Det är bara elva dagar sedan jag började - av ren nyfikenhet - att ge honom normaldosen AD - droppar. Nu idag har jag en känsla av att leva i ett svindlande äventyr, som bjuder på nya, trevliga överraskningar varje dag.
Här kommer en dokumentation, så långt:
Söndag, 16/11 ger min son fem AD - droppar på en thesked. Han smackar lite på munnen, men säger inget om detta. Jag går vidare till mitt.
Måndag 17/11:
Min mamma kommer för att sitta barnvakt för båda barnen och hon har med sig två av mina gamla fisher price - hus. Jag blir glatt överraskad när sonen klättrar upp på soffbordet för att leka med husen. Låtsaslekar hör inte till vanligheterna, och jag ser på med förundran och glädje hur han sitter länge med sin syster och leker med husen.
Senare under dagen kommer sonen till mig där jag står i köket och lagar lunch, och bara är. Stryker sig runt mina ben och tittar nyfiket upp på spisen. Jag noterar detta då det inte hör till vanligheterna och berättar vad det blir för lunch. Han går strax tillbaka till sitt.
På eftermiddagen, när lillasyster vilar middag kommer han självmant till mig där jag ligger i sängen och läser bok. Teletubbies hörs från vardagsrummet. Han klättrar upp till mig och gosar. Jag blir varmt och glatt överraskad. Vanligen när min son kommer till mig vill han något - han vill ha mellanmål eller hjälp med något, men detta, att han söker sällskap för sällskpas egen skull hör inte till vanligheterna.
Jag tar vara på stunden.Tisdag 18/11:
Sonen fortsätter att söka kontakt med mig på ett sätt jag inte känner igen - han kommer till mig med en skrattlurig min och jag kittlar honom vilket är populärt. Jag sjunger "björnen sover" på finska och han skrattar av förväntan. Slutligen attackerar jag honom och han tjuter av förtjusning. Kittlingskrig utbryter. Jag bevittnar även hur han fortsätter att leka med fisher price husen i omgångar.
Onsdag 19/11:
Jag tycker att jag får bättre ögonkontakt med honom: inte längre, men oftare. Jag börjar också notera att de för honom så karakteristiska armviftningarna är inte så många just nu. Han fortsätter att söka kontakt självmant och jag nappar, så klart.
Torsdag 20/11:
Jag tycker att han interagerar med sin lillasyster, snart två år, på ett helt annat sätt. Det går inte riktigt att sätta fingret på det, men det är mer vaket, på något sätt. Han tar egna intiativ med henne med - slänger sig baklänges i soffan på henne och båda fnittrar och skrattar lyckligt. Han gosar med henne också och kramar och klappar henne. Herre Gud, kan det vara AD - dropparna som gör en sån skillnad?
Fredag 21/11:
På eftermiddagen åker vi till biblioteket - ett av barnens favoritställen. Väl på barnavdelningen springer min son till en av bokhyllorna och hämtar sig en bok: jag frågar som jag brukar om han vill läsa boken, och han nappar strax. Vi sätter oss i soffan och jag börjar läsa, förberedd på att om en eller två sekunder kommer han att hoppa ner för att hämta nästa bok: vi hinner sällan längre än till första meningen innan han redan kommer med en ny bok. Den här gången sitter han kvar där han sitter, lyssnar och tittar och rör sig inte ur fläcken. När hela boken är färdigläst går han målmedvetet till bokhyllan och hämtar nästa Totte-bok. Snart har vi läst igenom alla Totte-böckerna, och han har suttit bredvid mig och lyssnat sig igenom alla. Min största belöning får jag när han - mot slutet av bok tre - lutar sitt huvud mot mig, där jag sitter och läser.
Han lånar hem två helt nya böcker, nöjd med sin insats. Jag saknar ord. Lördag 22/11:
Det kommer nya ord, och frekevensen med vilken han använder sig av sina gamla ord ökar. Precis som under veckan som varit söker han fortfarande kontakt mera vaket och busar på eget intiativ med mig och sin syster. Jag tycker det är underbart! Han och hans pappa lägger "ABC - lotto" och han missar inte en bild. Det här är en kille som för bara några veckor sedan hade svårt för att klara av en enkel "lägg lika" övning på habiliteringen, där man ger honom två identiska föremål, som han skall para ihop...
Söndag 23/11:
Det Nya Livet, som jag har börjat kalla det tyst för mig själv, fortsätter. En god väninna är på besök, och besök är inte alltid så enkelt. Men mot slutet av hennes dagslånga vistelse får jag bevittna hur min son klättrar upp i samma fåtölj där hon sitter och söker helt uppenbart kontakt med henne. Har absolut aldrig hänt så här tydligt förr.
Måndag 24/11:
idag skall vi till habiliteringen! Jag tar med mig hans älskade bokstavslotto, för att kunna visa habiliteringspersonalen vad som händer här hemma.
I väntrummet säger min son: "läsa Tottebok." Han specifierar vadförslags bok han vill läsa. När jag hämtar boken kommenterar han självmant och mycket nöjt vilken bok det blev: "Totte bakar". Jag läser boken, och han sitter bredvid och lyssnar. När boken är färdigläst hoppar han ner och upptäcker för första gången dockhuset som finns i väntrummet. Han drar väldigt målmedvetet fram en stol för sig själv och ja vågar knappt andas när jag ser att han sätter sig vid dockhuset och börjar pyssla. Jag sätter mig bredvid honom för att inte gå miste om en enda sekund. Strax tar han den lilla pojkdockan, och lägger den i docksängen: "Gonatt mamma, gonatt mamma" säger han och jag tapar andan, hakan och förståndet. VAD är det som händer?
Han kan precis alla övningarna som habiliteringspersonalen ber honom att genomföra, med bravur.
Hemma förundras jag över allt som händer med min son, och på kvällen överraskar han mig med nya ord, som jag inte har hört innan. Tycker det kommer nya ord varje dag nu.
Tisdag 25/11:
Jag har gjort i ordning flera övningar som vi kan göra här hemma - i stil med de som görs på habiliteringen - och gossen sitter på sin stol och gör övningarna lite smått uttråkad: mammah, jag kan det här, verkar han vilja säga... jag väntar hela tiden på att han skall tröttna, och hoppa ner från sin tripp-trapp stol. Men så länge han sitter där han sitter bombar jag honom med övningar. Slutligen har han fått nog, men istället för att bara hoppa ner, slänger han en snabb blick på mig och säger: "Titta hellre teletubbies." En fras som han snott rakt av från sin lillasyster, men som jag absolut aldrig hört honom använda innan. Och situationen helt rätt, måste sägas...
Senare på eftermiddagen åker vi för att hälsa på en väninna till mig som jag inte träffar alltöfr ofta. Det är ett helt nytt och obekant ställe för sonen, så han illskriker av oro och upprördhet de första tio minutrarna, men sedan trollas det fram Molly Mus och han lugnar sig. Efter en stund börjar han röra på sig rätt så avslappnat i huset, och mot slutet av besöket sitter han bredvid min väninna - för honom en vilt främmande människa - och får sig en bok läst. Efter detta säger han hur tydligt som helst "en till bok". en fras till som jag inte hört innan.
Onsdag 26/11:
Sonen kommer till mig efter att jag gjort rent i köket på morgonen, och tar ett eget intiativ till bordsövning, för första gången någonsin. Jag lägger tre olika "lotto" - lådor framför honom, väl medveten om att detta är svårt, och säger: "vilken vill du spela? Skall vi ta bokstäverna, djuren eller bilarna?"
Jag upprepar frågan ett par gånger och han funderar och funderar och tittar på lådorna. Slutligen stärcker han fram handen mot bil-lottot. Vi spelar länge, och efteråt gör vi en del andra övningar också.
Igårkväll gjorde jag och min man iordning ett bildspel på verb till honom: bilder på Hugo som gör olika saker och så pappas röst som en berättar-röst. När jag kommer hem från jobbet får jag höra att detta är hur populärt som helst. Senare ser jag hur han sitter och lyssnar och tittar, och upprepar en del ord här och var för sig själv. Att han kan vänta med mellanslagstangenten tills pappa pratat färdigt, innan han växlar bild är hur stort som helst.
Ikväll här nu har jag känt mig fullkomligt överflödig då Hugo tagit över sin systers "skratt före go'natt"
En överlycklig, fullkomligt EXLATERAD Sofia springer tjoande och tjutande av glädje från rum till rum, och blir efterföljd av sin bror, i lite makligare takt. Hon slänger sina blickar över axeln för att försäkra sig om att han följer efter, vilket han gör. Mitt i lekens glada crescendo tappar hon sin katt, som hon burit i famnen hela tiden. Storebror plockar upp den, och ger den till sin syster. Dagens nya ord heter "lax" på finska, förresten. Som i en "glad lax" - kanske 
Jag har varit på apoteket idag och köpt mera av dessa otroligt dyrbara AD - droppar, vill jag meddela
länkar för läsning om autism och D- vitamin:
http://www.kostdoktorn.se/?p=4143
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=804604
), men nu ska jag illa kvikt ge mig av till någonstans för att köpa. Det blir i såfall interssant att introdusera ännu mer, i tillägg till de 14 tabletter Felicia redan tar varje dag... 