Jag har precis börjat jobba(heltid från att ha varit hemma i 3,5 år!) och pappa är hemma med småkillarna( 3,5 och snart 1,5 år). Nu när jag åker till jobbet på mornarna och ser alla föräldrar som med andan i halsen kommer med sina småttingar på väg till jobb och dagis 
så känner jag mej så oändligt glad att vi valt att ha det lite knapert de här åren när barnen är små och istället vara hemma med dem. I två månader ska pappa vara hemma och sen är jag hemma tills nästa höst.Det känns så mysigt att veta att där hemma ligger mina killar och myser ,tassar omkring i pyamas och äter frukost i lugn och ro. Samtidigt känner jag lite sorg för de barn som inte får den möjligheten och för de föräldrar som inte kan vara hemma med sina barn- jag antar att många vill men inte kan
.I alla fulla fall så är jag så glad att våra killar får vara hemma för jag vet att än så länge är det där de vill vara. 
Mán får ju höra att de (åtminstone treåringen)"borde" vara på dagis och lära sej att ta för sej, lära sej vänta på sin tur etc samt att de blir så blyga och taffliga om de inte får vara på dagis
. Måste dock till mitt försvar säga att bägge killarna är synnerligen försigkomna och de är inte ett spår blygare än nåt annat barn i lite större sammanhang! Så det så! Undrar hur det har gått till utan dagis. 
