Dålig på att möta och svara på frågor

[Datornörden]

Jag har insett att jag är totalt värdekass på att möta mina barns "frågor", speciellt min äldsta dotter (stora A) som är snart 4 år (fyller om ungefär en månad). Jag behöver komma upp på banan och det snabbt. Jag har tidigare läst Barnaboken några gånger, men jag tar tacksamt emot tips på kapitel att läsa och begrunda samt gärna också länkar till trådar här.

Vad menar jag med "totalt värdekass på att möta mina barns 'frågor'"? Enklast är kanske att ge några generella exempel; tex inför tandborstning "jag vill att mamma ska borsta tänderna" (som jag anser är en fråga om ifall det verkligen är OK att pappa borstar tänderna på stora A), eller protester kring klädval när vi ska gå ut ("jag vill inte ta mig en tröja till" (det var minus 10 grader ute och det behövdes lite mer påpälsning än när det är 0 grader) osv.

Vad som brukar hända är att jag faller in i mönstret att tycka att "det är kallt ute och du måste sätta på dig mer kläder för att inte frysa" varpå dottern tycker "jag vill inte" och sedan är kalabaliken igång (gärna med att jag börjar förhandla och lirka och ett mer och mer förvirrat barn) med en större och större låsning. Mamman får rycka ut och låsa upp situationen. #-o

Skrattet är en bra väg som kan desarmera många situationer innan de inträffar, men det är sällan jag hinner med att vara så förutseende och har ofta ett mål framför mig (tex vi ska ut och göra X). Alltså det jag är ute efter är tips och idéer kring hur man kan möta och svara på den här typen av frågor när de ställs. Nånting att utgå ifrån så att jag kan hjälpa mig själv att komma upp på banan.

[Anna09]

Hej!
Läs gärna Klistrade Favoriter här på Barnafostran, särskilt om paktande.

Sedan kan du ju alltid distrahera när ni klär på de där "dumma" kläderna och man inte "vill gå ut" - t ex prata om vad ni skall göra när ni kommer in igen, vad som är extra roligt, vad ni längtar efter roliga saker som kan hända på vägen till dit ni skall, ni kan tävla om vem som ser den första hunden.... en farbror med hatt, eller ett barn med mössa... och vips är är kläderna på och ni kan åka... 8)

Nu är Ester inte mer än två här hemma, men jag hade nog försökt tänka så.

[miniz]

Hej datornörden!

Det är bra att du ser hennes protester som fràgor, det är lättare att svara pà det fràgor.

Attityden av självklarhet är guld värt. Med attityden visar du henne att det finns ingen tvekan, självklart ska pappa borsta tänderna. Utan att làta som en översittartyp. Tänk ocksà pà hur du talar med barnen, tänk pà dem som dina kolleger istället för barn. Vilken ton använder du till kolleger som inte helt fattat hur man gör en grej, mot barnet som inte helt fattat att det är svinkallt ute. Jag menar inte att du ska tala till barnet som en vuxen, men att du ska tänka hur du talar till henne.

Som Anna09 skriver sà är det bra att pakta.
Samarbeta är ocksà bra. Om ni tillsammans hittar fram det ni behöver och fixar det tillsammans.

Nu knackade det pà dörren, sà jag fàr àterkomma.
Kram.

[Datornörden]

Tack för svaren!

Jag är helt med på vad ni skriver (Anna09 och miniz) och paktar osv. Men det jag måste bli bättre på är hur jag agerar och svarar när jag får en protest ("jag vill inte" eller "jag vill att X ska..." till svar).

Vi har en lång historik där jag har varit dålig på att möta hennes frågor som blivit större och större och det är detta som jag vill bryta. Om vi nu tar exemplet tandborstning och följande dialog utspelar sig

Jag: Nu är det dags att borsta tänderna!
Dottern: Jag vill att mamma ska borsta tänderna!
Jag: Jaha, men idag så är det pappas tur att borsta tänderna.
Dottern: Jag vill att mamma ska borsta tänderna!

Vad gör man här för att bryta och svara på ett bra sätt? Eftersom frågan upprepas så har jag ju inte gett ett tillräckligt bra svar.

[miniz]

Hon ber om bekräftelse. Är det verkligen du som ska borsta tänderna? Sà du fàr bara svara likadant. Ja, i morgon är det mammas tur, ikväll är det pappa.
(När det gäller tandborstning sà har vi en tandborstarsàng som hjälper pà en ickeborstvillig 3 àring. Ibland brukar vi ocksà kolla om det finns nàgra tandtroll.)
När det kommer protester sà gäller det ha säkra och konkreta svar. Gàng pà gàng, varpà man kan avleda med tandtroll eller hundar eller vad som nu finns (eller inte finns) just där och dà.

Tänk pà att du har ledningen. Du ska visa, leda, lära och hjälpa henne i livet. Det är du som vet hur det funkar här i livet.
Om det är kallt tar man pà en tjock tröja, Vill du ha den randiga eller den röda tröjan? typ.

När det strulas här hemma, med det ena eller det andra, är boven ofta för lite social delaktighet.
Detta har ju inget direkt med hur du ska svara pà hennes protester, men det blir kanske färre protester om hon har riktiga utmaningar i hemmet.

Kanske mamman kan ha andra viktiga saker att göra (toalettbesök, telefonsamtal, posta brev, vad som helst, borta fràn er) sà hon inte kan komma och "rädda" situationen.
Du behöver att avsluta det du har börjat. Annars kan det vara svàrt för fyraàringen att veta om du verkligen har koll eller inte.

Kram.

[SusanD]

Jag tycker att avledning fungerar fint när man besvarat frågan en gång, man orkar ju inte tjata om samma sak hur länge som helst.

Vid tandborstning tex;
Barnet; jag vill att mamma borstar mina tänder!
Föräldern: Ja det är hennes tur i morgon, nu ska jag hjälpa dig.
Barnet: Men jag VILL att mamma borstar.

Föräldern: Ja, men hur gör man nu igen, vänta, korken sitter fast på tuben, om jag försöker peta upp den med tandborsten, öh, eller kan man ta tvål på tandborsten??? osv...

Eller så kan det bli så här; Föräldern; HJÄÄÄÄLP, vad är det där?
Barnet; Vad då?
Föräldern: På tanden?! En sko? Det måste vara ett tandtroll i faggorna, ja kolla en stege... osv

Teater alltså, överdriv gärna för det får de flesta barnen på fall, de glömmer sina frågor och blir helt inne i jakten på tandtroll. Men det gäller som förälder att först besvara frågan och sen kan man hänge sig åt tokigheter för att få till det man önskar få till.

Funkar fint här hemma där vi har en 5-åring, en trotsig 3-åring och en förtrotsig snart 2-åring.

Kram Susan

[Datornörden]

Tack miniz och SusanD för era bra tips! =D>

[miniz]

:thumbsup:

Kram.

[Datornörden]

Hej hopp, upp som en måne och ner som en pannkaka skulle man kunna sammanfatta det hela som utspelade sig. Jag hade laddat och förberett mig och hade attityd och spelade teater men det blev katastrof.

Frukosten var avklarad och mamman fick telefonsamtal och pratade på övervåningen och jag och barnen var kvar på nedervåningen. Barnen höll på och lekte med varandra (höll varandra i handen och gick runt, runt mellan kök, hall, vardagsrum och kök igen medan de skrattade och hade roligt). När de började avsluta det de höll på med så tyckte jag det var dags att ta tag i tandborstningen.

Jag: Om ett tag är det dags att borsta tänderna.
Stora A: Jag vill att mamma ska borsta tänderna!
Jag: Hjälp! Det är ett stort tandtroll som hoppar runt i din mun (riktat till stora A)! Det måste vi få bort!
Stora A: Stannar upp lite med nästan ett leende på läpparna, men sen så kommer: Jag vill att mamma ska borsta tänderna!
Jag: Oj, oj, oj. Hur ska vi göra nu? Vi måste till toaletten och ta fram tandborsten! Skynda er!
Stora A: Lägger sig på golvet och börjar gråta, skrika, sparkar med benen och gnälla om och om igen: "Jag vill att mamma ska borsta tänderna!"

Jag känner här att stora A börjar närma sig vanmakt. Oavsett vad jag säger eller gör nu så får jag bara svaret "Jag vill att mamma ska borsta tänderna!" (och håller båda händerna för munnen mellan varven). Lilla A börjar undra vad det är som händer och klänger på mig medan jag känner hur stressnivån stiger inom mig. Det är en fruktansvärd känsla att se ens barn må dåligt och inte veta hur jag kan hjälpa min dotter att hitta en väg ut från vanmakten och bryta det hela.

När mamman kommer ner för trappen så lugnas allt på sekunden nästan (känns det som i alla fall).

Det är jättebra tips jag har fått från er, men jag står ändå helt handfallen när det blir på den här nivån.

På kvällen så är det jag som brukar bada barnen och borsta deras tänder se till att håret blir tvättat när det är dags för det osv. Tandborstningen då brukar aldrig vara något problem av det här slaget. Nästan alltid så flyter det på bra och stora A öppnar munnen på vid gavel så att det ska gå lätt för mig att borsta hennes tänder.

[TorsMamma]

Hej, jag vet att det jag kanske säger är lite knepigt, MEN, kan inte mamman gå på en prommenad eller så precis när det är dags för dessa "Kritiska" saker som pappa skall göra?

Då kan man lätt säga, ojdå, mamma är visst inte här, då måste vi se till att lösa detta ihop. Både attityden hos föräldern och barnet brukar förändras lite då. Ibland kan en vecka med bara den ena föräldern göra underverk.

Hemma hos oss brukar vi låta Tor göra som han vill. Han får välja om mamma eller pappa skall lägga om vi båda finns tillgängliga, då ser jag liksom inte riktigt problemet. Och jag kan tänka mig att barnet känner lite på samma sätt om du hänger med?
Pappa är den som lägger mest och som Tor väljer när han kan, men det går precis lika bra med mig. OM jag bestämmer mig för att NU är det så. Men jag kan faktiskt inte säga varför just pappa eller mamma skall göra vissa saker om man nu finns tillgänglig.

Så är då mamma inte på plats, man kan gå runt och leta ihop och inse ihop att ok nu måste vi lösa detta ihop. Säg ett par veckor elelr så, så ni hinner etablera en NY rolig rutin kring detta.

Det var länge som inte jag kunde borsta tänder utan gråt och tandagnisslan, så pappa fick göra det när han var hemma och när jag var hemma fick det ske med viss gråt, men det gjordes. Idag, inget problem.

Så gör inte ett stort problem av det hela så blir det oftast inget stort problem. Men samtidigt är det med attityden man gör saker.

Det räcker liksom inte bara med EN/ETT försök till att bryta en dålig vana utan det tar tid. Tålamod och målmedvetenhet. Så ge inte upp, det är nog det farligaste, även om det går i perioder så GE INTE UPP. Helt plötsligt en dag är man "pappig" istället för mammig och då skall pappa göra allt.