... och vi ...

[Antonias mamma]

Vad säger din pappa själv? Har han förlikat sig med att inte kämpa mer, eller vill han besegra cancern? Har du nån att prata med om det här, i din familj?

Tack för omtanken Mia . Jag vill dock inte gå in så djupt på det här på forumet...

[miar70]

Tack för omtanken Mia . Jag vill dock inte gå in så djupt på det här på forumet...

åh, förlåt mig, en sån klumpedunsa jag kan vara... vi hörs "andra vägen"

[Antonias mamma]

Måste väl försöka uppdatera lite då jag hade tänkt ha detta som en graviditetsdagbok att printa ut sen

Vecka 23:

Har gått upp horribla 8 kg redan. Dille på kvällsmackor med O´boy och hemlagad havtornskräm... =P~
Har slutat träna - foglossningarna kom direkt jag gjorde mer än promenerade ](*,) .
Blodtrycket fint: 106/62
Är livrädd för att bli bjuden på bröllop i sommar. Vad 17 skulle man sätta på sig då
Har denna vecka börjat trappa ned på min medicin, då det känns som om den inte gör så mycket nytta mer pga den ökade kroppsvikten. Antingen borde jag höja dosen eller så kan det lika gärna vara.
Pappa har fått strålbehandling mot metastaserna i lungorna. Kontroll om 2 månader.
Igår var första vårdagen här efter en lång, hemsk, blåsig, helvidrig vinter och för första gången på SJU månader ville både jag och Antonia gå ut - och inte gå in igen
Har börjat träna profylax men har svårt att hitta tiden till det .
Är avundsjuk på Nancy som vet att hon ska få en flicka till
Vad mer.... Hmmm... Någon som undrar nåt, kanske

[Antonias mamma]

Oj då, det blev visst mest en massa smileysar...

[Marisch65]

Åh! Vad jag känner igen mej i vad du går igenom med din pappa. Är så ledsen för din skull. Jag gick igenom nästan exakt samma sak med min mamma när jag väntade min yngste son. Hon fick lungcancer på sensommaren -05 som sen spred sej hej villt. Kommer ihåg att man hela tiden pendlade mellan glädje och sorg.

Tänker på dej!

Kramar//Mari

[Tessan]

Hej
Va fort tiden går, mer än halvvägs redan!
Hur mår du Känns tanken på att bli mamma igen mer angenäm eller är det upp och ner

Den här gången gick jag upp 11 kilo innan vecka 27, sen stod jag still och slutade på 12,5 kg. Jag tänkte inte nämnvärt på vad jag stoppade i mig och sista veckorna kan jag säga att det blev mer än lovligt mycket Marbou "frukt & mandel". Så du behöver nog inte vara så orolig över vikten. Bara du själv känner dig bekväm i det

Hur funkar det i Finland? Ett UL i mitten som här i Sverige eller får ni fler, kanske inga alls?

Kram Tessan

[Antonias mamma]

Åh! Vad jag känner igen mej i vad du går igenom med din pappa. Är så ledsen för din skull. Jag gick igenom nästan exakt samma sak med min mamma när jag väntade min yngste son. Hon fick lungcancer på sensommaren -05 som sen spred sej hej villt.

Åh, FINNS det verkligen någon annan där ute som varit i denna samma situation Bara tanken på detta känns lite tröstande. För jag kan ju inte påstå att jag känner mig på samma nivå som andra gravida i mitt umgänge...
Hoppas du har det bra idag, Marisch65?

[Antonias mamma]

Hur mår du Känns tanken på att bli mamma igen mer angenäm eller är det upp och ner ?

Hej Tessan - vad kul att du frågar!

Ja, jag tar mig framåt på nåt sätt. Jag har väl inte direkt fattat att jag ska bli tvåbarnsmamma - det enda jag vill är att få min kropp tillbaka . Jag trivs inte alls med att vara gravid - det känns mest som en transportsträcka. Förra gången gick ju an, då man väntat och längtat i ett halvår. Men nu, när det kom så oplanerat och oväntat, så känner jag mig ibland nästan våldtagen. Ja, inte av maken - men av ödet.
Tvivlar ofta på om jag ska klara vardagen framöver. Om jag ska kunna ta barnet till mig, trots att jag inte alls längtar och väntar såsom förra gången. Och den naturliga följden av dessa funderingar är förstås skuldkänslor och dåligt samvete.

Den här gången gick jag upp 11 kilo innan vecka 27, sen stod jag still och slutade på 12,5 kg. Jag tänkte inte nämnvärt på vad jag stoppade i mig och sista veckorna kan jag säga att det blev mer än lovligt mycket Marbou "frukt & mandel". Så du behöver nog inte vara så orolig över vikten. Bara du själv känner dig bekväm i det ?

Låter bra . Det är bara att hoppas då. Har hört om andra liknande fall också. Äter inget godis, inga bullar och inte större portioner vanlig mat heller. Det enda plusset är liksom de två kvällsmackorna och O´boyen - och det tycker jag man borde få ha liksom, i detta tillstånd... Att man skippat all öl och alla vinglas och med dem en massa extra kalorier syns ju dock ingenstans ](*,)

Hur funkar det i Finland? Ett UL i mitten som här i Sverige eller får ni fler, kanske inga alls?

Jo, vi får nog gå på UL här också . När beror lite på om man väljer att göra det där "riskgraviditetstestet", dvs blodprovet som visar om det finns risk för Downs Syndrom. Detta prov tas i vecka 16 och om man då, som jag, tar provet så gå man i ett första UL samtidigt. Sedan får man komma igen i vecka 20 för att kolla organen bättre.
Sen brukar det ju bli UL på mödrapoliklinken också om man går över tiden och det blir fråga om igångsättning. Men det kommer jag inte att tillåta den här gången =;

Då jag väntade Antonia hade jag gått till privatgynekolog före och fick därför också gå dit på ett tidigt, vaginalt UL då jag hade plussat, för att kolla vilken vecka jag var i (hade ju missat på en hel månad pga en lömsk blödning). Jag trodde då att jag var i v.4 men det vaginala UL visade v.9.

Detta "bevis" saknade jag den här graviditeten. Det enda man hade att gå på fram till v.16 var liksom det fär svaga strecket på stickan . Visst, jag kunde ju ha gått privat för att få ta ett den här gången också, men så kostar det också 200 euro...
Samma sak om man vill veta könet - vilket jag skulle vilja. Men då man går på kommunala UL får man inget veta här.


Kram Anna

[/LO]

Hej Anna.
Jag hade också j-ligt ont av foglossningar för en dryg vecka sedan och en bra bit innan dess. Trodde att jag inte skulle klara mig utan kryckor och funderade på att i alla fall bli sjukskriven deltid.

Och sedan tre dagar tillbaka är jag smärtfri. Det känns fortfarande, men det gör inte längre konstant ont!
Jag har gjort en del saker, så det är svårt att säga vad som hjälpt, men såhär är det i alla fall:
Magnesium 400 mg per dag
Kalium 750 mg i form av kaliumklorid (Kalium finns receptfritt här men rekommenderas inte utan att läkare konstaterat brist - ingen har konstaterat brist, jag testar ändå)
Järn 100 mg/dag.
Massage - avslappnande och ganska djupgående på rygg, nacke, axlar, rumpa och ben.
Vattengympa - har gått två gånger (måndagar). FÅtt remiss från sjukgymnast och är specialanpassad till gravida med foglossning.
Höftbälte, styvt. Hårt åtdraget över höfterna varje dag.
Gå med korta steg - ALLTID! (tar en stund att lära sig)

På nyheterna här om dagen berättade man att akupunktur hjälper bäst mot foglossningar - har inte testat, men hade funderingar innan min smärta försvann häromdagen.

Jaja, man behöver ju inte göra allt på en gång Men testa något kanske...

Och du, inget dåligt samvete - det hjälper ingen. Jag är ju inte i samma sits eftersom vår bebis är otroligt efterlängtad, men lika oväntad. Men det gör inte att jag trivs bättre som gravid. Den biten hade kunnat vara en tredjedel så lång, tycker jag. DÄremot ser jag faktiskt fram emot förlossningen

Lycka till med magen och ta hand om dig så mycket du kan!

/LO

[kiki]

Är livrädd för att bli bjuden på bröllop i sommar. Vad 17 skulle man sätta på sig då

du kommer att vara super snygg Jag var på bröllop 12 dagar innan Mio kom, jag var hur snygg som helst, en liten kort svart klänning från HM för 198:- typ, första och förmodligen enda gången i mitt liv som jag har en liten svart klänning

Jag hänger ju lite här, och längtar, kanske jag får plats här på barnaväntan nån gång

Kram Kristina

[Antonias mamma]

LO - tack för tipsen!

Magnesium har jag tänkt inhandla, jo. Men resten kanske känns lite överkurs, med tanke på att foglossningarna bara känns av just efter att jag ansträngt kroppen. Som då jag ännu gick på bodygympa (EJ grav.anpassad) och som i förrgår då jag blev tvungen att springa ner till vägen efter Antonia som smitit iväg på sin elmoppe

Förra graviditeten var foglossningarna MYCKET värre i de här veckorna - men då var jag ju också korkad nog att försöka bota dem med långpromenader varje kväll Nu blir det inget sånt - det räcker med allt trädgårdsarbete.
Tänker inte ha dåligt samvete för att jag tar det lite lugnt dessa 5 månader. Jag kommer ju högst antagligen alddrig att vara gravid igen och ha denna ursäkt för att inte motionera

kiki - låter ju lovande det där .

Men... med tanke på min outfit på det senaste bröllopet jag var på - då jag satsade 170 euro(1700 sek) på en klänning som jag visste att jag aldrig mer skulle få på mig (smal som jag var då efter allt ammande), så känns det lite främmande med nåt från H&M Men man får ju förstås ta vad som passar i det läget, om det nu blir nåt bröllop där innan.
Tre veckor efter BF är vi iaf bjudna på ett, men det kommer vi att tacka nej till. Jag gick ju 12 dagar över tiden sist så jag tar inga risker.

[TorpSara]

Bröllopsstasser finns det egentligen massor av, ickegravmodet är ju ypperligt även för stora magar.

God inspiration får man på www.grossessan.se, jag handlade en fin stass på franska Formes (www.formes.com) i vinröd sammet. Dyr som stryk, men användbar!

[/LO]

Magnesium tror jag är bra!
Jag tycker att du någon gång kan unna dig en ordentlig massage också . Det gör massor med nytta för spända muskler - man spänner sig extra när man går runt och har ont.

/LO

[Antonias mamma]

Jag tycker att du någon gång kan unna dig en ordentlig massage också . Det gör massor med nytta för spända muskler - man spänner sig extra när man går runt och har ont.

Jo, jag har just börjat gå på massage igen - dock inte pga foglossningen. Det är en lång historia... Hoppa över den om ni inte orkar

Omedelbart efter Antonias förlossning, som ju var en 17 h lång mardröm som slutade med att de formligen SLET ut henne med sugklocka, fick jag FRUKTANSVÄRDA smärtor i höger lårben. Jag hade inte skrikit innan - men då skrek jag. "Ge mig nåt innan jag dör!"
Jag fick flera sprutor i benet. Sen tänkte jag väl inte så mycket mer på det... Före jag efter några månader började ha kroniska smärtor i högra sidan av ländryggen, skinkan och låret.

Dessa smärtor har jag nu haft i över två år. Har gått till massör, fysioterapeut och läkare, men på röntgen syntes ingenting och ingen har haft någon teori om vad jag lider av heller.

Tills nu... Jag sökte upp en ny massör förra veckan och hon tvekade inte en sekund då jag beskrev mina smärtor . Förlossningsskada i den sk SI-leden (vet inte hur det skrivs). Det syns inte på vanlig röntgen, med TUR på magnetröntgen. (Och det vägrades jag då jag bad om det hos läkaren .) Sen masserade hon mig precis rätt, visade mig flera stretchövningar, tipsade om magnesium och berättade vilka saker jag INTE ska göra. Så nu ska jag fortsätta att gå till henne, var så säker

Har inte hunnit läsa på om denna typ av skador i denna led ännu, så jag vet inget mer. Kanske någon här vet

[Marisch65]

Åh, FINNS det verkligen någon annan där ute som varit i denna samma situation Bara tanken på detta känns lite tröstande. För jag kan ju inte påstå att jag känner mig på samma nivå som andra gravida i mitt umgänge...
Hoppas du har det bra idag, Marisch65?

Visst har jag det bra, kan inte säga annat. Men saknaden efter min mamma finns ju ändå kvar. Livet går trots allt vidare så småningom, även om man inte tror det så gör det faktiskt det till slut.
Idag kan jag faktiskt känna glädje i att hon faktisk hann träffa sitt yngsta barnbarn, även om det var kortvarigt. Men samtidigt finns det fortfarande dagar då jag, särskilt om det hänt något speciellt, kommer på mig själv med att tänka: Åh! Jag måste ringa och berätta för mamma! Men vart ska jag ringa? Hon har ju knappast telefon där hon är nu. I dessa stunder mår jag inget vidare faktiskt. Då känner jag mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Men på det hela taget så rullar livet vidare och jag med det, så jaa, jag har det bra nu.
Men man är faktiskt i sin fulla rätt att sörja med allt vad som hör därtill. Och det måste få ta den tid det tar.

Kramar från Mari.