Jag är ganska ny här på forumet, men har varit med i svängen ett tag
eftersom jag har tre barn (se min signatur!) 8) 
I denna barnaskara finns en helt underbar vacker och galen 
8-åring som har diagnosen autism. Hans väl och ve fyller ofta mina tankar (hans syskons också givetvis!) och de senaste dagarna har det inte varit särskilt kul 
Inte på grund av honom, utan snarare hur personer man möter bemöter honom. Efter att ha funderat i flera år (jag överdriver inte!) tog vi mod till oss och bokade in hela familjen + en barnflicka som känner Älsklingen väl för att resa ner till Sydeuropa och träffa släktingar på Pappas sida. Resan tog en vecka och var ganska ansträngande för sonen, som inte är världens mest flexibla på grund av sitt funktionshinder
Efter ett tag kom han i alla fall på hur han skulle hantera sin stress - han smackade med läpparna. Detta gjorde att han kunde klara flygresan och alla rutiner kring den helt otroligt bra - jag var grymt imponerad! 8) MEN, vilken anstöt detta väckte hos våra medpassagerare!Är det jag som är dum eller har jag missat något? Vad är det som är så HEMSKT med ett barn som smackar med läpparna emellanåt? Vad är det som gör att man måste stirra ogillande, himla med ögonen och viska sinsemellan åt ett sådant barn? Varför är det så svårt att visa empati?
Sista etappen på resan ägde rum vääääldigt sent på kvällen och alla tre barnen var då lite griniga och äldste sonen lite högljudd på ett sätt som en "vanlig" 8-åring kanske inte hade varit. Vi blev då "hyssjade" på av en dansk affärsman som tyckte att det var för sent på kvällen med sådana manér
DÅ brast det för mig och jag talade om för honom att kunde han inte acceptera att det finns olika människor i världen så borde han stanna hemma Till mänsklighetens försvar skall dock sägas att det kom fram en annan kostymnisse som tyckte att vi löste det hela mycket bra 
Förlåt, men jag ville bara få detta ur mig! Och snälla snälla snälla ni, lär era barn att man inte är en sämre människa för att man inte uppför sig som alla andra!