Emil började strula för en månad sedan på morgonen så vi drog ner på hans dagsömn från 1,5 timme till 45 minuter. Det gjorde susen och vi fick faktiskt börja väcka honom på morgonen!
Men nu har Rasmus återigen börjat vakna vid sex på morgonen, altså en timme för tidigt. Det är nästan kolsvart i rummet och han har givetvis tråkigt... vilket han löser genom att pilla på lillebror tills han vaknar, sen ligger han och viskar en massa till Emil ända tills han är klarvaken och står upp och hoppar.
Jag har i en veckas tid rusat in vid första tecken på att Rasmus vaknat, tryckt ner honom och sagt att nu ska han sova! Ramsat ut och lagt mig igen. Upprepat vid behov (var femte till tionde minut) i hopp om att han ska fatta att det faktiskt är natt, men det har hittills inte hjälpt.
Ska jag fortsätta som jag gjort hittills och hoppas att det ger med sig? Ska jag försöka resonera med Rasmus och förklara att Emil faktiskt behöver sin nattsömn och han också? (och Mamma...) Vakta utanför dörren så att jag kan ingripa ännu tidigare? (nackdelen är att jag inte ser in i rummet och om jag har räknat ut det rätt så börjar han proseduren med att smyga fram till Emils säng och peta på honom, jag är inte säker på att jag hör honom då..) Dela på dem och låta dem sova i olika rum? (vill helst inte det, de älskar att gå och lägga sig samtidigt) Flytta upp honom på tvåvåningssängen så att det inte är lika lätt att komma åt lillebrors säng? (han sover i undersängen nu) Något annat förslag mottages tacksamt... Jag tycker att det känns som Rasmus är ganska trött och skulle behöva sova den där sista timmen. Visst behöver han väl fortfarande sina tolv timmar?
Emil blir som det är nu trött redan före elva, (ska sova tolv) och har flera dagar inte orkat äta sin lunch...
