Beröm kontra barnets egen drivkraft

[Nancy]

Hej

Jag visste inte riktigt var jag skulle ställa denna fråga men eftersom den handlar om Domans böcker kanske någon här har tankar om detta

I Domans böcker poängteras starkt vikten av att berömma barnets ansträngningar. Jag tänker då genast på de tankegångar om beröm som behandlas i Barnaboken och på detta forum, ex i följande tråd:
http://www.annawahlgren.com/phpBB2/view ... highlight=

Min dotter har och har haft svårigheter med den motoriska utvecklingen och vi tränar med henne varje dag. Trots att jag läser om hur viktigt det är med beröm är jag osäker på om jag verkligen lockar fram hennes EGEN vilja eller om hon till slut bara anstränger sig för att glädja MIG som förälder

Hur tänker Ni andra som arbetar tillsammans med barnet utifrån Domans teorier gällande denna fråga

Tack på förhand

[/LO]

Hej Nancy.
Det finns ett tredje alternativ, som kanske hänger ihop med det första. Att man anstränger sig för att få beröm = belöning.
Sån är jag själv. Jag vet att jag fått väldigt mycket beröm som barn. Har alltid fått höra hur duktig jag är. Och jag älskar att få höra det och är faktiskt ganska bra på att ta emot beröm. Jag tror i alla fall inte att jag tagit skada.
Många, framför allt kvinnor, har svårt att ta beröm, oavsett vad det är. De skyller bort sina prestationer, eller sin snygga frisyr, eller tröja på något annat. Sånt stör mig, då är det heller inte kul att ge beröm eller komplimanger.

Det jag vill säga är att jag har svårt att se den kopplingen till att vilja tillfredsställa föräldern. Men det kanske inte heller är viljan att anstränga sig du lockar fram utan viljan och driften att få lön för mödan. Rätt eller fel???

Vet inte om det är svar på frågan, men det är mina tankar.

/LO

[Nancy]

Det jag vill säga är att jag har svårt att se den kopplingen till att vilja tillfredsställa föräldern. Men det kanske inte heller är viljan att anstränga sig du lockar fram utan viljan och driften att få lön för mödan. Rätt eller fel???
/LO

Tack för ditt svar

Det som oroar mig är att jag själv som liten alltid fick höra hur "duktig" jag var och inuti mig bor fortfarande en liten flicka som strävar efter att göra mamma och pappa nöjda

Jag önskar så att Leia skall slippa detta men det är en svår avvägning tycker jag. Kanske har jag missuppfattat ditt inlägg och då får du hemskt gärna förklara lite mer för mig

[/LO]

Jag vet inte om man helt enkelt reagerar olika på beröm. Eller om vi helt enkelt fått beröm för olika saker. För jag känner inte alls det som behov att göra mamma till lags (pappa fanns inte då).
Min mamma var stolt över mig och det jag gjorde. Det fick jag höra och jag fick även höra henne säga det till andra och andra säga det till henne och mig.
Däremot har jag aldrig behövt/fått göra något hemma (social delaktighet). Så det fick jag heller inget beröm för.
Det är ju svårt att säga vad jag fick bröm för, för det är ju några år sedan nu. Men jag var bra i skolan - hade lätt för mig, men jag var också flitig. Det fick jag höra.

Men jag fick inte speciellt mycket kritik heller. Jag fick inte höra att jag var duktig om jag gjorde si eller så. Det lades inte heller någon skuld på mig om jag inte klarade av något. Där tror jag är en stor nyckel - skuldbeläggande och krav för att få beröm.

Jag tror att jag fick beröm för det jag gjorde, inte det jag förväntades göra och sedan gjorde - om du förstår skillnaden.

Vet inte om det klargjorde något, men jag tror i alla fall inte att beröm skadar.

/LO

[/LO]

Man behöver inte säga "å vad duktig du är".
Att le, skratta och klappa händerna av förtjusning kan vara nog så tillfredssställande för ett barn som uträttat stordåd. Det är också beröm.

/LO

[LindaVega]

Hej Nancy

Intressant frågeställning ( som vanligt då det kommer från dig)

Ibland är det svårt att få ihop olika teorier eller förhållningssätt med varandra. Jag upplevde samma sak med Doman och social delaktighet tex ( oj vilken surprise att det inte stod något om social delaktighet i How to teach..)

Doman sysslar främst med att få barnet att vara mycket på golvet och genomföra övningar för att utveckla hjärnan på bästa sätt. Beröm är ju ett tydligt sätt att stimulera och uppmuntra beteendet- en beteendestyrning.

Antagligen finns det inga djupare tankar hos Doman om vad berömmet skulle kunna få för följder i förlängningen.
Att barnet gör sina övningar för att göra mamma glad,
För den egna tillfredställelsen att det är roligt att lära sig mer.

Resultatet blir ju detsamma, om du förstår- barnets hjärna utvecklas i snabbare takt än om man inte gjorde övningarna

Jag tog fasta på det Doman skrev om att alltid sluta med övningarna när barnet fortfarande tyckte det var roligt. Vega älskade balansövningarna- där var övningarna en slags belöning i sig. Det behövdes varken extra uppmuntran eller beröm. I alla fall gav inte jag det. Hon var ju så lycklig av att flyga hit och dit och snurra på kudde osv.

Jag tror att du ska göra det som känns rätt. Om du inte vill ge beröm för att hon gör sina övningar- låt bli. Precis som LO skriver kan du dela hennes glädje om hon är glad över sina framgångar och kanske peppa lite om det är knöligt.

Det var mina funderingar så här långt.

Kram
Linda

[Nancy]

/LO och Linda

Ni har hjälpt mig att få mer ordning på mina tankar och för det skall ni ha stort tack

Det jag minns av beröm från barndomen är nästan uteslutande kopplat till prestationer, däri ligger en del av min oro.

Nu är det ju så ändå att man har chans att vara en annan slags förälder än sina egna och välja hur man vill göra. Låter kanske som om mina föräldrar var riktigt hemska men jag vet att de handlade utifrån vad DE tyckte vad bra och på många sätt har deras agerande gett mig gott självförtroende. Lite värre med självkänslan ibland och det är där jag och min man vill stötta Leia.

Era ord fick mig att tänka på hur vi ju redan gör talar varje dag om för Leia vilken fin person hon är och är måna om hur vi omtalar henne inför andra. Dvs fokus på hennes inre egenskaper och inte enbart prestationer.

Efter att ha läst Barnaboken är vi också noga med att inte berömma "naturliga funktioner" som äta-kissa-bajsa-sova och redan där blir ju en begränsning av överdrivet beröm.

Sen kan ju beröm mycket riktigt se ut på olika sätt, precis som du skrev /LO. Ett leende, lite tjoande eller klapp i händerna bekräftar lika bra (kanske ännu bättre ibland ) än bara ord.

Intressant iakttagelse Linda, att det saknas resonemang kring beröm i Domans böcker men å andra sidan är ju syftet med böckerna, precis om du påpekar, att utveckla hjärnan på ett bra sätt och därigenom ge barnet goda förutsättningar i livet.

Bra att du påminde om själva övningarna som belöning i sig, ibland glömmer man den viktiga GLÄDJEN

Tack ännu en gång

[Hege]

Jeg er for tiden i Norge, og på tastaturene her er det jo ingen ä og ö tegn, så om jeg skal lage dem så tar det en evighet å skrive et innlegg. Og når jeg ikke har tegnene, så får jeg heller ikke til å skrive på svenska... Så nå blir det norsk.

Det er en veldig intressant tråd dette, og det er forferdelig tydelig at det er tilhengere av Anna som diskuterer her. Jeg bidrar litt på siden her, med to argumenter.

Det første er at hos Doman så er det A og O at øvelsnene gjøres. Og barna må ville gjøre øvelsene, det vil si at foreldrene kan ikke gå bak og "krype" med barnas ben, det gjør ikke noe godt for barnet hjerne. Så for å få barnet til å gjøre øvelsene, så MÅ man kunne motivere, og den beste måten å motivere på er å gi berøm. Det koster ingenting (som små gaver gjør), man blir ikke tjukk av det (som godis og mat bidrar til, i slike mengder som skal til), og Domans ressonement er at barn skal bli så lykkelige av berømmelsen at de skal ønske å vise sin dyktighet om igjen.

Det andre er at barn med skader i hjernen ofte mangler den indre driven som friske barn har. De kan mange ganger ikke motivere seg selv dersom det ikke ligger noe foran som er virkelig forlokkende. I ADHD-sammenhenger heter det at de ikke kan konsentrere seg lange stunder av gangen. Som AW pleier å påpeke, det kan de visst det, bare se på når de spiller TV-spill i timevis. Men da er TV-spillet i seg den trekkende faktoren, motivasjonen om man vil. Å gjøre noe kjedelig som å krype krever den indre driven som disse barna ofte mangler, og da er foreldrenes berøm helt avgjørende. Ellers blir det ingen kryping.

Ellers synes jeg det er på sin plass at barna får vite HVA de er dyktige på.
"Å, så dyktig du var nå!" er ganske generellt, i forhold til "Så dyktig gjort av deg å ha krøpet 500 meter allerede!" Da blir det handlingen vi er imponert over, og ikke barnet i seg. Det kan kanskje redusere de "negative" følgene av for mye berøm?

[Nancy]

Ellers synes jeg det er på sin plass at barna får vite HVA de er dyktige på.
"Å, så dyktig du var nå!" er ganske generellt, i forhold til "Så dyktig gjort av deg å ha krøpet 500 meter allerede!" Da blir det handlingen vi er imponert over, og ikke barnet i seg. Det kan kanskje redusere de "negative" følgene av for mye berøm?

Tack Hege för ditt intressanta inlägg Menar inte enbart raderna ovan men lyfte fram dem eftersom det tankemönster du visade på känns så användbart

Detta sätt att berömma barnet kan ju genomsyra hela vardagen och inte bara just övningar från Domans böcker. Som Mindy skrev i tråden jag länkade till är det så lätt att barnet möts av det slentrianmässiga "åh vad duktig du är".

(ville skriva mer men får återkomma senare för nu är ensamleken strax över )