Har man kommit rätt?

[Jämställd pappa]

Jag är en stolt pappa till två barn 11 och 13 år. Båda barnen är unika och speciella fast så helt olika. Den yngsta (dottern) har sedan hon var liten varit mycket speciell. Hon har haft svårt med skolarbetet men är väldigt socialt begåvad. Det har möjligen varit särskilt tydligt för oss eftersom storebror är extremt läsbegåvad.

Sonen har jag landat känns det som. Han har hittat sin skola (med matte och no inriktning men också med focus på övriga ämnen - allt detta i ett väldigt mångkulturellt sammanhang).

Vad gäller dottern så har jag sen hon var liten arbetat för att begripa mig på henne och att få med alla övriga kring vår dotter på att hon är speciell och har speciella behov. När barnen var små separerade vi föräldrar och barnen har sen dess i princip bott 50/50. Sen ett år tillbaka har dock sonen valt att bo mer hos mig.

När hon gick på dagis så var det uppenbart att hon inte var på en åldersadekvat nivå vad gäller logiskt tänkande, abstraktion och analys. Hon hade med sig en rad fysiska "defekter" så som storkbett, blåsljud, små obetydliga missbildningar i sig men sammantaget kan det tyda på att det finns annat. Hon var också motoriskt slapp och "kändes" helt annorlunda i famnen än andra barn. Hon har sen den dagen hon föddes varit stor och sen vuxit så det knakar. Motoriskt är hon långt efter. Hon hade en komplicerad förlossning och tyvärr långvarig.

Når hon började skolan i en 0-2 lät jag henne primärt arbeta med socialiseringen med övriga. När hon började i åk 1 kallade jag till möte med hennes pedagoger och hennes mamma. Pedagogerna undrade varför jag ville ha mötet och då förklarade jag att jag ville tala om hennes kognitiva förmågor och hur vi skulle lägga upp arbetet kring henne för att hon på bästa sätt skulle klara skolgången. Reaktionen ifrån pedagogerna var en stor lättnad och "så du har sett det också!" "Vi viste inte hur vi skulle ta upp det med er föräldrar." Sen ägnade vi en hel termin åt att få med oss alla på tåget samtidigt som jag och pedagogerna jobbade med och kring vår dotters inlärning. Jag hade sen två år tillbaka gjort samma insats för vår son men då mer för att han inte skull vara helt understimulerad och i den processen lärt mig att inte trampa på ömma tår. Samarbetet har varit mycket gott och fungerar alltjämt.

Sen dess har vi haft åtgärdsprogram, specialpedagoger, talpedagog, särskild motorik träning, robomemo träning och en massa återkommande möten kring vår dottern. Hon går i vanlig skola och målet i arbetet har varit att hon skall klara av de för henne nödvändiga baskunskaperna samt hennes förmågor (läs och skriv samt grundläggande matte) samt att vi hela tiden skall stärka hennes självkänsla.

För två år sedan gjordes det en test (wisc) och man kunde då konstatera att hon hade stora problem men hon var ojämn men på en genomsnittligt låg nivå. Nu har hon gjort om testet och landar på en jämn men låg nivå. Jag har ingen anledning att tro att hon skulle vara deprimerad och det finns inget annat som inverkat negativt på testsituationernar - hon kände sig trygg i testsituationen.

Nu är vi alla med på tåget men vi föräldrar är litet olika långt i bearbetningen av det faktum vi står inför. Naturligtvis finns det en sorg som i vart fall jag känner att jag måste förhålla mig till (har ju fram till nu krigat för att få alla på tåget och därför inte sörjt). Jag känner litet att luften gått ur mig efter att jag nu har krigat i 7 år för att hon skall få bästa möjliga förusättningar och att hon skall utifrån sina förmågor skall kunna utvecklas så långt möjligt är.

Nu får vi nog (skall ta detta med elevårdskonferesen) anpassa hennes framtida (från och med nästa år) skolgång men hur gör man. Har ni här erfarenheter kring detta. Skall man ta den vanliga läroplanen och skaffa hjälp med "enklare texter", läs hjälp mm. samt ta bort något ämne (ex vis inget extra språk). Eller skall man ta in särskolans läroplan i hennes vanliga skolgång så att hon kan vara kvar i skolan och bland sina kamrater. Skall man spänna bågen och sikta på att hon fixar (fast då med anpassning och mycket hjälp) högstadiet eller vad - lyss till den sträng som brast eller vad?

Kamratrelationer; ja - jo, hon är väldigt social, har ett mycket stort hjärta och är en känslig person som ser saker som andra inte ser. Detta gör att hon har funnit sin plats bland kompisarna och är med. Samtidigt är alla på väg in i puberteten. Skillnaden blir mycket större ju äldre de blir men det känns som om vi med skolan och övrig fantastiska barn och deras föräldrar framgångsrikt skall kunna gå vidare med ett inkluderande förhållningssätt utan att någon skall känna att de måste anpassa sin tillvaro onormalt mycket för vår dotters skull.

Hur går man vidare? Vad skall jag ta med mig? Hur skall man kunna behålla självkänslan, glädjen och samtidigt stimulera henne att utvecklas så långt som hennes förmågor gör det möjligt? Vad kan skolan göra etc. Vad kan jag göra mer?

Jag är inte orolig på att skolan kommer att negligera problemet de känner de mig alldele för väl för att göra.

Tacksam för era synpunkter och tips.

[inger]

Jag skulle pröva sensomotorisk träning, när det nu gäller en så pass stor tjej. Det är en pedagogik som bygger på att kropp och hjärna hör i hop.
En sensomotoriskt skolad pedagog kan se utvecklingsmässigt var barnet befinner sig och därefter sätta ihop ett träningsschema.
Jag skulle också börja ge eye q, en vetenskaplig studie från BNK har visat att det hjälper många barn.
Har för mig att det någonstans på den här sidan finns en länk till en slags sensomotorisk träning, återkommer om jag hittar den.

[inger]

Länken är
http://www. vestibularis.se
I det här forumet fokuseras det mycket kring IHAP, ett center i Philadelphia där man nått goda resultat med barn med olika inlärningssvårigheter.
Om man har svårt att ta sig dit kan det här vara ett alternativ.

[inger]

Hoppsan!
http://www.vestibularis.se

[Hege]

Det här var en altför stor fråga till att jag kan försöka råda någonting här.

IAHP har programmer som jag är överbevisad skulle hjälpa, även för så stora barn. Är det något du funderar över att undersöka närmare?