5 åringen som är så ängslig för allt nytt

[mammamu71]

hej igen!
Vi har separerat för ca ett år sen efter mycket vånda, men allt är bra och barnen har inte kommit till skada, tvärtom lever dom upp...

Tjejen vår som nu hunnit bli lite mer än 5år är underbar, livlig, nyfiken och vill gärna vara med på det mesta, till en början vill säga, men när dagen till slut kommer blir hon ängslig, rädd kanske, extra mammig..osv, tex när hon för några veckor sen började gymnastik för första gången. Gruppen består av ca 12 femåringar och två jättegoa lärare. Hon var sååå uppe i varv inför det här och tjatade dagligen om när gymnastiken skulle starta.
Samlingen började med att alla skulle sitta i en ring mitt på golvet, alla föräldrar fick sitta utanför....dock inte jag....jag blev tvungen att sitta på bänken hos henne då hon blev så där ledsen, ville gömma sig, sitta i knä osv....till slut går det bra och jag kan skylla lite på att jag måste ut o kolla läget med våran vovve.... Sen går ju resten så bra det vet jag och hon är så nöjd o glad och längtar till nästa gång igen. Men åter samma, vi försöker prata om det, kom till slut fram till att hon är rädd för att göra nya saker.... (hon är nog den mest duktigaste i den gruppen, lyssnar och är koncentrerad, gulligt .¨så där sitter jag varje torsdag, samma ledsna procedur som alltid. Jag är lugn, tröstar, jag har tom varit med en stund o sprungit runt....
Så här är det alltid när det är lite Större" saker som hon skall göra,
sånggruppen ville hon inte vara med för hon ville inte sjunga...fast hon ville...
Hon är mycket ängslig, blir ofta så här....inskolning till dagmamman för några år sen var ju en katastrof som tog månader....blä hatar mig själv!!

Nästa år är det skolstart , och jag tänker mycket på hur det kommer bli...försöker prata bara positivt om det, om raster, nya o gamla vänner osv....jag vet verkl att detta nog kommer bli ett trauma för henne, med långa dagar med nya rutiner, nya vänner......
dessutom säger nån åt henne gråter hon på en gång..

Det här låter ju som vi tryckt ner henne hela hennes lilla liv och inte alls stöttat o uppmuntrat henne, men det är ju tvärtom, jag berömmer allt hon gör, tvingar henne aldrig t nåt hon inte vill....

Hur kan vi göra för att hjälpa henne tro mera på sig själv?
Viktoria

[Krisse]

Hej!

Jag vet nog inte riktigt hur man skall bemöta det men tänkte skriva några uppmuntrande rader.

När jag var liten skilde sig mina föräldrar också och jag var extremt mammig. Jag gick på balett från 5-års åldern och mamma fick inte lämna lokalen alls utan hon fick alltid vara med. Men vid 6 -år då jag började "lekis" gick allt jättebra och skolan har jag alltid tyckt om.
Så jag tror det kan hända mycket i utvecklingen under ett år. Det kanske inte blir några problem alls med skolan.
Hon har ju en fantastisk mamma som du som bryr sig. Sedan tror jag också att det är jättebra precis som du gör att förbereda henne så hon vet vad som händer och sker på skolan.

Du får säkert många fler tips på hur du skall hantera det från lite mer erfarna mammor.

Kram till er

[Ewa]

Hej !

Vilken fin berättelse Krisse delar med sig av :thumbsup:

Och så är det ju. Ingenting är ju skrivet i sten. Det kommer och går. Ibland är man trygg och klar över att man kan allt, står på toppen av världen och inte har något att frukta. Ibland inser man att man visst inte kunde eller visste allt och då kommer oron krypande. Att då, som Anna beskriver, få möta faran beskyddad, tillsammans, gör att man lär sig hantera det nya och så småningom har lärt sig också detta nya och inte längre behöver vara rädd. Precis som när man är ny på jobbet eller i skolan. Första dagen är det riktigt läskigt för man vet inte vad som väntar - eller vad som förväntas av en. Men väldigt snart har man funnit sig tillrätta, vet vad som gäller och man är lugn och trygg i situationen igen.

Mer på temat finns beskrivet under våra Favoriter - här kommer länkarna:

Om rädsla

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=14944

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13360

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=144428

Kram Ewa

[mammamu71]

Vad skönt att det bara kan vara så utan nån större anledning...

Hon har alltid dock varit så här lite otrygg o försiktig, ända sen bebis. Så jag tror inte det har alls m separationen att göra, både jag o pappan är mycket goda nära vänner o umgås ofta tillsammans. han är kanske den mera okänsliga som inte riktigt kan förstå detta, eller snarare vill förstå. Han undrar ibland hur vi kan göra henne mera gå-påig....fast där vet jag att vi inte kan ändra hennes inställning, hon är nog som sin mamma (fast när jag var liten stöttade mina föräldrar mig absolut aldrig i sånt här ), vilket har gjort mig till en mamma som aldrig skall göra så mot mina små. Man kan väl aldrig vara för tröstandes eller omtänksam tror jag.
Sen kan väl jag oxå bli superirriterad ibland över hennes beteende, men försöker inte visa det alltför mycket.

Däremot är hon väldigt envis och har humör, vet vad hon vill och inte vill.

[mammamu71]

....nu har jag läst om rädsla är på sidan, och jag förstår, men samtidigt inte. Om jag är med i hennes rädsla på gymnastiken så bekräftar jag väl det oxå?
borde jag inte bara säga hej då som alla andra gör o gå för jag vet att hon klarar det....för då bekräftar jag ju hennes styrka, hon litar på att jag väljer rätt.
krångligt--

gympan har varit 7 ggr nu och det är precis likadant varje gång, ibland värre. Fast alla där är ju så förstående, ingen retas eller är dum...

[Krisse]

Hej igen!

Vilka bra lästips du fick av Ewa!

Av mina egna erfarenheter med att vara ängslig som barn drar jag slutsatsen att det behöver inte alls hänga med senare.
Som vuxen kan jag nog säga att jag är mer trygg, social och utåtriktad än många av mina jämnåriga som var ganska tuffa som små som både gick hos dagmamma och dagis, något som jag aldrig gjorde.

Är det några problem att du sitter med i lokalen när hon gympar? Du kan ju börja med att faktiskt vara med och springa som du hade gjort någon gång, nästa gång kanske du kan sitta bredvid och tredje gången har du en tidning med dig och läser. Så finns du ju där för henne medans hon sakta vänjer sig vid gymnastiken. Nästa termin kanske hon klarar det fint själv.

Jag har för mig att anna skriver i någon av trådarna att man skall möta faran tillsammans och för mig är det att du finns där för henne tills hon är redo att klara det själv.

Skönt att höra att hon är envis och har humör

Lycka till
kram

[Piggelin]

Hej,

åh, vad fint skrivet! Vi har oxå en liten ängslig tjej. Nu känner jag mej upplivad av dom goda råden och exemplen här. TACK !

/P