Gossen och jag skall ha lite förmiddagsfika är det tänkt. 8) En kopp yoghurt til mig och en skorpa till honom.
Vi sitter en stund och äter i godan ro. Strax räcker dock gossen skorpan till mig i imperativform. Jag tackar så mycket, och tar en liten knapertugga på skorpan, varpå jag erbjuder den tillbaka till honom. Han tar emot den, och sträcker den till mig igen. Jag tackar för Fina Gåvan, och avsmakar den försiktigt igen, varpå han vill HA DEN, varpå han får den, varpå han räcker den genast över till mig igen. 8-[
Nu sitter jag där med en skorpa i handen och undrar...
Då. Böjer sig gossen framåt, och avsmakar sin skorpa så fint. O:) I rena förbluffningen sitter jag kvar och håller i en skorpa, som min 18-månaders menar på att JAG skall hålla ÅT HONOM, för DÅ kan han äta den...
...
Varpå jag ger den till honom (NEJ! VILL INTE HA!) , placerar skorpan i den egna lilla handen, och menar på att det där klarar han så fint själv.
Detta upprepas nu några gånger, men slutligen sitter man där under purken tystnad, och äter sin skorpa. Själv.
