Ok, Sköldis ! Och be inte om ursäkt för ditt engageamang. Det är härligt!
Jag vet inte riktigt vad som händer just nu. Jag tror vi väntar på ett eget forum för det här. Därav min avvaktan. Jag har lite tankar och frågor jag vill dra med er, men jag väntar som sagt...
Hej
Jag vet inte heller vad som händer, får helt enkelt inte till det med nytt forum.
En idé är att starta en tråd som BARA handlar om skrivandet under våra barnaboksbarn.
Jag gör det och börjar med att skriva in alla som här har sagt att de vill delta. Kommer det sedan fler så fyller jag på.
/LO
Lotta, mamma till Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008 Nytt fotoalbum
Kan man inte tänka sig lite anspråkslöst blogg-stuk, till att börja med Det viktiga är ju att folk skriver och berättar - utan att ha något pretentiöst boktänkande för ögonen När det kommer så långt som till bok, kan man redigera och fixa. Det skulle exempelvis jag tycka var väldigt roligt.
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Håller helt med Anna! Huvudet på spiken som vanligt. Så slipper det dessutom kännas så krävande för redaktören, som verkar ha en del järn i elden! Så kan det också kännas som att alla är välkomna att "blogga". Lite som "livet efter kuren- en uppmundran!", de inläggen hade ju också varit roliga att ha med...
Men en bloggvariant där vardagen med barnaboksbarnen beskrivs, är väl en utmärkt start! Sen ser vi var vi hamnar!
Jag är lite intresserad av att ha med SusanD:s berättelse om hennes barnaboksdagis i miniformat. Vad sägs? Vad tror SusanD om det!?
Gammalt barnaboksbarn och mamma till
Arvid - 07
Ebbe -08
Alfred - 11
Otto 2016-08-12
AMEN stellas mamma. Go, go go!!! Gissa om jag har talat för döva öron? Jo, jag har slutat nu, man blir (trot eller ej) lite härdad med tiden och kan hålla sig från att inte missonera FÖR mycket. Men det tar ett tag och ja, man biter sig i tungan MÅNGA gånger och sen får man vara glad och lycklig hemma med sin familj.
Massa kramar!
Tor 2006 BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
Vad jag känner igen mig i frustrationen när de andra mammorna beklagar sig! Men för en tid sedan insåg jag att de inte vill ha goda råd... Jag har istället börjat med att säga att "vi körde en sömn-metod" och får jag då inga följdfrågor (vilket jag inte får) så säger jag inget mer om det.
Jag har kommit till slutsatsen att de faktiskt bara vill beklaga sig, prata av sig, men inte göra något åt saken.
annika72 - jag tror jag har gjort bort mig kolossalt! Ett inlägg av dig var ju dubblerat och jag skulle "städa" det ena och så rök båda FELÅT Hoppas du har det kvar och kan lägga in det igen Jag är en skurk Men oavsiktlig Usch, det blev så fel och inte kan jag ändra tillbaka heller
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn
Anna Wahlgren 6 Oktober 1942 - 7 Oktober 2022
Skriver en liten klagan här till folk som förhoppningsvis gör tvärtom, nämligen förstår mig och AW-tänkandet lite.
Jag har ju läst det så många gånger förr här, men så trist det är i det annars fina Barnabokslivet, när man blir (tyst) ifrågasatt och känner sig utanför. Nu är vårt barn så gammalt att han i "normala" fall borde gå på förskola och framför allt: jag borde jobba! Man är stolt och nöjd och glad med sitt liv som man ju kämpat en del för, speciellt ekonomiskt just nu. Men det är ständigt kommentarer som "men när ska du jobba då?", "finns det några jobb för dig att söka nu då?". Eller den eviga "träffar ni lite andra barn eller?". Och på mitt svar där jag säger att visst gör vi det någon timme nästan varje dag (men inte hela dagen...), "men det är ju bra, så bra för honom att få umgås med andra, det är ju sååå viktigt".
Vi har ett ganska rikt umgänge, mycket för att det är viktigt för mig personligen. Men det duger liksom inte. Det skulle heller inte föresväva någon att vi då lever att aktivt hemliv där alla deltar. Man kunde annars tänkt sig att någon enda (ok iaf min kära mor gör det) sa "oj så du är hemma, det blir en bra start för honom". Nu är man mest en suspekt person i det avseendet. Samma gäller det gamla vanliga med sömnen. "Hur sover han?", undrar de. Och då kan man knappt svara för det uppfattas antingen som skryt eller halvlögn känns det som. Säkert är jag känslig, men jag känner mig ledsen över detta. Men visst blir folk imponerade också. Fast då är det mest att "oj vilken tur ni har". Aldrig att någon kan/vill dra slutsatsen att vårt barn sover sådär gott i tolv timmar och har läggning på en minut pga just hur vi valt att leva. Och skulle man förklara, uppfattas det som en indirekt kritik mot deras sätt tror jag. Det är en sådan svår sits.
Till slut kan man heller inte instämma i förtrotsklaget. Alltså självklart ska man få prata om svårigheter föräldrar emellan, men jag "vet" (ja, jag vågar mig på att påstå det) ju väldigt ofta ganska exakt var problemet ligger för dem, men vågar inget säga. Och på alla frågor om hur "han väl skriker en del på kvällarna nu" och "då bråkar ni mycket nu?" blir jag mest tyst. Visst har vi också förtrots, men jag känner att vi vet hur vi ska möta det och jobba med det.
Vera 
Tack, LO 
Det viktiga är ju att folk skriver och berättar - utan att ha något pretentiöst boktänkande för ögonen 
När det kommer så långt som till bok, kan man redigera och fixa. Det skulle exempelvis jag tycka var väldigt roligt.
