Bryta sina rutiner..

[Isanmisan]

Hej! Nu är vi inne i uppföljningsveckan, och har hållit ganska strikt på det schema vi satt upp. Men nu undrar vi över hur livet skall bli framöver... Vi har ju fler barn med allt vad det innebär. Vi har förstått att det är meningen att man skall kunna lägga sitt barn för en daglur på annan plats än i sängen till slut, men när kan man börja med det? Är det för tidigt ännu? Det känns lite för tidigt så då kanske det är för tidigt.. Och hur göra med kvällen när man skall på fest? Vi går nästan aldrig på fest men nästa vecka (exakt tre veckor efter att vi startade kuren) skall vi faktiskt iväg, och även om vi inte tänker vara borta så sent så är vi definitivt inte hemma 19.30. Skall vi försöka lägga honom där vi är i nåt rum på rätt klockslag, eller skall han få sova i famnen när han somnar? Det blir lite svårt att hävda att på natten händer ingenting... Barnvakt finns inte på kartan.

Misan

[br]

hej
det fina med att ha kurade barn och schema ar att man inte behover fundera sa mkt hur man ska gora. Nar barnen ar sma har de fatt somna i vagn eller medhavd resesang nar det varit fest. Det brukar ga bra. Overflyttade till bilstol och til sang brukar fungera med hjalp av en ramsa.

Om det kanns for tidigt sa ar det nog for tidigt, ni maste sjalva vara overtgade om vad ni haller p[a med, vem ska annars vara det?

Vi har aldrig sett schemat som en boja, snarare som en hjalp och som en naturlig del i att ta hand om vara barn pa basta satt. Och ju storre och sakrare sovare barnen ar desto lattare ar det att gora avsteg fran schemat!

[Isanmisan]

hej
det fina med att ha kurade barn och schema ar att man inte behover fundera sa mkt hur man ska gora.

Nej det kanske man inte behöver när man kan och vet allt.... Inte desto mindre känner vi oss väldigt osäkra nu i början och faktiskt, så är jag inte så mycket klokare i dag än jag var i går. #-o

Det vi undrar är
1. Är det för tidigt att ändra rutinerna redan efter två veckor, t ex genom att låta sonen somna i vagnen i stället för i sin säng, eller i bilen, att vid behov ändra tid för läggning etc. När man har annat på gång alltså, jag menar inte i onödan och hur som helst!
2. När man skall vara borta på kvällen, lägger man då lämpligast barnet att sova där man är i en säng eller är det bättre att han får somna i famnen?

Jag vet att det är vi som måste känna efter och allt det där men hallå! Vi är inne på tredje barnet och ingen av dem har nånsin sovit på nätterna så det är därför jag ber om råd för uppenbarligen går det inte så bra att gå på känsla för oss!

Misan

[annawahlgren]

Välkommen är du

Här ska inte gås på känsla. Här ska gås på kur

1. I undantagsfall: visst. Det går utmärkt, om man bestämmer sig för att det ska gå utmärkt och överför sin Attityd av Självklarhet till lilla barnet (en bland 17 andra). Se till att lilla magen är mätt och håll tiderna. Här gäller inte ens marginalkvart utan exakta varor

2. Somna i famnen Är du galen, kvinna Gör klockan till din bästa vän, koppla på Attityden och lägg barnet i (allra bäst) resesäng eller vagn, mörklagt och svalt. Glöm inte skrattet-till-go'nattet, och odla i övrigt klar - inte hispig eller frågande - saklighet

[Isanmisan]

Hej! Nu har vi varit på första festen efter SHN-K, tre veckor efter kurstart! Är det nån som vill veta hur det gick? SUPER! Mellan förrätt och huvudrätt åker pyjamas på och ner till det lagom svala, mörka rummet som värdparet som tur var lyckades tillhandahålla. Skratt till gonattet och sen - gonatt på sej ner i den medhavda resesängen! Ungen sov som en prins, och de nöjda föräldrarna kunde njuta av god mat och trevligt sällskap med andra vuxna i lugn och ro, vilket var ett bra tag sen!! Sen var han vaken under hela bilresan hem ca 25 minuter och hu vad nervösa vi var att det var färdigsovet för den natten... Men vi nattade om när vi kom hem och resten av natten förflöt prickfritt!

Men nu har jag en annan fråga gällande att bryta sina rutiner. När man måste åka bil eller barnvagn under sovtiden, och barnet alltså skall sova där, skall man använda ramsan då? Jag har blivit så osäker och är rädd att förstöra den magiska effekt som ramsan har. En gång ramsade jag när det var tänkt att han skulle sova i vagnen. Då var vi mitt bland massor av folk på ett, vad skall man säga, typ museum. När jag lagt honom till rätta ramsade jag och det blev jättekonstigt! Han tittade till på mig som om jag förlorat förståndet, han blev jättepaff. Sedan bestämde han sig för att kasta sig ur vagnen, och eftersom jag inte spänt fast honom eftersom jag tänkte han skulle ligga lite skönt på sidan för att somna lättare, så fick det hela liksom avbrytas. ](*,) Jag gjorde inget nytt försök för jag var rädd att misslyckas, jag hade inte ett uns kvar av min självklara Attityd. Att det var fullt med folk omkring hämmade mig nog också. Efter nån halvtimme somnade han av sig själv medan jag klappade en blodigel. Den andra gången jag provat ramsa på "annan plats" var i dag i bilen. Men det kändes bara fel. Han somnade ändå efter fem minuter så sovtiden kunde hållas. Men hur skulle jag egentligen gjort?

Misan (mamma till de tre mest fantastiska f d bakåtkastande, vrålande sovvägrare numera äppelkindade änglar!)

[nilam]

Härligt med läggningen av sonen vid festen, det där är attityd och som br skrev "man behöver inte tänka så mycket" det lilla barnet vet.

Tänk inte bryta rutiner,
Tänk nu är det sovtid, vart du än är, för tappar du attityden och börjar vackla, använder annat tonläge på ramsan, har annat ansiktsuttryck, så blir sonen osäker, det är du som ska visa vägen oavsett vart ni är.

Jag har ramsat på flygplan när lillasyster låg på golvet och skulle sova , jag har ramsat i tält när lillasyster vaknade tidigare än morgon(det var ljust ute) med rätt attityd sänder vi rätt signaler till våra små älsklingar oavsett vart vi är.

//N

[annawahlgren]

Tack, Nilam

Pris och beröm, Isanmisan Härlig känsla, eller hur Att kunna gå bort, vara med på festen, prata med människor, veta att lilla barnet sover gott och inte behöva bekymra sig - det är en alldeles underbar poäng med Sova hela natten-kuren, eller hur Barnet kan alltså läggas var som helst, nattas av vem som helst, matas av vem som helst etc - bara man håller tiderna. Så enkelt är det för kurade små älsklingar och deras ömma. Så gott och enkelt blir livet

Så fortsätt nu bara, noga och fint. Fortsätt se framåt. Du vet hur målet ser ut och har fått "smak" på det. Du ser att - och hur - det funkar. Snart är ni framme Och var då rädd om det vackra resultatet

Nilam har ramsat offentligen och det kan man förstås göra. Det är som sagt helt en fråga om Attityden av Självklarhet Jag har dock aldrig gjort det. Folk tittar så konstigt Allvarligt talat, med barnet i vagn behöver man ju inte ramsa. Man vagnar helt kort som besked (effektiv vagning alltså), skakar lite och går undan, dvs låter vagnen stå så att barnet somnar med den stilla, och går sedan igen när barnet sovit några minuter.

I bilen kan man förstås ramsa.

Solfjädern kan också vara bra att ta till i all enkelhet i vissa situationer "utomhus", bland folk.

Huvudsaken är att man vet vad man gör och varför. Kände du dig obekväm som det heter av att ramsa på muséet - vilket jag verkligen också skulle gjoty - så kan du ju lätt räkna med att lilla älsklingen undrar vad du sysslar med som du uppenbarligen inte står bakom själv, så att säga.

Så spar du på ramsan. Du är rädd om den och ska så vara

Jag tycker du är så duktig. Och din lilla presentation är underbar

[Isanmisan]

Hej, nu är det jag igen... Vi som var så lyckliga! Kuren funkade ju så bra. Nu efter ett par månader eller vad det är, så har han börjat skrika så förfärligt igen. Vid läggningen på kvällen skriker han ca 20 minuter. Vi ramsar (påminner), men inte så jättemycket, för han borde ju veta vad som gäller, eller?

Sen är det mornarna också. Där har han gått från att faktiskt ha sovit över vargtimmen ganska länge (några veckor i alla fall) till att vakna alldeles för tidigt, t ex kl 5, och skrika till ca 6.30. I dag var vi väldigt, väldigt nära att ta upp honom 6.30, men som tur var så somnade han precis då och sov till 7. Vi var inne två gånger i morse och lade honom till rätta, solfjädrade och ramsade. Sen ramsade vi vid dörren ganska många gånger också. Han skriker så hemskt, vi är faktiskt osäkra på om han är förtvivlad och panikslagen eller "bara" arg (och förtvivlad). Nu måste vi ha stöd om vi skall klara detta, känner jag! När man blir osäker blir det så svårt.

Jag tycker att vi har hållit oss till "reglerna" eller vad man skall säga, så jag tror inte vi har slarvat oss till detta bakslag. Vi har i och för sig haft barnvakt som har lagt honom två gånger under de senaste två veckorna, kan det vara därför?

/Isa och lille E 13 mån

[annawahlgren]

Kör orosvargarna på porten Det är de som ställer till det.

Det här är ju en gammal man. Över året. Inte är han "förtvivlad" - varför i fridens dar skulle han vara det Det är inte synd om honom. Han lever ett underbart liv. Det är en förmån att få sova. Ha en egen skön säng. Bo i ett varmt hus, låst och fredat för vargen. Omges av kärleksfulla vakter som ser till att inte minsta lilla orosvarg kryper över tröskeln till honom.

Tänk så

Ni ska inte springa in. Det är ramsan som ska stå för kommunikationen, dvs beskeden och vid behov påminnelserna. Det här är ingen liten nyfödd bebis. Han kan inte ens kallas spädbarn längre. Så sluta ömka honom och ge klara, glada, riktigt hurtiga ramsor om och när det verkligen behövs, gör andra ljud i huset och störta till de andra sjutton bebisarnas undsättning - de som verkligen behöver räddas till livet, NU

Förstår du

När han sovit tio minuter (inte tjugo) eller innan ni går och lägger er, kan ni titta till honom utan att störa, lägga på honom eller vad ni tycker. Snabbt och givetvis utan prat.

Saklighet, glädje, och mer förtroende för lilla barnet. Mycket mer förtroende

[Isanmisan]

Nej usch nu är vi trötta på det här! Samma som mitt förra inlägg. Mycket skrik. På kvällen orkar han inte så länge, men på morgonen... Ca två timmars skrik på morgonkvisten är det vanliga nu. Hela familjen mår dåligt av detta.

Jag har förstått att det vanliga vid bakslag är att man har tappat sin attityd. Jag tyckte inte att vi hade det vid mitt förra inlägg, men har sedan det svaret verkligen jobbat på att bli ännu hurtigare och bestämdare. Men jag tycker faktiskt inte det hjälper. Eller rättare sagt - det gör inte det.

Funderar nu på att ändra schemat och ta upp honom tidigare. Han kommer att få för lite sömn då, i och för sig. Men det får han ju nu också. Tiderna vi har för att sova är 7-7. Men det känns rätt tröstlöst eftersom vi skulle behöva plocka honom redan vid fem för att hinna före skriket och det går ju inte... Vad skall vi göra! Hjälp!

En trött och ledsen

[annawahlgren]

Ca två timmars skrik på morgonkvisten är det vanliga nu. Hela familjen mår dåligt av detta.

Jag förstår att du är trött och ledsen.

Jag hoppas att du inte tog illa vid dig av mina tidigare svar, som skulle föreställa lite skämtsamma.

Man är rätt långt från att dra på mun när man är så pass uppgiven som du nu.

D :Det finns ett verktyg som är lätt att "glömma" och det är solfjädern. Inte den hastiga markerande, utan den som fungerar som ett krisverktyg i just sådana här "fastnade" lägen. Jag har precis beskrivit det i detalj i ett annat svar, minns tyvärr inte nu var.

Titta i Verktygslådan. Poängen är att man (efter tillrättaläggande i barnets favoritställning) ger solfjädern så lugnt, så statiskt, så tyst och så länge att lilla barnet gott och väl slutar skrika (och vi vill INTE ha några 2 timmars skrik på morgnarna Vi vill inte ha skrik alls Möjligen ilsket, men inte ledset.) Hela lilla kroppen ska bli avslappnad och sömntung. Och man står kvar även efter det. Det gör inget om lilla älsklingen, gamle mannen, hinner somna till slut. Man går ut till slut med en mjuk bekräftelseramsa som så att säga går in bakvägen.

Här gäller det att bryta ett mönster. Se det som en minikur. Ge det en tre-fyra morgnar innan ni misströstar respektive hoppas för gott, om man säger

Tar ni upp honom tidigare är jag rädd att ni får räkna med att det blir ytterligare en halvtimme tidigare varje morgon

[Isanmisan]

Här gäller det att bryta ett mönster. Se det som en minikur. Ge det en tre-fyra morgnar innan ni misströstar respektive hoppas för gott, om man säger

Det är nästan en månad sen nu som det var kris med stort K! Jag vet inte vad det var som gick fel, men nåt var det. Det var hemskt jobbigt måste jag säga, hans skrik och protester. Och det var jätteskönt att få det där sista svaret från Anna, med stort stöd och lite nytt (solfjädra lite längre). När vi stod kvar vid sängen och höll på honom blev han lugn väldigt snabbt, men fortfarande var det lika mycket skrik så fort vi gick ut. Men det kändes ändå som om vi kommunicerade bättre med honom på det viset, som om han förstod att vi inte lämnat honom.

Men det tog tid att vända skutan! När vi "minikurat" i fem-sex dar diskuterade vi allvarligt hur vi skulle göra. Ge upp, eller? Men vilket var alternativet egentligen, det var ju kris innan också, akut sömnkris alltså. Vi fortsatte. Och sen nån gång, efter ca 1 1/2-2 veckor, vände det och blev gradvis bättre. Nu funkar det jättebra, ungen sover hela natten, för det mesta utan skrik, om han skriker är det ytterst lite. Vid läggning, både på kvällen och på dan, säger han oftast inte ett pip, utan verkar rätt nöjd med att få lägga sig. Han är nöjdare nu igen på det hela taget. Glad, äter, sover, busar och skojar...

Det vi har lärt oss på detta, är att inget varar för evigt. Men att man kan komma igen, om man bara är ännu mer envis än lille E. Han har en oerhört stark vilja (han är inte den ende i familjen som har det, kan tilläggas...) och han kommer förmodligen "ställa till" det fler gånger. Så i stället för adjö så säger jag på återseende, fantastiska hjälpforum, och tack Anna!

Isanmisan och lille E

[miar70]

Vilken rolig läsning En inspiration till de som just nu är mitt uppe i någon jobbig "fas" som det så vackert heter

Fortsatt lycka till med ditt fina jobb =D> , och på återseende

Kram Mia

[Sagalinda]

Välkommen till forumet Isanmisan!

Och vilken rolig och uppmuntrande läsning. Va skönt att höra att lille E insett hur fantastiskt det är att få sova skönt hela natten. Behåll er fina attityd och envishet, det är ju NI som vet hur det ska vara, inte han. Ställer han frågor ger ni svar. Samma svar, så många gånger att han blir övertygad. Och det funkar som ni ser

Hälsningar från Sagalinda

[Isanmisan]

Ha ha ha, nu är jag redan här igen!

Vår kille som nu är 16 månader, vaknar nu igen på nätterna och ropar. Vaknar vid två - tretiden. Mamma, mamma, mamma - han håller på i timmar. Varvat med gråt. Det vi har gjort är att ramsa utanför dörren. Ingen som helst effekt. Nästa steg är att lägga tillrätta, det tycker han är jätteskönt. Tills man vänder sig ifrån honom och börjar gå ut ur rummet. Skrik. Vi har också prövat att lägga tillrätta och solfjädra längre, tills vi tror att han sover, som vi fick tips om för ett par månader sen när det också var sådär jobbigt. Men det fungerar bara tills han upptäcker att han blivit ensam vilket tar mellan 1 och 10 minuter. Varför är han så förfärligt enveten? I natt provade jag att vara lite arg i ramsan. Skällde lite på honom liksom. Det hade inte heller nån effekt. Jag förstår inte varför det skall vara så svårt. Han borde verkligen förstå att på natten händer ingenting, för vi har varit väldigt strikta.

Finns det nåt annat vi kan göra, eller är detta vårt öde?

Isanmisan med lille E