Lämna 7 månaders hemma vid resa?

[Tussilago]

Behöver professionellt råd gällande resa utan 7 månaders?

Min ångest är stor, ska vi ta med våran dotter till stor Europeisk stad eller låta henne vara hemma med farmor och farfar under dessa 4 dagar?

Hon har det troligen lugnare hemma i sin "hemma miljö" men blir saknaden för stor efter oss "flocken"? Farmor o farfar är inte obekanta för henne och har mkt god hand med henne, inte ett dugg orolig för deras kapacitet. De kan hennes rutiner och ger henne massor av kärlek och uppmärksamhet. Men kan hon ändå uppleva detta som en svår separation från mamma och pappa? Kan det vara tufft för henne i just den här åldern att få vara hemma utan oss?

Som ni märker är jag mycket kluven i frågan, självklart är det jätte jobbigt för mig att åka utan henne men det viktigaste är hur hon kan hanterar denna eventuella resa?

Hon kan ju också följa med, men det blir ju mycket intryck i en stor och kanske också varm stad.

Råd snälla, jag har mardrömmar om att lämna henne... har bearbetat detta i flera månder men inte kommit fram till vad jag anser vara en bra lösning.

PS.Jag förstår att det är många mammor som säkert skulle välja att inte resa överhuvudtaget men i detta fall finns inte det alternativet.

Tack!

[/LO]

Hej och välkommen hit
Ingen professionell hjälp finns här, men vi kan ge råd och tankar.

Du behöver nog mest bearbeta din egen ångest. Hon kommer att ha det bra hos farmor och farfar.

Så tror jag!

/LO

[Tussilago]

Kod: Markera allt

Tack Lotta, känns som ett bra forum, kommer nog hänga här en hel del  :D 
Innerstinne vet jag nog att hon kommer att må bra av att vara hemma men inbillar mig ibland att hon kommer få bestående men och att jag är en urusel mamma.... Så jag ska bearbeta denna ångest. Eller jag gör det varje dag... Känns bra att få andras åsikter.

Tack igen.

Tuss

[annawahlgren]

Tack, LO

Välkommen är du

Lugna sig nu Farmor och farfar, förtrogna, är också, faktiskt, "flocken", dvs delar av tillhörigheten och hemhörigheten. Family, heter det på engelska - släkt. närstående, nära och kära.

Om ni hade varit borta en vecka, hade hon glömt er - utan något trauma alls; farmor och farfar hade bara tagit över som centra, och det hade hon inte alls farit illa av, eftersom de "kan" henne och hon känner sig hemma med dem. Ni hade bara fått fjäska in er en smula extra, när ni kom tillbaka, och efter en stund - någon timme eller två - hade hon dunkelt i sitt minne kommit ihåg er. Och allt hade blivit extra trevligt och bra, även om hon lite till kunde varit osäker på vart hon hörde.

Nu är ni borta i bara fyra dagar, så hon kommer inte att titta på er med konstiga ögon, om än lite förundrade först, när ni kommer tillbaka, därför att hon trodde att hon hade flyttat. Och det är inget fel med det Det tror ettåringar som börjar på dagis också.

Du måste lugna dina nerver och fatta att du/ni har gjort något fantastiskt: ni har gett henne en fullständigt tveklös och självklar känsla av tillit och förtroende: NI är de som bevakar hennes intressen, som ser till hennes överlevnad, som bevarar och stärker hennes glädje, som gör livet gott att leva. I början av lilla livet ser man (barnet) mamma som den som bokstavligen står för överlevnaden, och åt det måste man hänge sig, för man har inte mycket till val - vare sig man vill eller inte. Det är ju inte frågan om "vill", det är frågan om att överleva. Sedan upptäcker man att det inte bara är mamma som står för överlevnaden och bekräftar livsglädjen, det är pappa också. Och om nu varken mamma eller pappa gör en besviken, rädd, fruktandes för livhanken - utan om förtroendet, det medfödda grundförtroendet som jag har beskrivit i Barnaboken, kan få stå kvar och växa och bekräftas gång på gång på gång - då blir man snart beredd att ge detta förtroende vidare, att omfatta allt fler personer, och allra helst förstås dem man instinktivit känner att man hör till, med samma öppna, tillitsfulla förtroende. På så vis växer kärleken till att omfatta fler och fler. Om alltså inte det första förtroendet ändar i besvikelse.

Så res du, och var glad på kuppen, ring inte hem, var ledig och var förvissad om att lilla älsklingen mår hur bra som helst

Ur egen fatabur kan jag berätta att på den tiden jag födde mitt andra barn, skulle omföderskor ligga inne på BB i fem dagar. Äldsta barnet var 1,5 år. När jag kom hem, satt hon i sängen med sin ensamlek. Jag knackade på dörren, tittade in, fullkomligt till mig av lycka över att äntligen få se henne igen. Och visst blev hon glad Men inte mer än jag fattade att det inte på minsta vis varit synd om henne, som varit utan MAMMA i hela fem dagar.

För barn är livet inte alltid och inte bara känslobetingat. Inte alls som för oss.

[Tussilago]

Verkligen, verkligen tack för dina lugnande ord!! Om du anade vilken lättnad det var att läsa dina rader. Nu ska jag fokusera på att njuta av den kommande resan och inte oroa mig mer. Super TACK!!!!

[annawahlgren]

Och så vill vi ha glad rapport sedan