3-åring och dagis? Låååångt.

[miar70]

Njut själva nu

Kram Mia

[Fjällfolket]

Åh! \:D/

Vilken härlig läsning! \:D/

/Fjällmor

[TorsMamma]

Ååååhhhh.... Vilka morgonnyheter! =D>

[Ewa]

Du kloka, fantastiska mamma - hoppas din berättelse inspirerar flera =D>

[Therese]

Åhhh, vad glad jag blir!!

Jag måste bara säga att jag tycker du är cool 8) och stark som nu går din egen väg med barnen, er familjs väg rättare sagt. =D>

Kan bara hålla med dej om de små storasyskonen, de har det hur bra som helst hemma. Det är mitt bästa tips till alla, men som oftast inte tas emot alls .
När vår stora tjej började fsk i höstas 4,5 år gammal så kom stressen med att passa tider in i vår familj. Då sa jag att jag inte kunde fatta att familjer väljer att ha kvar sina 2-3åringar på dagis samtidigt som de är hemma med syskon, att utsätta sej själv o familjen för denna stress o tristess som ofta blir kontentan, det behövs ju inte i denna ringa ålder.

Så njut nu, ta det i er takt o hans takt.
Ha en härlig vår!

[nilam]

HÄRLIGT, LOVELY

När man gör något man tror på så gör man det VÄLDIGT bra

//N

[annawahlgren]

Vilken ljuvligt skön läsning Så glad jag blir för lilla älsklingens skull Och för er allas.

Och tack, Ewa Det är på kornet:

Och jag är SÅ glad över det beslutet när jag tittar på hans gamla kompisar som kommer hem med bit- och rivmärken och gud-vet-vilka-törnar som inte är lika synliga.

Om inte personalen - den ofta bristfälliga, ofta outbildade och nästan alltid, Gud förlåte mig, personligen oengagerade (skulle de engagera sig personligen i varje barn så som de ömma föräldrarna gör skulle de INTE kunna sova gott om natten, och de har, precis som läkare och sjuksköterskor och alla andra inom vård av alla slag, sitt eget arbetskraftskapital att skydda, först och främst) - kan förhindra och förebygga och stävja fysiska övergepp à la djungelns lag, hur skulle de då kunna stävja de psykiska skadeverkningarna

Jag skrev en sur debattartikel i Aftonbladet och vill minnas att jag förfasade mig över detta stora Föräldrabekymmer som blivit av "hämta och lämna" - vem ska hämta, vem ska lämna, ett evigt bekymmer... Stress, stress ... Men allt som händer däremellan, då Allt som händer BARNET, när det väl lämnats och innan det hämtas igen, efter x antal timmar - vem vet någonting om det Och, hemska tanke - vem bryr sig

Barnet kan inte berätta. Personalen kan inte säga annat än att allt har gått så bra, så bra - om de inte vill underkänna sig själva (även om de naturligt nog i det längsta skyller på föräldrarna - som inte är där - för alla "vet" ju att det är hemma som de riktigt hemska sakerna händer så det som händer på dagis är bara försumbart i jämförelse =; ).

Nu ska jag inte gå igång här 8-[

Jag predikar bara på: MAN KAN RÄDDA DE TRE FÖRSTA ÅREN Åtminstone!!!

Stress, våld, taskigheter, knuffar och slag, avvisanden och hemsa, förnedrande "punktmarkeringar" springer inte bort här i världen

Inte djungelns lag heller, sannerligen.

Och inte "kompisar" heller, för den delen.

Men de tre första tillhörighetskänsligaste åren, de år då själva tillhörigheten byggs upp - min plats på jorden, min hemhörighet, min trygghet och mitt säkra beskydd, min glädje och mitt lugn - de springer bort.