Nu har jag provat allt.

[Flicka]

Min äldsta dotter, 6 år, är den gulligaste mest omtänksamma som finns när hon är på det humöret. Tyvärr är det inte ofta. Det verkar som om hon gnällt i tre år nu. Hon vill inte pussas och kramas som mina andra två. Jag försöker alltid se till att jag "ser" henne så att hon inte ska känna sig utanför. Jag har provat med ensamstund bara med henne och det verkar hon tycka om, men så fort de andra två är med blir hon tuff mot dem och ska tala om vad som gäller. Kanske känner hon sig hotad och är avundsjuk, men de andra reagerar inte så. Allt är fel, jämt är det gnäll. Jag försöker berömma henne, försöker få henne delaktig. Jag har sagt att hon är alldeles speciell för hon är min första lilla tjej, jag vill få henne att känna sig älskad och viktig. Alla är olika individer och hon är inte som de andra. Hon drar sig gärna undan och vill ha allt på rätt plats. (Hon samlar allt som en ekorre på sitt rum, rädd att de mindre barnen ska ta saker från henne). Det verkar som om hon är gladast när hon har mamma och pappa helt för sig själv, men det går ju inte alltid när vi är fem stycken. När hon var riktigt liten var hon alltid så glad. Jag vet inte vad jag har gjort för fel och hur jag kan få henne att känna sig älskad av oss alla. Jag förstår henne inte och jag har försökt prata med henne. Hon tycker om skolan och verkar ha kul där. Jag ser lite av mig själv som omtumlad 16-åring när jag ser henne gnälla och gråta över småsaker! Vad ska jag göra, jag är så ledsen, det verkar som att hon vill att jag ska ge något mer och jag vet inte vad det är.

[Susanne*]

Hej

Först vill jag säga till dig det att det inte är ett nederlag att saker inte fungerar. Hur skulle det kunna göra det jämt Det är istället en stor styrka att våga se att det inte fungerar, och att göra något åt det.

Varför jag skriver detta är för att jag i dina ord läser att du känner dig misslyckad som mamma. Kanske är jag helt ute och cyklar...men om jag nu läste rätt.

Nåväl...Det är svårt att kommentera en situation utifrån en kort beskrivning så detta blir reflektioner på dina ord och jag ber dig återkomma med synpunkter, mer information och kommentarer. På så sätt kan vi jobba vidare. Är inte så mycket i livet som löses med en quick-fix. Tyvärr.

Hur gamla är syskonen

Syskon är den bästa gåva man kan ge sina barn och det viktigaste för mig med syskonen är att ge dem en gemensam bas, samt att få dem som team för framtiden. Absolut ska man också möta varje individ för sig, men eftersom det oftast ger sig själv, och det andra är svårare, så ligger fokus på team.

Du ska inte ha dåligt samvete för att hon fått syskon utan se det som en gåva. Först då kan hon också se det som en gåva. Är din attityd att "stackars dig som nu fått besvärliga syskon som tar dina saker och stjäl din tid" så är det förstås också så som hon ser det.

Ta fasta på rutinerna och skapa en delaktighet för alla i familjen. Både för syskonen tillsammans, men också för flickan för sig. Hon behöver en självkänsla att "ni klarar er sämre utan henne" och ett egenvärde. Du ska inte bara "försöka" få dem delaktiga utan det är ett nödvändigt ont - precis som kampen för överlevnad ska vara. I rutinerna ska då också finnas utrymme för umgänge på alla nivåer och mycket humor i vardagen.

Gällande pussandet och kramandet så kanske inte det är så att "hon inte vill". Hon vill kanske bara att "ni ska vilja" för att hon ska få sin bekräftelse. Ni ska kämpa för det en stund. Genom det får hon bekräftelse och har kontrollen. I dina ord så upplever jag att det är mycket känslor i omlopp och att hon styr med sitt humör och för att ni så gärna vill att hon ska må bra. Hon leder familjen. Inget barn mår bra av det utan de behöver ha oss som ledare för flocken och att vi står som en stark klippa - inte en klippa som de ska leda.

Fundera igenom hur ni vill att er vardag ska vara och vad du tror är viktigt för alla. Samla till familjemöte där ni gör upp olika regler och att det förankras alla tillsammans. Beter man sig då oacceptabelt så gäller förstås förvisning. Både för stora som för små (min make förvisades härrom dagen - sur som ättika - man får sura på sitt rum sa barnen 8) ). Är då flickan tuff mot syskonen så gäller förvisning och att ni visar att det inte är ett ok beteende.

Tänk
skilj på sak och person.
Skilj på rutiner och kärlek.
Saklighet.
Mycket humor och bus.
Ni är ledare för flocken och det förväntar sig barnen, samt behöver.
Social delaktighet.
Syskon som team.

Läs Barnaboken om syskon och social delaktighet.

En start kanske (från en mycket förkyld Susanne)

Många kramar

[Susanne*]

Det ska tilläggas också att 6-års åldern är en "svår" ålder och en andra trotsålder. Valde att inte fokusera på det d¨å det inte verkar vara huvudproblemet då det hållit på i tre år.

Kram igen

[SusanD]

Det första jag tänkte på när jag läste ditt inlägg var ANSVAR, att ni kanske ska ge stortjejen ansvar över vissa saker. Kanske att vara frukostansvarig och om hon inte fixar det så klarar sig inte familjen, hon blir helt nödvändig för alla så att säga.

Kram Susan

[Flicka]

Hej Susan och tack för svar! Mina barn är alla födda inom tre år så väldigt tätt. Jag tror därför inte det är samma "avundsjuka" som kanske ett barn har som är mycket äldre än sina syskon. Vi har redan rutiner med ansvar och det funkar för det mesta bra. Min äldsta gör i ordning frukost på helgerna och hjälper till att duka av och på. Nu är ju nummer två bara ett och ett halvt år yngre så vill också hjälpa till och då blir det konkurrens. Nummer tre insisterar också på att hon nu faktiskt är stor! Jag är rädd att nummer två får stryka på foten rätt ofta för hon är alldeles fantastiskt snäll och omtänksam. Där måste jag hitta en balans. Kanske ligger problemet i att min man och jag har olika sätt att styra upp konflikterna. Bra tips med familjeråd. Min man och jag har diskuterat gnällandet många gånger, men kanske är det dags att barnen får vara med också. Jag brukar vara väldigt noga med att alla får tid att prata. "Nu är det A´som får berätta" brukar jag säga när någon avbryter. Men, som du säger, ibland känner jag att jag misslyckats lite för jag har verkligen kämpat med att alla ska synas och vara delaktiga i familjen. Tyvärr hade jag en riktigt besvärlig tid med min äldsta när hon var nyfödd, kanske lever de "problemen" kvar fast i andra former. (Oj då, nu blev jag ännu ledsnare! ) Jag ska prova vårt första familjeråd till helgen så kanske vi kan styra upp det lite. En anslagstavla med ansvarsuppgifter av lättare slag kanske inte är så dumt?

[Ewa]

Hej!

Du har fått så fina svar från både Susanne* och SusanD . Tror kanske att den här länken kan vara något för dig också - bl.a. tips om arbetsscheman:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13646

Kram Ewa

[Flicka]

Hej igen. Nu har jag funderat lite till. Det är inte så att min äldsta leder familjen. Min man och jag är definitivt ledare. Däremot kände jag en liten aha-upplevelse när du (Susanna) nämnde det här med att vi måste jobba lite för att få kramar! Det har blivit som en lek för henne ibland. Jag måste ta tag i henne för att riktigt få kramas och då skrattar hon bara. Däremot när jag gosar med en av de andra flickorna så kan hon (försöka) ta över helt och tränga sig emellan. Då blir vi ovänner och sen blir jag ledsen. Jag tror att jag måste vara tuffare vad gäller förvisning. Ett tag jobbade vi hårt med "the naughty steps" som vi lärde oss från Nanny TV, det funkade bra ett tag! Men sen blev det nästan en lek det också och i värsta fall en belöning om man ändå inte vill sitta ordentligt vid matbordet!! Jag har tvekat att använda "gå till ditt rum" eftersom det finns en himla massa roliga saker att göra där...men kanske måste jag prova det.

[Flicka]

Hej Ewa! Oj då vad jag hittade genom den länken! Tack för tips! Det blir till att läsa igenom alla bra idéer och sen sätta ihop ett schema alla tillsammans. Jag gillade speciellt "Blommans" tips om att barnen får rita teckningar på uppgifterna! Jag tor att vi kanske måste stärka det sociala ansvaret här hemma. Kanske har det varit lite för lätt att slippa undan...Jag måste säga hur positivt det känns att få feedback på det här viset. Man kan liksom ta nya tag igen!

[blomman]

Hej!

Ja, eget schema på kylskåpet är löjligt enkelt, men funkar verkligen! Med stolthet visas schemat upp för alla besökande!

Jag tycker att just en dag där syskonen tillsammans lagar mat eller bakar på egen hand stärker mycket av deras samarbete. De funderar ut maten, läser recept, diskuterar mått (Och jag har insett att halvdecilitersmåttet lätt förväxlas med matsked ) och serverar med stolthet sin mat!

Min äldsta gör i ordning frukost på helgerna och hjälper till att duka av och på. Nu är ju nummer två bara ett och ett halvt år yngre så vill också hjälpa till och då blir det konkurrens

Tänk istället "vad bra om man är flera, då går det ju så mycket bättre och fortare" eller så kanske det finns en annan superviktig uppgift som kan tilldelas nummer 2 ? Tänk inte konkurrens, tänk samarbete!

Ang. "gå till ditt rum" så är det nog viktigt att det inte handlar om bestraffning utan om att lära sig hantera sina känslor på ett sätt som fungerar. Om man är ute och går och någon är ettrigt sur, så kan personen i fråga gå 50 meter bakom, eller framför, tills den är färdig med sin surhet. Det är ingen bestraffning, det är ett godkännande av känslan men också ett sätt att hantera den som inte andra mår dåligt av. Så gör vi vuxna, vi ringer inte hem hela bekantskapskretsen när vi vaknar på fel sida. Vi håller oss för oss själva tills vi klarar av att umgås med folk på ett trevligt sätt.
En 6-åring går att prata rätt bra med. Man kan, förutom att tala om HUR man gör, faktiskt också prata runt "hur hade du känt dig om.."

Härligt att du känner att du vill ta nya tag! Det kommer gå kanon!

Kram!

[Flicka]

Tack "Blomman". Det känns så mycket bättre att ha en plan! Jag skrev in hit för att jag tyckte jag provat allt, men det finns alltid nya idéer. Vi brukar baka ihop alla barnen och jag men tyvärr lider vi av ett himla litet kök så det går inte att hålla på så länge (vi snubblar över varandra). Jag försöker också säga till barnen att vi ska "hjälpas åt" men jag ska i fortsättningen visa det lite tydligare med, som du nämnde, team-uppgifter. Redan nu ikväll efter middagen berättade jag om det nya schemat vi ska sätta ihop och att alla som gör sina uppgifter får en stjärna efter sitt namn. På lördag räknar vi ihop stjärnorna och då får man en överraskning eller något gott. (Jag sa också att man får en svart prick om man inte gör sin uppgift och då får det konsekvenser på lördagens speciella något...) Det känns lite som muta men jag föredrar att tänka lön för arbete. Jag blev totalt överraskad över den superpositiva responsen!!! Min äldsta sprang genast upp för att skriva en lista med alla namn och ritade stjärnorna efter att de plockat upp på sina rum. Hon fick också hjälpa mig sätta igång tvättmaskinen och hon lyste som en sol! Nu känner jag mig heldum att jag inte gjort det här tidigare, jag har försökt vara diplomat och konfliktlösare hela tiden. "Action speaks more than words" som sagt....Vi fortsätter med de nya idéerna och ser hur det går. Tack igen! Ibland behöver man bara ruskas om lite.

[SusanD]

Vad härligt att höra att din glädje kommit tillbaka och att du känner att du får nya verktyg att arbeta med.

Tänkte på ännu en sak efter ditt sista inlägg, du skrev att din dotter fick hjälpa dig att sätta på tvättmaskinen. Jag tycker att hon ska få göra det själv, vår 2,5-åring vet precis vilken knapp som det ska vridas på beroende på vilken tvätt som ligger i maskinen. Han kan även ställa in gradantalet och sätta in tvätten så det enda jag behöver göra är att hjälpa till med sorteringen.

Så fundera på vilka uppgifter barnen kan ta över, du behöver ju inte göra allt (fast det kanske du inte gör nu heller). Men de klarar mycket mer än vad vi föräldrar ofta tror och de växer med sina uppgifter, de växer av att känna sig behövda, oumbärliga för flockens överlevnad.

Kram Susan

[Flicka]

Hej Susan! Jodå, barnen har lite uppgifter redan, de brukar tvätta sina cyklar, plockar löv och dukar bordet m.m. Tvättmaskinen har jag dock inte introducerat tidigare pga tvättmedel och andra otäcka saker i det rummet. (Min tre-åring äter ju inte direkt men jag skulle inte testa med ett yngre barn, de gillar att "göra soppa" av saker). Min 6-åring skruvade och satte på alldeles själv och sorterade vitt från färg! Det blir säkert bättre än när jag gör det, jag brukar få allt vitt rosa... Vi kör på!

[SusanD]

Se då till att flytta alla onyttiga grejer till en säker plats så fixar barnen tvätten galant. Man behöver ju inte låta dem fylla på tvättmedlet själv, där kan man ju bistå lite. Men resten kan de ju fixa så gott som på egen hand.

Alla uppgifter som andra är beroende av att de fixas är bra att låta barnen göra.

Kram Susan