2-åring som börjat slåss...

[JH]

Ja, hur gör man när ens barn börjar slå andra barn?

Elsa, drygt 2 år, har aldrig betett sig så förut, men nu har det vid ett par tillfällen hänt att hon slagit till sin kompis, ganska rejält (idag med en buss i huvudet! ). Min reaktion har rent spontant blivit att jag tagit tag i henne och sagt till henne på skarpen, att "så där får man ABSOLUT inte göra, och titta nu så ledsen kompisen blev", "man får klappa och kramas, men inte slåss".

Hon slåss inte helt oprovocerat utan när hon tycker sig har blivit förfördelad (alltså om kompisen tar något hon har, eller om kompisen har en av hennes saker och hon vill ha den). Naturligvis får man inte slåss för det, men för henne är det säkert så att hon blir arg/ledsen och då agerar ut på detta sätt, och inte vill man "klappas och kramas" när man är arg, det vill inte jag i alla fall...

Är det rätt att göra som jag har gjort? Hon blir ju mest jätteledsen och inte alls snällare eller vänligare mot sin kompis, snarare tvärtom.... Men jag måste ju på något sätt markera att det inte är acceptablet att slåss.

Hur gör ni andr?

[JH]

Såg nu att det fanns en annan liknande tråd där jag kunde få lite tips av liw

Om Elsa slår på mig, så har jag inga problem med att göra så som liw förelsår, men när hon slår hårt på ett annat barn (och jag inte hinner stoppa henne)och det barnet börjar gråta ska jag då fortfarande bara säga "oops, vad hände där?" Hon ser ju att barnet blir ledset av hennes handling....

Kanske är jag lite "lurad" av att Elsa är väldigt verbal och pratar bra, jag tror kanske att hon förstår mer än hon gör, och vill gärna förklara saker för henne - är det för tidigt kanske?

[Lotta Sthlm]

Här är ännu en bra tråd ang. detta...som du kanske iofs redan läst...

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=7605

[annawahlgren]

Naturligvis får man inte slåss för det, men för henne är det säkert så att hon blir arg/ledsen och då agerar ut på detta sätt, och inte vill man "klappas och kramas" när man är arg, det vill inte jag i alla fall...

Här är det inte fråga om vad man (barnet) vill och inte vill; här är det fråga om vad man gör och inte gör.

Koppla bort känslorna allså och tänk beteendefostran Att slå är och förblir oacceptabelt i umgänget med andra människor.

"Man slår inte, man klappar, så här." Och så tar du de små händerna och låter dem klappa, i ett grepp som inte tillåter någon som helst smitning eller protest. Skriks det och slingras och gapas och protesteras, "hör" du det inte. Du genomför, klappar och klappar, och/eller lägger armarna om offret (fortfarande i ett grepp som inte går att slingra sig ur) och håller dem kvar där, medan du mal på, oberört och lugnt: "Så ja, precis så gör man, man klappar och kramar, man slår inte, man klappar. Jättebra!"

Släpp inte förrän du känner att barnet "landat" i lektionen du håller och att offret lugnat ner sig och känner sig gottgjort.

Den reaktion som du beskriver som "rent spontan" - att du "tagit tag i henne och sagt till henne på skarpen, att 'så där får man ABSOLUT inte göra, och titta nu så ledsen kompisen blev'", är den för dagen uppmuntrade och tillskyndade av samfälld barnpsykologexpertis. Man ska ta tag, hålla fast, ryta NEJ, samt, inte minst "viktigt", skuldbelägga riktigt ordentligt, så att barnet skäms, helst gråter. Ja, barnet SKA gråta. Dit ska vi nå!

Som du märker hjälper inte den sortens behandling alls, dvs når inte sitt syfte. Smarta små barn lär sig snarare att slå i fred, om man säger. Det kallas tjyvnyp. Utvecklas gärna senare till mobbing.

Våld ska bekämpas med kärlek, om inte alltid i känsla (vilket ju är omöjligt) så i handling.

Experternas "råd" här, som jag inte alls ställer mig bakom, pläderar för hot, skuld och skam, vilket är gamla lika beprövade som värdelösa uppfostringsmetoder (skamvrån är ju f ö också återinförd). Vad om möjligt värre är, saknas hos de goda experterna insikten om det fundamentalt avgörande i sammanhanget: gottgörelsen.

Den påtvingade kramen, det (med eller mot barnets vilja) genomförda klappandet, uträttar två magiska ting:

1. skapar ett mönster för gottgörelse. Ond beröring - avsiktigt ond eller ej - ersätts med god. Barnet blir inte bara skamset "hängande i luften" utan att känna sig förstått och utan att få sig anvisat en väg ut, den RÄTTA vägen i motsats till den felaktiga;

2. etablerar med tiden och vanan en s k positiv hämning. Positiva hämningar är socialt och normerande livsnödvändiga. En fungerar t ex just så: "Jag har lust att slå. Men jäklar! Det är ingen bra idé. För då får jag inte vara med, jag blir utesluten ur gemenskapen, jag får inte vara med de andra. Och det är det inte värt. Alltså ska jag inte slå". Eller, helt banalt: "Jag har lust att slå. Men slår jag så måste jag krama, och krama honom / henne vill jag ABSOLUT inte. Alltså låter jag bli att slå."

Hade alla små barn fått tillägna sig sådana positiva hämningar, vilket man alltså inte hjälper dem till via straff och skuld utan genom gottgörelse och konstruktiv ledning ut, hade vi, vågar jag påstå, inte haft så många fullständigt ansvarsbefriade, hämningslösa våldsverkare som Mihail Mihaliovitch et consortes som vi har i västvärlden i dag.

[JH]

Tack, tack Anna!

Det du skriver är ju så som jag har känt det, alltså att min "spontana" reaktion inte var den rätta Dock hade jag själv svårt att komma fram till hur jag skulle göra i stället. Nu har jag fått lite att bita i och det känns skönt att ha fått andra verktyg att använda.

Skönt också att läsa andra trådar där föräldrar beskriver liknande beteende. På något sätt så blir man (jag) trots allt jag läst om barn liksom förvånad och förbryllad när mitt EGET barn börjar bete sig illa I teorin så tycker jag att det är självklart att barn reagerar och agerar på massor med olika sätt, men när det så skedde hemma så var jag ändå inte beredd...

[annawahlgren]

Jag förstår Man kan hjälpa sig själv genom att se barnens diverse mindre trevliga beteenden som frågor, inte missnöjesyttringar (eller ännu värre onda avsikter, se "HJÄLP - syskonbråk").

"Hur ska det vara? Vad är det som gäller?"

Barn frågar i påståendets form, om man säger

Man kan jämföra i all enkelhet med sig själv lärandes ettt nytt språk. Man hamnar någonstans utomlands för att leva och bo och lära sig språket (plus tusen nya vanor och seder och bruk och miljoner kulturella nymodigheter), och man snappar och lär av vad man hör och tror sig begripa (eller vet sig inte begripa ) och så babblar man på, så gott man kan, på det nya språket och hoppas man kan göra sig förstådd någotsånär, likaväl som man febrilt försöker förstå det andra säger. Och folk skrattar vänligt åt alla fel man gör och korrigerar en kanske snällt. Eller också korrigerar de en inte och skrattar inte heller utan drar förhastade slutsatser... som om jag MENADE vad jag sa, fast jag sa alldeles fel, vilket jag ju inte visste om att jag gjorde; jag sa bara som jag trodde var rätt, eller hoppades var rätt, eller antog var rätt. Och så sa jag kanske något fult ord eller något alldeles förskräckligt fel och folk reagerar med avsky och vänder sig från mig och tycker antingen att jag är dum i huvudet eller en elak människa eller kolossalt ouppfostrad eller helt obildbar eller alltihop på en gång...

Så ungefär har de små barnen det när de försöker lära sig vårt "språk"