med, så blir man villig att prova det mästa. Så tänker en förnuftig mamma, men den förnuftiga mamman har också med en gnutta kritisk tänkande, annars var hon ingen ansvrasfull mamma. Och euforien är viktig här, och för inte att glömma hoppet! Det är de drivkräfterna som ska föra dig och dina söner framöver!
Boken "What To Do About Your Brain Injured Child" är en underbar bok som är spännande som en roman att läsa. Den tar för sig början på IAHP, hur man kom fram till de kunskaper man har i dag, och förklarar också varför den traditionella vården inte hjälper hjärnskadda att blir friska.
(Jag tycker inte om att använda ordet "frisk", för det kan spegla att jag tycker hjärnskadda är "sjuka", vilket dom ju inte är. Men jag har inte hittat något bättre för att ersätta det engelska ordet "well", så än så länga talar jag om "skadat hjärna", och "frisk hjärna". Med "skadat hjärna" menar jag då en hjärna som ursprungligen var frisk, eller var menat vara frisk, men något inträffade som skadade den friska hjärnan eller på annat sätt gjorde så att hjärnan inte fungerar som en frisk hjärna gör.)
Man kan tycke att "WTD-boken" är altför omständig, men varje kapittel är noga upplagt för att utbilda läsaren i hur den mänskliga hjärnan utvecklas, hur det kan gå fel, vad för konsekvenser det kan få, och vad IAHP har upptäckt när det gjäller att bota på skadan. Så mitt råd är, ha tålamod, och läs hela boken. Behärskar man engelska, så läs den på engelska. Då får man samtidigt in all den treminologi som behövs om man ska har vidare kontakt med IAHP.
Boken ger inget recept på hur man kan kurera sitt barn, men ger en så grundlig införing i hur hjärnan utvecklas, att man långt på väg kan se var ens eget barns hjärna har "gått fel" i områden syn, hörsel, taktil, motorik, språk och finmotorik.
Nu ligger inte varken ADHD-barnen, autisters eller AS-barns huvudproblematik i just dessa felt, men här ligger underliggande problem som måste tas i tu med. Och hemligheten med att lyckas ligger i om man fattar vad WTD-boken handlar om.
När man läst den, och hittat den intressant, läs den én gång till! Man fattar så mycket mera andra gången man läser.
jo, kurser, brukar det hållas sådana i sverige?
Om man verkligen fattar interesse för detta, så rekommenderar jag "WTD-kursen". Kursen hölls i Philadelphia, USA, men reser av och till runt i världen. Sist det var stort nog interesse i Norden var januari 2004, då hölls kursen i Köpenhamn. Men det blir inte dyrare att åka till USA, det är bara resan som blir längre. IAHP måste nämligen ta lite ekstra betalt för att komma med hale sin personal, hyra hotellokaler osv. Och den ekstrakostnaden är lika stor som en flygbiljett till USA.
WTD-kursen är en veckas introduktionskurs för föräldrar (barnet är inte med hit!), och erbjuder mycket mer än boken. Här får man hjälp till att se var ens barn befinner sig i sin hjärnutveckling i områden syn, hörsel, taktil, motorik, språk och finmotorik, i förhållande till var barnet borde befinna sig.
Ut från detta utarbetas ett neurologisk stimuleringsprogram för just detta barn, som föräldrarna kan resa hem och sen göra med sina barn.
Detta gjorde vi för våran dotter innan vi visste att hon hade autism. Vår dotter hade problem med VERKLIGEN överkänslig hörsel, dubbelseende (inget samsyn på ögonen), VERKLIGEN överkänslighet taktilt, problem med att gå, kunde inte springa. Efter fem månader med att göra vad vi lärde på kursen var dessa problem nästan borta. Det var nästan inte till att tro.
Vi åkte til USA, IAHP fick se våran dotter för första gång, och vi lade till ett program som skulle hjälpa vår dotter få mer syra till hjärnan. Hon andades så grunt att det knapt var någon rörelse i bröstkorgen.
Vi åkte hem, startade detta (som i WTD-boken kallas för masking), och dottern började efter èn dag att tala i meningar! Innan hade hon talad i telegramstil (använde bara de orden som absolut var nödvändiga för att vi skulle förstå henne), och hon hade aldrig någonsin sagt mer enn tre "telegramstilmeningar" efter varandra. Plötslig, dagen efter att vi startade maskingen, så talade hon, hon berättade en saga , och hon använde 9-10 fullständiga meningar! Vi grät av lycka och ringde genast til USA för att berätta. De log i andra ändan, och svarade att detta inta alls var ovanligt. En hjärna fattig på syra har nog med att hålla liv i sig själv och sin organism, och kan inte ta till med icke-livsupprätthållande saker som tal eller nyfikenhet. Men får den tillräkligt med syra, så tar den dessa delar av hjärnan i bruk. Och just det hände i våran dotter!
Vi kunde se hur hon vaknade framför våra ögon. Vi såg hennes vakna blick, hur hon började intressera sig för omgivningen, hur hon tog kontakt med andra barn för att leka och vi såg hur hennes självförtroende blommade nu när hon kunde använda språket. Vi var fullständig överlyckliga!
Men som jag skrev i hennes historia:
Alla var nöjda och tyckte detta var stortartat.
Alla utom fackfolket kring Felicia. De som tidigare, innan vi startade programmet, hade ställt sig så positiva till Felicias framgångar, dvs så länge de själva hade hand om henne, började nu påpeka Felicias begränsningar i stället. Ju mer vi gladde oss åt att hennes tal utvecklades, ju ivrigare påpekade de att hon inte talade som hon skulle. Hon hade inte den riktiga ordförståelsen. Och hon hamnade lågt på språktesterna. Hon förstod inte de sociala koderna barn emellan. Hon kunde inte leka. Hon använde inte leksakerna på rätt sätt. Och så vidare, och så vidare.
I början irriterade vi oss på allt det där och la vår tid på att motbevisa det de sa i stället för att lyssna. Hade vi lyssnat och vetat det vi vet idag, hade vi hört att det de beskrev var symptomen på autism. Men fackfolket kring Felicia visste inte heller att det var autism de beskrev.
Lyckligtvis fick en psykolog se en videinspelning av Felicia i mars 2003 och kunde sätta ord på problemet. Felicia blev hänvisad till ett autism-team för utredning, och ett år senare var diagnosen klar: barnautism.
I början ville vi inte tro det. Vi hade, som väl de flesta, en inre bild av glaskupebarn, och det stämde liksom inte på Felicia. Men sakta klarnade bilden, och vi kunde tydligt se att Felicia uppvisade en del av de symptom som beskrevs i böckerna. Speciellt fäste vi oss vid Tore Duvners bok "Barnneuropsykiatri".
Det fascinerande var att boken inte bara beskrev symptom som Felicia hade utan också symptom hon hade haft, men som inte längre fanns där.
Och de symptom vi var överens om inbördes att hon hade, de började försvinna, de också.
Det jag har strekat under här är viktig. Vi behandlade aldrig Felicia för autism, därför att vi visste inte om att det var det hon hade. MEN det vi gjorde var att sätta igång en reparationsprocess i de nedre delarna av hennes hjärna, lillhjärnan och pons (som kort förklarad er steget mellan märgen och lillhjärnan), och eftersom de delarna av hjärnan blev "lagad", så försvann många av problem/symptomen som hade visad sig högra uppe i hjärnan (cortex), bland annat tal och förståendet.
När vi blev klar över att Felicia hade autism sökte vi även andra saker än IAHP för att hjälpa henne. Dieter fri för mjölk och mjöl, samt fettsyretilskottet hjalp direkt på de autismsymptomen hon hade kvar. Efter att ha lest Anna Wahlgrens tankar om socialisering, började vi nu en intensiv insats för att "lära Felicia hur man gör, och hur man inte gör". Det som friska barn plockar upp av sig själv om mänskligt umgänge, det kan autisten behöva hjälp med. Vi läste allt vi kom över om autism, fann ut var Felicia hade problem, och gick i gång. Detta pågår ännu, men i avtagande intensitet. Felicia plockar nu upp så mycket själv att det är bara små inspel från oss som behövs.
Fyra saker i kombination har alltså hjulpet Felicia:
IAHP, diet och fettsyretillskott, kunskapen om vad autism är och Anna Wahlgrens tankar om socialisering. Resultatet hade inte varit så lyckad om bara én av komponentarna fattades.
Och till resten av dina frågor:
från vilken ålder kan man ge eye q?
Från barnet ligger i magen. Alltså innan det föds.
finns det någon billigare försäljning på internet som någon kan rekomendera, här där jag bor (liten liten ort) är de så förskräckligt dyra (vet att de är dyra annars med!)
Jag beställer från England, och du kan också läsa mr her:
http://www.equazen.com/
bör man undvika mejeriprodukter? Iof gör hälften av familjen redan det (men jag tänker bara ooooossst )
Om jag vore du skulle jag genast testa båda mina barn för proteinintoleranse vid detta laboratorium:
http://neurozym.com/
Felicia blir autist igen direkt om hon får i sig minsta lilla mjölkskvett. Och hon fortsätter vara det tills mjölkproteinerna är ute av kroppen hennes igen. Det tar ungefär en vecka.
funderar över kosten, vi är ju soja inotoleranta, alltså kan vi inte äta någon form av baljväxter.
Man måste inte äta bälgväxter. Men många mjölkersätningar är gjord på just soja.
Jag hoppas du blev klokare, och att du fotrsatt är kvar på denna "sträng". Vägen vi har gått är en jobbig och dyr väg, men den har vore värd var timme, och varje krona. Vinsten vi fick var så stor att jag inte kan berätta om den utan att börja gråta. Lyckotårar, givetvis.
från vilken ålder kan man ge eye q? 
)
Jag sökte en Bibel och fann Barnaboken.
Finns boken översatt till svenska???
8)