"Jag träffade en mamma förra veckan på Öppna förskolan här, som kom med sin lilla Frida, 1,5 år. Före sommaren var hon en företagsam liten dam som gick på upptäcktsfärd överallt. Nu släppte hon inte mammas byxben på hela tiden vi var där. Och det var inte särskilt många barn där, 6 st + 4 mammor. (Det är en liten bygd!) Vad hade hänt? Jo, mamman hade börjat skola in henne på dagis. Mamman sa ursäktande: 'Hon är nog orolig för att jag ska överge henne här också.' Och det var hon verkligen. Borta var den glada tjejen. Nu stod en liten orolig tös där. Men mamman tyckte det var bra att hennes lilla flicka 'kommer hemifrån lite så hon slipper ha mig hängandes över sig jämt', och att 'det är bra att hon får komma ut och knyta lite nya kontakter på egen hand'. Jomen visst, så nu får lilla Frida, 1,5 år, knyta kontakter med 19 andra barn för fulla muggar! Det är 20 barn på det dagiset hon går på och alla går på samma avdelning, både små och stora barn.
En bok jag kan rekommendera är Per Kågesons bok 'Tid för barn?', som ges ut av SNS förlag. Där får jag stöd för mina tankar om dagis. Var på tjejmiddag förra veckan, och jag var den enda som hade mina barn hemma. De andra mammorna har barnet på dagis även om de är hemma med ett syskon. Jag tycker det skulle vara så grymt att skicka iväg min Erik, 2,5 år, bara för att jag ska kunna vara ensam med lilla Anna. Han vill ju vara med henne lika mycket som jag. Han är med och byter blöja, matar henne, ger henne leksaker och passar henne så hon inte klättrar upp i trappen osv. Han rapporterar till mig allt hon gör, 'titta mamma, Anna kryper, papper mamma, Anna spyr', han plockar bort saker som han tycker är farliga, så att hon inte stoppar i mun osv. Att separera dem vore så fel. Det är inte genom att skilja barnen åt som man bygger långvarig syskonkärlek. Det är genom att göra dem beroende av varandra. Att den ena behöver den andra och vice versa.
Men barn behöver 'aktiveras', får man höra när man säger att man bara är hemma med barnen och endast har denna torftiga hemmiljö med en icke-pedagogiskt utbildad mamma att erbjuda de små liven. Erik har i dag varit ute från 9.30 - 16.30 med en paus på en halvtimme för middag. Han har varit med sambons farbror för att isolera ett avloppsrör under ett hus. Så där kröp de sida vid sida under huset och isolerade. Sedan åkte de iväg med traktorn och gjorde i ordning ett älgpass. Och sedan kom kusinen (8 år) upp, och då bar de in ved till mig, och så eldade vi lite skräp. Så nog 'aktiveras' han alltid.
På dagis så bara 'leker' man. De gör ingenting av vanligt vardagsliv där. Man har bara leksaker att leka med också. Den här sommaren har Eriks favoritleksak varit en liten hammare, alltså en riktig hammare + en skruvmejsel. Sedan släpar han runt på en skohylla, och så bygger han tak med det. Varje morgon ska han upp och bygga tak. Grannen har bytt tak på sitt hus, nämligen.
Men i läroplanen heter det ju att man ska ha 'leken som grund och barnet i centrum'. Och det är just detta jag delvis vänder mig mot. Hela upplägget, alltså. Det är inte bara den bullriga miljön med 17-20 barn eller att behöva lämna dem långa stunder på dagis. Utan det är själva idén.
Alltså, för det första: 'Barnet i centrum' hela tiden. Vem orkar med det i längden? Inte jag i alla fall. Det ska pågå en verksamhet som barnen blir delaktiga i, men när själva barnet BLIR VERKSAMHETEN! Vad händer då? Det måste vara jobbigt att allt står och faller med ens egen lilla person.
När man lämnar sin lilla unge på dagis tidigt på morgonen så kommer det en fröken och tar hand om ungen, och de slår sig ner för att leka. Barnet bygger med klossar och fröken också, och hon är med och berömmer för allt ungen företar sig. Fler barn trillar in och fler fröknar också. Tid för ensamlek finns inte. Man kan ju tänka sig om man själv skulle vilja ha det så. Man kommer till kontoret, lite trött och grinig som man är på morgonen, särskilt social är man ju inte vid 7-snåret på morgonen (undantag finns så klart). Man morsar lite på de andra och sedan drar man sig tillbaka till sitt rum och drar igen dörren. Slår på datorn och då hoppar man högt, för då sitter det redan någon på rummet som ropar: 'Bravo!' för att man lyckades få på datorn alldeles själv. Nästa ivriga och glada tillrop kommer när man lyckas ringa ett samtal på egen hand. Sedan frågar den lille hjälparen om man har allt man behöver, papper, penna, sudd, gem osv. Sedan kommer det någon kollega in och tar ens penna just när man behöver den. Den lille hjäparen är genast där och medlar, så att alla blir glada och nöjda. När man äntligen fått lite lugn och ro och ska börja jobba, meddelar lille hjälparen att det är morgonmöte. Efter mötet ska man ta tag i arbetet igen. Då har någon snott ens block! Men hjälparen fixar ett nytt och frågar tusen gånger om man har allt man behöver. Och så där håller det på. Framåt lunch har man nog sannolikt fått ett nervöst sammanbrott!
Men man kan inte klandra fröknarna heller. Har man som enda uppgift att 'ta hand om' barn så går man ju in för det. Jag skulle göra likadant. Alltså, det är hela upplägget det är fel på.
Sedan kommer vi till den andra hörnstenen: 'Leken som grund.' LEKEN ska inte vara en grund! Det är en dålig grund att stå på. Verkligheten ser inte ut så. För alla andra är arbetet grunden, inte fritiden. Mat ska lagas, tvätt ska tvättas, hängas, strykas, ved ska hämtas. DET är grunden. Sedan tar man hjälp av barnen i den utsträckning som de klarar av det. Men på dagis leker man bara. Och leker, och leker, och leker. Det leks in absurdum, menar jag. Till exempel när det ska städas. Då kan man inte bara säga till ungarna att 'nu städar vi'. Nej, det har blivit en lek det med. Först måste man stå i kö och lösa ut sitt städkort, sedan kan man städa. Så är det då 19 barn före i kön så har det kanske förhoppningsvis tagit så lång tid i kön att de andra redan hunnit städa inan jag löst ut mitt städkort!! Min son tycker inte heller att det är särskilt kul att plocka upp sina leksaker (dammsuga och moppa gillar han) men han slipper i alla fall stå i kö. INNAN han kan börja städa.
Sedan menar jag att dagis på sätt och vis förstör barnens egna fria lekar. Det är så mycket organiserade lekar. Man kan till exempel inte gå ut i skogen bara, och släppa lös barnen där. Nej, då ska det också lekas någon pedagogisk lek. Alla barnen sätts i en ring, och så går ett barn runt och lägger en sak (kotte, sten osv.) i barnens händer som de har bakom ryggen, och så ska barnen beskriva saken genom att känna på den. Låt barnen bara leka själva! En skog är ett kul ställe att vara på. Låt dem utforska det på egen hand! Men det går inte. Fröknarna nästan försöker överträffa varandra ibland med lekar och pyssel och annat pedagogiskt lärande.
Till exempel när lille Kalle böjer sig ner och studerar en avgnagd grankotte. Genast är fröken där och undervisar (eftersom man numera har en läroplan och ska vara ett förstadium till skolan, så ska barnen helst numera kunna läsa innan de börjar skolan). 'Ja, titta Kalle, en grankotte som ekorren har ätit på! Ekorren är ett däggdjur som föder levande ungar. Den äter nötter, frön och andra fåglars ägg...' Lisa studerar en myra. 'Titta, lilla Lisa, en stackmyra! I Sverige finns i huvudsak tre sorters myror. Etterkaja, stackmyra och pissmyr... Nej, vad säger jag, SKOGSMYRA heter det ju.' - 'Nu ska bli plocka med oss lite stenar hem från skogen, så ska vi göra stentroll av dem, och titta, här ligger två pinnar, då kan vi bygga ett pinao av dem! Det blir väl skojigt!!'
Höjden av pyssel-pyssel var när jag hämtade ett syskonbarn på dagis. När jag kom dit blev jag indragen av en ivrig fröken in på avdelningen, och hon förevisade mig stolt det SKOGSRUM de hade iordningsställt. De hade alltså röjt ur dockrummet, och så hade man hängt upp grönfärgade lakan på väggarna och ritat träd på dem och hängt grenar från taket. På golvet låg en grön presenning, och på den låg en gigantisk sten och en massa mossa, småstenar, pinnar och annat bråte som man hittar i skogen. Fröken såg mäklta stolt ut, och jag var imponerad. Verkligen! Hur i h-e man kommer på tanken att släpa in all den bråten inne i ett hus var fascinerande. Och sedan hur man hade lyckats få dit den stora stenen var också imponerande. Det måste ha krävts i alla fall två man för att bära den. Eller om man rullade den? Jag frågade aldrig. Däremot frågade jag flickan jag hämtade om de brukade leka därinne. 'Nej, aldrig', svarade hon. 'Varför inte', frågade jag. 'Man blir ju helt smutsig om strumporna, och det sticks och så. Sedan om man river ut något eller förstör, så måste man göra i ordning igen. Och det är tråkigt.'
Ja, det är verkligen tråkigt. Så är det ju inte i en riktig skog, nämligen. Där behöver man inte städa och göra i ordning efter sig, och inte sticks det i strumporna heller eftersom man då har skor på sig. Så det här rummet står där som ett trist museum, och förhoppningsvis återställer man det så fort man visat alla föräldrar vad duktiga man har varit. Återigen kan man fråga sig om man pysslar för barnen skull eller för sin egen.
Sedan heter det att man ska låta barnen utveckla sin fantasi. Det gör man inte på dagis, menar jag. Det är tyvärr direkt fantasidödande.
När man ska pyssla, till exempel, ställer fröknarna fram det material som ska användas, och sedan ställs en färdig mall på bordet som fröken gjort, så att barnen kan se hur det SKA se ut. Till exempel om man gör en påskkyckling så finns en mall på bordet: två ihoplimmade gula flörtkulor med ögon och en fjäder till svans. Sedan plockar man bara fram gula flörtkulor, fjädrar och ögon. Men barnen kanske vill göra en rosa kyckling med folie på huvudet eller en pålimmad glasspinne i rumpan. Men nej, det går inte. För så ser ju inte en kyckling ut. Det vet fröken. Det har hon gått tre år på universitet för att lära sig. Barnens fantasi får bara det utrymme som frökens ramar (=hennes fantasi) medger. Det är trist. Mycket trist.
Men ser då inte föräldrarna det här? Ofta när man drar de här dråpliga, tragikomiska dagisberättelserna får man höra att 'så är det inte på vårt dagis'. - 'Vi har haft sådan tur med vår lilla unges dagis, för där gör de inte så!' Hur vet man det som förälder? Man ser ju bara det som händer när man hämtar och lämnar barnen tio minuter på morgonen och tio minuter på kvällen. Vad som sedan händer under dagen har man ingen aning om. Och om det ligger 20 identiskt lika påskägg på hatthyllorna, tror jag inte man reflekterar så mycket över det medan man rafsar ihop sitt barns kläder och saker och tar på kläderna, samtidigt som man pratar lite med fröken om hur dagen varit. Jag skulle nog inte reflektera över det. Men nu har jag ju jobbat på dagis, så därför märkte jag att i skogsrummet fanns inte ett lila träd, inte ett rosa eller något med prickar på, eller randigt eller rutigt. Det var bruna stammar och gröna kronor! Precis som det SKA vara! Det är ju inte svårt att räkna ut då hur det gick till när detta storslagna pysslandets museum skapades. Fröken satte fram två olika färger och hade ritat före på lakanet, så fick ungarna fylla i!!!
Sedan heter det att varje barn ska 'växa' i förskolan genom lek och lärande. Är det så här samhällets plantskola ser ut vill inte jag ha mina små frön i den. Risken är att samhället framöver kommer att bestå av mycket småväxta individer.
Varför dagis blivit en sådan idiotverkstad har jag ingen riktigt bra förklaring till. Fröknarna är ju vanliga, helt normala människor, som aldrig privat skulle komma på tanken att röja ur vardagsrummet och bygga ett skogsrum där. Men det händer något när man kliver in på dagis. Kanske känner de också att det här är i grunden fel. Först har man varit och lämnat sina egna barn på ett dagis, och sedan åker man själv till nästa och jobbar. En verksamhet som enbart går ut på att passa barn i en liten skapad, konstgjord värld - det är klart man blir lite konstig själv till slut. Kanske är det hårt att säga så, men dagis fördummar och förminskar barnen, anser jag, och varför skulle inte det drabba personalen också? Det blir en ond cirkel.
'Men så här är det inte på alla dagis', menar då någon. Nej, säkert inte, men jag har vikarierat på fem olika dagis i den här stan, och på alla dessa fem var det så här. Med lite variationer bland stolligheterna.
Ja, det var skönt att skriva av sig lite till någon som är inne på samma linje. Diskuterar man det gär med någon annan, blir man kallad rabiat dagismotståndare, och YES, det är faktiskt det jag är. Men det här är så känsligt att prata om, för många föräldrar får då mer dåligt samvete än vad de redan har. Därför håller jag numera tyst. Men ibland bubblar det över, som i det här brevet. Då är det tur att du finns. En vanlig kvinna med lång livserfarenhet och erfarenhet av barn. Tyvärr verkar det som om många i din ålder som också varit hemma med barnen gått på myten om dagis. Som om man nu börjat tvivla på att man gjorde rätt, när man var hemma med barnen. JA, det gjorde ni!! Helt rätt.
Men märker då inte föräldrarna själva om barnen mår dåligt? Nej, inte alltid, tror jag. Man har så lite tid med sina ungar, och på den tiden man inte jobbar så är det så mycket annat som ska hinnas med, plus att man vill hinna göra någon 'aktivitet' med barnen också och bara ha roligt ihop på badhuset eller liknande, eftersom man har dåligt samvete för att man lämnar bort dem. Så jag tror inte alltid man hinner reflektera över hur barnen mår i den stressade tillvaro vi lever i. Tyvärr. Jag har ju däremot hört flera mammor som vittnar om hur barnen står och gråter vid grinden när de lämnar dem, men sedan tröstar de sig själva med att det går över efter ett tag. Visst, det går över, men vad lämnar det för spår hos barnet?
Vardör har köerna till BUP ökat, samtalen till BRIS ökat? Varför uppger fler unga i dag att de mår dåligt jämfört med för 20 år sedan? Vad har hänt i Sverige de sista 20-30 åren, som gör att barn och unga upplever sig sressade, har ont i huvudet, magen, mår allmänt dåligt fysiskt men framför allt psykiskt? Vi har inte haft några krig, urbaniseringen var för ca 100 år sedan, miljön har inte blivit så drastiskt sämre de sista 20 åren. Inga sådana omvälvande faktorer kan förklara siffrorna. Vad har då hänt? Jo, många fler mammor arbetar i dag utanför hemmet. Där tror jag förklaringen ligger. Jämställdheten har tyvärr skett på barnens bekostnad. Sedan får alla feminister säga vad de vill, men barnen har glömts bort, hävdar jag."
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 
Där det fanns en person som kunde lyssna, snandard frågan var alltid "Hur har du haft det idag?" Tiden att lyssna fanns, tills man hade eltat klart. Var finns den tiden idag?
Jag kan inte för mitt liv HITTA sådana saker. Jag vet verkligen inte hur man gör 
)
