måltider 1år2mån

[ellen05]

Hejsan alla!

Jag har en fundering kring våra måltider.

Dottern som är 1år 2mån försöker äta själv så gott d går. Ibland är hon jätteintresserad och slevar in flera skedar på raken, men ibland så bara leker hon med maten och pekar på skeden och vill att jag skall mata. Ofta brukar jag låta henne försöka själv, medan jag äter min mat. Då jag ätit klart brukar jag hjälpa henne med att få på skeden alt. mata.

Det som jag är lite osäker med är hur mycket skall jag försöka få henne att äta själv?

Ofta tar hon också i maten med händerna och då vet jag inte riktigt om jag borde visa varje gång på skeden, men då tycker jag att det blir så mycket fokus kring det.

Sen vet jag inte riktigt heller hur jag skall tackla följande lilla problem.

Hela familjen äter samtidigt. Vi dukar fram allt det vi behöver och börjar sedan äta. Ibland ser E något på bordet som hon hellre vill ha istället för sin mat. Ex. morgonmål: Hon har sin gröttallrik framför sig men får syn på brödkorgen. Nu vill inte jag att hon skall fylla sin mage med ost och bröd, då det är dags att äta gröt. Ibland kan vi alltså inte ha fram något annat på bordet än mattallrikarna.

Men jag tycker också att det är tråkigt att först äta gröt och sen duka fram bröd o pålägg. Samtidigt som jag vill att hon skall äta maten och inte tillbehör. Så hur göra då??

[fjällström]

Hej!
Vi har samma bekymmer här hemma
Sara vill inte bli matad, men är ingen hejare på att äta själv. Hon äter mest med fingrarna. När vi äter alla tillsammans så pekar hon på allt som finns på bordet. Hon är inte nöjd innan hon har alla sorter. Sen är hon inte så noga med att smaka av allt, men allt måste finnas på hennes tallrik
Nu gör vi så att hon äter sin middag redan kl. 15 (för att orka äta välling 18.30), medan vi andra äter kl 17. På så sätt äter hon mer av sin mat och får förstås sitta med oss och plocka i sig av det vi äter till vår middag. Det fungerar bra

[annawahlgren]

Tack, Fjällström

Det finns en Vän av Ordning i oss alla. Den tar så lätt över och skyfflar undan upptäckarlust och glädje för såväl barn som föräldrar, och då är den ingen vän längre

Lilla E är bara ett litet barn. Du exponerar allt möjligt ätbart på bordet men hon ska iaktta ordning och reda: först det, sedan detta; mer av det, mindre av detta; äta själv mera, äta med fingrarna mindre; du tror att hon "hellre vill ha" det och detta i stället för "sin" mat - och barnet är 1 år och 2 månader!

Jag är rädd att ni riskerar att dra på er stora problem vid matbordet med denna fjärde gäst vid bordet - Vän av Ordning

Se till att den lilla är hungrig vid måltiderna. Minst tre tim, helst 3,5 bör gå mellan dem (utom nattslurken som kan komma mycket tätare inpå middagen).

Tänk efter före. Du kan inte ställa fram en massa ätbara saker på bordet med reservationer à la "Se men inte röra!" och/eller "Du får vänta!" Så går det inte till med små ettåringar. (Läs gärna om ettåringen i Barnaboken - kapitlet heter "Det goda livet" .)

Du tycker "det är tråkigt att först äta gröt och sen duka fram bröd o pålägg".
Varför är det så tråkigt? Är det tråkigare än att lilla E ska äta gröt och bara gröt fast bröd och pålägg finns på bordet?

Det du sätter fram, det måste hon också få röra. Och smaka. Och undersöka. Eller bara "ha" (som alla andra vid bordet). Regeln är: flytta saken, inte barnet.

Mat är inte bordsskick för små barn. Mat är (borde få vara) ett i särklass trevligt nöje, som man dessutom säkrar livhanken med - något alla små barn är högst medvetna om från första stunden på jorden. Om hur små barn i olika åldrar kan begå sina måltider (och vad man kan, eller inte kan/bör göra åt det) har jag skrivit i Barnaboken i "Bekymmer? Mat". Det är meningen att den läsningen ska locka till både inlevelse och leenden.

Inte heller träffar hon val i stor stil ("jag vill hellre ha det DÄR, för det smakar bättre än det HÄR"). För henne behöver det ena inte utesluta det andra och det handlar inte alltid om smak, särskilt inte när det gäller sådant man inte vet hur det smakar. Smak är f ö också ett begrepp som tål att granskas. I ett litet barns värld kan själva känslan av maten i munnen, strukturen på den mot tänder och gom vara väl så intressant som smakupplevelsen (som man inte alltid hinner ta sig heller, för det finns annat att begå!).

Säkra tips för matbordsfriden:

1. Slå av på kraven. Ska ungen ha gröt, ge henne gröt. Hela familjen behöver inte samlas för det.

2. Ge henne trevliga förutsättningar att njuta en samlad måltid: små uppskurna bitar av vitt bröd med kletigt pålägg som blir kvar; "rena" intressanta högar av plockvänligt material (ärter, majs, halverade clementinklyftor, tunna gurkskivor, halverade tomatklyftor eller delade körsbärstomater, pastaskruvar, räkor, sillbitar, ostkuber etc etc) - i ett sortiment på minst tre små högar på tallriken, plus brödet, av det ni äter själva och lite till. Och låt henne sedan hantera dessa håvor efter gottfinnande!

3. Det man absolut anser ska matas i barnet - eller om hon föreslår det själv - petar man i mellan varven, medan barnet äter annat på sitt vis, men låter det aldrig bli otrevligt eller tjatigt. Matglädjen är ofantligt mycket viktigare än ordningen. Matglädjen ska hon förhoppningsvis ha med sig hela livet. Ordningen springer inte bort.

[Fjällfolket]

Ber härmed ödmjukast om tillstånd att klippa och klistra in dessa kloka ord i recepttråden.....

[-o< [-o<

och genomför genast...

Må matglädjen blomstra! =P~
/Fjällmor

[annawahlgren]

Tackar och niger, Fjällfolket

[Fjällfolket]

[blomman]

Mina barn har ju alltid ätit nakna, för att jag verkligen inte ska behöva bry mig om tvätt och kladd... sen kan man bara lyfta kladdigt barn från stol direkt till badkar om man vill! Även ställa in kladdig stol i duschen...
Jag har dessutom alltid lagt upp enorma portioner till dem eftersom hälften har försvunnit ner på golvet, eller i hår, på bord, katt och stol...
De har fått börja äta själva, med viss assistans, vid sju-åtta mån ålder, och de har älskat det!
Nämnde i en tidigare tråd att jag kollade på en gammal film från Felix var liten (nu fyra år och "stor") när han äter... och gapskrattar hela måltiden iegnom!
Strunta i skeden, tycker jag iaf, låt den finnas där för tids nog kommer hon kolla in hur ni gör och försöka, men fokusera inte på att hon måste äta med den. Klä av henne naken och låt henne kladda! Man måste ju få träna på saker innan man blir duktig på dem!
Och kanske skippa riset ett tag framöver...

[annawahlgren]

Minns hur jag klädde min lilla Felicia, 2 år, till lucia en gång. Vitt nattlinne, glitter om midjan och i håret, beundran i spegeln. Sedan var det dags för filmjölk. Med sked. Äta själv, förstås. På bordet. ("Det bästa mor hade, det satte hon på bordet" hette det förr - även om små barn.) Nu var hon ju så extremt fin och vacker så någon haklapp var det inte tal om. Och hon åt. Och filmjölken dekorerade luciautstyrseln, som blev lite blöt, om man säger. Jag iakttog henne och glömmer aldrig hur det rasslade i lilla hjärnan, nästan hörbart. Hon måste ha kommit fram till "vitt som vitt", typ. Det syntes ju inte. Egentligen. Hon såg på mig, som bekräftade lika tyst, dvs inte "såg" någonting. Resten av dagen var hon en filmjölksfläckad, stoisk lucia

[ms Sophie]

ellen05: Vi har en yster 15-månaders tjej som äter själv för fullt här hemma.
En del hamnar i munnen, en del i knät och en del på golvet plus det som hamnar bredvid tallriken förstås då
Hon får hållas och först när hon kastar mat omkring sig och vi hämtar upp och hon fortsätter att kasta så är matstunden över. Inte för att hon kastar utan för att det är ett tecken på att hon ätit sig mätt
Är hon sist kvar så sitter någon kvar hela måltiden, men hon får äta själv. Ibland, som vid grötfrukosten, så kan vi assistera med lite skedar mellan hennes egna försök men annars äter hon själv.
Ibland med gaffel/sked och ibland med händerna, men hon får i sig maten!

Hon gillar ju att äta gröt men hon vill ju ha allt annat som är på bordet om vi har annat framme... så hon får två frukostar! Först en själv med gröt. När hon ätit den så äter pappa frukost och hon äter med honom då (i veckorna, på helgerna är jag med också) och vissa mornar hinner hon med en tredje frukost när syskonen äter frukost. En "förfrukost" kan man säga

Så gör inte någon grej av det hela. Låt henne lära sig själv, det kommer med tiden, ingen kan allt från början