Hej alla!
Nu har det verkligen tjorvat till sig med lill-killens matlust och jag vet varken ut eller in! Han är 10 månader (8 månader korrigerat) och vi började med smakportioner när han var lite drygt 6 månader. Han tyckte då det var jättespännande och gott och man kunde inte "skyffla" nog fort. När det var slut så blev han ofta lite arg.
Efter någon månad så började han att trassla och ville hellre ha flaskan och vi ville inte göra ätandet till något han förknippade med tvång och taskig stämning så vi backade lite och lät honom få flaskan istället. Det visade sig att det var en tand på väg och när den kom ut så var han återigen hungrig och nyfiken. Samma sak hände med tand nr 2 med den skillnaden att det bara blev en temporär förbättring i aptiten. Nu talar han TYDLIGT om att han vill ha flaskan och inte det mamma serverar på tallriken, med undantag för någon dag här och där när han faktiskt äter som han ska.
Jag kan inte bestämma mig för vad som är det bästa sättet att förhålla sig till detta!
Min första tanke är att lägga maten på hyllan ett tag då men han är ändå 10 månader och även om vi inte ska stressa så behöver vi komma från ersättningen lite grand. Kan tillägga att det inte funkar med välling eller gröt heller. Vi kan inte backa varenda gång han trasslar för då kommer vi aldrig framåt!
Vi har provat att ge honom ordentligt med tid och möjligheter (TRUGA!) men det leder nog till att han förknippar matstunden med tvång, krav och obehag.
Idag tänkte jag att det enda vi inte provat är att låta lillen förstå att om man inte äter så blir man hungrig. Det slutade i kaos! Han skrek och jag svettades ända fram till det var dags för mellanmål enligt schema. Nu när han somnat och jag har lite tid att fundera så tänker jag att det var nog j*kligt korkat gjort! Han kan väl inte förstå sambandet med att han inte åt förra gången och varför han inte får mat när han säger till att han är hungrig? Det känns i efterhand som att det bara gör hans grundtrygghet mer bräcklig.
Snälla, jag behöver verkligen råd!