jennie27 skrev: Nu har jag hör så många barn som visar detta beteendet, både på forumet och mammor jag träffat genom mammagrupp/öppna förskola att jag verkligen är förvånad att det 1) inte talas mer om detta mönster 2) inte finns mer hjälp att få från amningshjälp och BVC?
Ur Barnaboken (2004 sid 132 ff):"Jag skulle vilja formulera det så att det finns barn som föds med en starkare överlevnadsångest än andra (jfr fågelungarna i boet, sid 110). Det finns bara ett sätt att lndra dessa barns ångest, och det är att ge dem mat. Att laborera med vatten, droppar, tröst är verkningslöst. Det är inget fel på dem. De har bara inte förstått att det är maten som är vägen till överlevnad och liv, och de måste hjälpas att förstå det. - -
Det kommer en dag, när detta ångestridna lilla barn börjar ana att det är MATEN - det som kommer ur bröstet, det som barnet suger i sig under sådan vånda - som ger överlevnad och välbefinnande. Den dagen har barnet gjort sitt unga livs viktigaste erfarenhet. - - -
Barnet är utrustat med sugreflex och suger, men förstår inte att sugandet leder till mättnad, som sin tur leder till välbefinnande. Barnet kan uppleva maten, mjölken som den lilla munnen fylls med, som någonting som snarare förstärker ångesten än lindrar den. - - -
För inte så länge sedan låg barnet i magen och fick sin näring utan möda alls. Barnet visste inte vad hunger var. Moderkakan försåg den lilla med allt hon behövde, och hon hann aldrig känna av att något saknades. Det var som att sondmatas eller få näring via dropp. Aldrig behövde barnet dia, svälja, få munnen full av mjölk. Någon överevnadsångest uppstod aldrig - förrän inför födelsen. - - -
Hur ska barnet genast kunna veta att det är mjölken, det s kommer ur något man suger på, som ska återställa detta säkra liv? Och mjölken återställer det inte. Mjölken ersätter det. Det säkra livet ersätts av ett annat.
Lika säkert?
Hela amningsproceduren kan bli en gåtfull obegriplighet för barnet och ångesten den llla övermäktig, till och med förstärkt av detta underliga, som barnet inte förstår meningen med."
Här följer sedan konkreta råd om vad man lämpligen kan göra, på temat lugnande:
"Lugnandet ska inte förväxlas med tröst. Lugnandet har ett bestämt syfte, nämligen det att försätta den lilla i ett sådant tillstånd att hon kan äta."
Att det sitter kvar hos en del lite äldre bebisar som tom har utvecklat en "egen vilja" och "preferenser" hade i alla fall inte jag uppfattat - och tro mig, ingen på BVC eller MVC på sjukhusen i Stockholm (ja amningsklinikerna var obemannade då det var sommar - och på sommaren ska man inte få problem med amningen... 
) förklarade att detta kunde inträffa. Kanske inte var vanligt, men i alla fall inte helt unikt! 
lägger oss också i. 
Han suckade tacksamt när han fick flaskan och fick bestämma över flödet själv och sedan har matkrånglet lättat betydligt och är fullt hanterbart - dock inte borta. Med ömma järngreppet, lite list och knep, "avlyssning" och den självklara attityden. 
Ja, ta det för vad det är men mitt tålamod var helt slut och desperationen tog vid. Det blev en STOR BEFRIELSE att lätta min börda genom att min man också kunde ta matningstillfällen då och då när vi gick över till flaska. När tålamodet inte räckte till kunde jag säga "här, varsågod 
för efter att allt strul tycker jag ändå det är mysigt att amma. Men förutom på morgonen när han vaknar är han sällan intresserad och då blir det ju inte så mycket mjölk heller! 
.