Osäker och lite rådvill om hur vi ska hantera mat

[mariaGW]

Elias 13mån tycker det är väldans roligt att klättra upp på bordet från sin matstol och där vill han givetvis smaka och känna på allt som står uppdukat! Det är också trevligt att efter ett tag kliva ner i mammas eller pappas knä och avnjuta deras mat. Själv tycker jag inte att detta är något större problem och jag ser inte nå´t bra alternativ eftersom han protesterar vilt när vi sätter honom tillbaka i hans stol, han blir hjärtskärande ledsaen om man fortsätter förvägra honom tillträde till bordet och han blir ibland också arg och vägrar äta mer av sin mat (fast han äter visserligen bra ändå- är ett riktigt matvrak. så det i sig är inget problem) Nu är det så att min man finner detta mer besvärande än jag- i synnerhet när vi har besök till middagen och han har börjat tillrättavisa Elias och tom ställt honom på golvet och sagt förvägrat honom att komma upp igen- detta är inte acceptabelt anser jag för älskade ungen blir otröstligt förtvivlad. Min man håller med om att det inte har känts bra när han gjort det han gjort och har lyssnat till mig men nu känner jag att jag inte riktigt vet hur jag ska "försvara" mig. Visst förstör det väl ingenting för framtida fostran att han får komma upp på bordet nu? Eller måste vi försöka visa på redan nu vilket beteende vi vill att han ska ha vid bordet och i så fall hur gör man det utan att han blir lidande? Har läst i barnaboken men är ändå osäker på hur jag ska gå till väga i praktiken, snälla behöver råd!!!

[Gäst]

Hej Maria!

Jag funderar lite smått på om det inte är här som med allting annat - att man ska visa barnet "hur man gör". :-k Vi hade en väldigt intressant diskussion med Anna angående blomkrukor och kattsand, och om jag förstod det hela rätt, så var meningen att man visar hur man handskas med dessa ting - med sin egen handling.

Kan man inte tillämpa detta vid matbodet också... :-k Nu brukar ju inte folk klättra upp på bordet - det gör ju inte ni - eller hur? Så hur löser man det? Är det "vad var det du ville ha, kan du peka?" "Är det KNÄCKEBRÖDET eller, GURKAN, eller..?"

Är det frågan om att han bara tycker att det är kul att klättra, och gör det för kroppsnjutningens skull, så kanske ett litet OJ DÅ, passar in här då?

"OJ DÅ, vill du KLÄTTRA? VAR kan man nu gör det..?" Och så visar man barnet ett mer lämpligt ställe att klättra på kanske... (funderar högt nu)

Annars menar ju Anna, att ifall barnet verkligen tillåts att bli ordentligt hungrigt, så är det mera intressant att äta av maten, än pyssla med annat... och när det då inte är intressant med maten längre, utan diverse kroppsövningar kommer in i bilden, kanske man kan dra till med just:

"OJ DÅ, har du ätit färdigt? Du vill visst klättra, ser jag... osv."

Vad säger ni andra..?

[mariaGW]

Hej Päivi, tack för ditt svar!

Det låter vettigt det du skriver, ska prova ikväll att ge honom saker istället och få honom att sitta kvar.
Vi hade bestämt för ett tag sedan att vi skulle sätta ner honom och duka av hans tallrik när han ätit klart och sedan ge honom att smaka som en liten vovve istället för att ta upp honom (Barnaboken "bekymmer-mat") -men problemet har blivit att han inte ätit klart när han kliver upp på bordet, han fortsätter stoppa i sig av sin mat samtidigt som han väl tycker han får bättre överblick och närmare till allt annat gott...
viklet gör att vi inte gärna kan avsluta hans måltid eftersom han fortfarande äter...
som sagt äter han bra och jag har börjat hålla strängt på att han inte får i sig något annat än en enstaka muta mellan måltiderna!

Jag har precis som du tolkat Anna W till att man bör visa hur man gör med saker och ting och när det gäller att klappa fint istället för att slå osv går det bra men jag har svårt att se skillnaden mellan uppfostran och visa vägen när det gäller middagen eftersom det känns som att jag stoppar hans nyfikenhet och upptäckarglädje genom att bestämma vad han får göra, han är ju så liten!
Om han inte skulle börja gråta så ledset vore det helt ok. Kanske behövs Attityden även här? För Anna pratar ju också om att man måste hitta sin egen gräns om vad man orkar med även när det gäller SMÅ barn, och sedan visa var gränsen går. Men hur? Om de protesterar?
Ska prova dina tips ikväll- de känns konkreta och vettiga: Tack!!!

[Gäst]

Berätta sedan hur det går - min son är 12 månader...

[annawahlgren]

Tack, Päivi

Det behöver inte vara så svårt.

"...där vill han givetvis smaka och känna på allt som står uppdukat". Ja. Så låt honom göra det Och det ordnar man genom att "lyssna av" barnet, se vartåt det barkar - och förekomma. Han behöver inte klättra upp på bordet om man räcker honom det han vill undersöka, dvs sätter det inom räckhåll.

Pappa gör fel ,och det gläder mig att han inser det. Han ska ägna någon minut eller två, när saker händer, åt att tänka sig in i sin lille gosses sits. Hur skulle han själv vilja bli bemött och "behandlad" - jag vill verkligen inte använda ordet uppfostrad - om han vore i sin sons kläder just där och då

Han har svaren, pappa. Det gäller bara att lyssna till dem

Världen går inte under om lilla barnet får kravla upp på bordet något varv och begå vad som sig där gives. Då kan man som öm moder/fader och t o m ömma tillfälliga gäster stilla sig lite och ha tålamod. Man kanske rentav kan intressera sig för vad barnet gör, vill och försöker Gör det verkligen så hemskans ont att bjuda på fem, tio minuter av världens just då mest spännande evenemang någonsin

Vem skulle väl inte vilja sitta mitt på ett bord omgiven av femtioelva bakelser Varför sätter ettåringen hela handen PLAFS i sin fina, fluffiga fölsedagstårta och "förstör" alltihop (enligt Vän av Ordning)

Av pur livsglädje.

Och den ska omhuldas, värnas och bejublas.

Ska det krypas ner i mammas eller pappas knä vid matbordet är matbordets dignande fröjder uppenbarligen utforskade nog (för tillfället) och då kan mamma/pappa sakligen och gladeligen sätta lilla ungen i sin stol igen. Med fortsatta avsmakningsmöjligheter på allt (verkligen inte bara "sin" mat)

[mariaGW]

Oh tack Anna!
Just så känner jag som du skriver; han har ju sitt livs äventyr där uppe på bordet!!! Nu ska jag minsann stå på mig, tänk att det bara behövs lite osäkerhet så låter man andras kommentarer och reaktioner trycka en en bit ner i golvet...och jag har verkligen en förmåga att komplicera till saker och ting ibland.. Jimmy ska få läsa detta och även en "sticky" jag såg du skrivit för även med honom är det nog så att när man inte riktigt vet vad man själv tycker och varför så försvinner framförhållningen och lugnet och annat mindre trevligt tar över.
Jag blir påmind just om att ha livsglädjen och enkelheten i fokus så fort jag läser något du skrivit och det ger mig styrka att fokusera på att det enda som är riktigt viktigt för mig : att min son får växa upp i sann glädje utan rädsla och med mycket värme; tack för det Anna.

Päivi: dina råd har funkat väldigt bra! Det enda är just att Elias inte är riktigt nöjd med att inte få kliva upp på bordet, men med dina tips blev mycket nyfikenhet stillad ändå och han slapp bli riktigt ledsen, snarare besviken. Han har stått upp i stolen eller satt sig igen när han fått saker till sig, det där med att klättra någon annanstans är inget jag provat för jag har inte uppfattat själva klättrandet som behov hos honom. MEN nu ska han minsann få komma upp på bordet i alla fall lite grann, nu när jag vet att det inte gör någon "skada" (vad hemskt det låter att egentligen tro att det SKULLE kunna förstöra något? Herregud, det är bara ett kliv upp på ett bord ju... ) Tack snälla för ditt engagemang !

[Gäst]

NU blev jag riktigt glad!

Du kan inte ana Maria, vad det gör för mitt självfortroende att höra att mina tankar kanske eventuellt fungerar annanstans också förutom vid det Billingska bordet... Då vågar man kanske svara på trådar lite oftare, istället för att bara gå och tänka tyst för sig själv "inte kan väl jag råda någon annan"...

Härligt att du nu har hittat något som fungerar!

[annawahlgren]

Underbar läsning Pris och beröm

Och TACK. Jag blir så glad för lilla barnets skull (och därmed för min egen )