Vår familj består av mamma, pappa och tre barn. En flicka på 9 år (tidigare förhållande) och två tvillngkillar på 2 år.
Jag tror problemet började tidigt i våras då alla barnen blev kräksjuka, varav ena killen höll på att försvinna ifrån oss. Det var en jobbig tid på sjukhus och tiden efteråt.
Alla våra fasta rutiner på allt började så sakta att försvinna dag för dag. (Killarna blev kurade vid 4½ mån och har sovit sen dess).
Idagsläget är det kaos; Tex idag på f.m . Jag börjar med den sociala delaktigheten när pappa & stora syster har åkt hemmifrån vid kl 8. Det innebär att mata katter & papegoja, tvätta, dammsuga. Sen ut och ge hästarna mat. Men här brister det, det börjar och slutar med osämja mellan killarna. Den ena killen tar kattmaten å springer, halkar slår i huvudet, gråter så mycket så att han svimmar ( han har affektkramper) ligger livlös i famnen i en evighet känns det som. Den andra killen tar katten i bakbenet & släpar den till maten. Och mitt i detta ska jag försöka att visa killen klappa kissen fiiiint.
Sen ut.. När själv har fått på mig kläder och kommer ut så har kille 1 bajsat..in igen.. kvar står kille 2 och gallskriker för att han ska ge hästen mat NU..det slutar med att kille 2 kommer in med hö å alla tillbehör...-SÅÅÅ duktig du är som har hämtat hästens mat, kom så går vi ut och ger hästen sin mat..Gallskrik på kille 1 för han inte får bära de kvarvarande höstråna.
Ibland försöker jag att komma hemmifrån med barnen som tex. i fredags då jag och barnen åkte till grannbyn för att gå på Plask och lek för första gången.. Men det slutar i kaos och vi får åka därifrån.
Bristen på min tid börjar att sätta sina spår i flickans kropp.. Hon får alltid vänta, jag har inte alltid ORK att hjälpa henne
. Hon är väldigt arg på mig,hon föredrar min man mer än mig. Och jag förstår det, jag vet inte bara hur jag ska få tiden att räcka till.Ja, så här har vi det oftast om dagarna och det snurrar bara fortare och fortare för var dag. Och jag vet inte hur jag ska få stopp på eländet.
Mvh Mamma Nilla
Försök så länge tänka positivt i din upp-och-ner-på värld och att du kan göra en handlingsplan för att komma rätt igen. 
De ska på ren svenska vara förb-t tacksamma för att de 1) får vara med överhuvudtaget - det är inte alla barn som får det; 2) lära sig saker som de har extremt stor nytta av när de ska klara sig själva en dag. Och det är trots allt din och er främsta uppgift som föräldrar: att på bästa sätt förbereda barnen för ett liv utan föräldrar 
Tänk efter före - du kan räkna ut vad som väntar