Bråk-mamman och buffel-pojken

[MamMalin]

Hej hej goa forumet!
I helgen har vi varit på trevligt kalas. Eller trevligt…jag blev bråk-mamman och lillkillen blev buffel-pojken och det är inte trevligt och framförallt inte konstruktivt. Jag har helt tappat greppet, så här blir det när lillkillen träffar stora och små kompisar han tycker mycket om.

Det som händer är att lillkillen blir nästan exalterat glad över att träffa sina kompisar. Han kan direkt när de ses rusa fram och slå kompisen i huvudet med eller utan tillhygge. Eller så går första mötet fint och vartefter det leks blir han mer upp i varv, blir buffligt och springer om kull eller slår till någon. Bufflig, glad, upprymd, utan förståelse för att kompisar blir ledsna av behandlingen. (själv är han väldigt ”robust”, blir inte sur eller ledsen över att bli omkullsprungen).

Tyvärr klarar jag inte att ta situationen, blir bråk-mamman som lyfter upp exalterad buffel-pojke och bär iväg med honom mässande ”om man gör så får man inte vara med”. Buffel-pojken blir upprörd och ledsen, fortfarande exalterad, lovar att inte knuffas, får fortsätta leka och så är cirkusen igång igen.

Hur ska bråk-mamman göra för att bli trevlig, vägledande, konstruktiv och hjälpa sin buffel-pojke att bli en trevlig kompis?
Kramar
Malin

[Alma]

Jag tror det finns många sätt här, men med tanke på att han gör detta i glad yra så kan det vara lättare att bara leda och visa hur man ska göra än att försöka banka in regler för socialt leverne den intellektuella och verbala vägen. Dessutom är det ju synd om han blir ledsen när han har så kul.

En hel del av detta tror jag är fysisk, dvs det handlar om att man inte förstår den egna kroppens storlek, tyngd och att man inte finslipat former för fysiskt utlopp för glädje och värmekänslor för andra.

Tänk aikido eller liknande, dvs du leder hans glädjekraft. Punktmarkerar honom och utan att greppa honom med händerna styr du honom rätt när han springer förbi andra (att med raka armar forma dem som en trottoarkant när det ska springas förbi en annan är ett sätt). Ge honom och de andra leksaker som inte är så kul att banka andra i skallen med, introducera dans när det blir för mycket spring mm. Om det ändå sker en olycka, handen om handen och klappa på den andre, aj det gjorde ont. Inte så utdraget bara... Ge honom fysisk hjälp att visa glädje som inte gör ont för andra, börja hoppa när han ger tendens att knuffa, sträck upp armarna i ett HURRA när glädjen spritter i att vifta något på en annans huvud osv.

Jag har sett en hel del barn göra så här i 2-3-årsåldern, att de blir fysiskt burdusa ungefär som labradorer som glatt viftar undan både interiör och barn när de blir glada. Jag tror man ska undvika att skälla på dem och lägga skuld, vad den vuxna omgivningen än tycker. Och inte tvinga fram förlåt för hårt heller. Bättre man går in som ställeföreträdare för sitt barn och ger det barn som slagit sig rejäl omvårdnad. Ens eget barn märker detta och lär sig så småningom hur man gör.

Jag har sysslat en hel del med punktmarkering för att hjälpa barn att kunna umgås. Tror i de flesta fall att det är bättre att satsa på beröm när det går bra, att leda med fysisk närvaro när det riskerar att bli glädjevåldsamt, och att inte ge så mycket negativ uppmärksamhet när det går snett.

Vad tror du om detta?

[TorsMamma]

Alma du tog orden ur munnen på mig, men skrev så mycket bättre än vad jag kunnat göra. Tack för att du är med och svarar så fint!

Jag minns när min son var 2 år och ville vara "social". Han gick runt och dänge de flesta som satt och inte var ledsna eller för glada (för man måste vara något av det) så då dängde han till dem i huvudet med handen för att typ "se om någon var hemma eller så".
Jag som den BB mamma jag försökta vara ville visa hur man klappar istället. Men då kom oftast de andra mammorna och "räddade" sina barn. Med resultat att min son inte fick lära sig. Han brydde sig i och för sig inte för han fick ju en reaktion av de mindre barnen.
Så just den sommaren var vi på en annan badstrand där solen inte fanns. Jättetrist!
Men det var den enda lösningen för oss. Men när folk var hemma hos oss försökta jag göra mera visa, leda, hjälpa honom.

Tänk på att du är guiden i världen hur den funkar och skall vara. Visa ordentligt HUR man gör. Är han över 3 kan du lite snyggt förhöra dig innan ni går in till någon.
Typ hur skall vi göra när vi träffar **? Ge en kram!!! JAAAAA!!! Bra ide!! Det gör vi! Gå in visa först, och låt honom komma efter.
Sysselsätt dem med aktiviteter som du kan styra.

[Alma]

TorsMamma,
Skuggiga stränder och att i vissa perioder inte kunna umgås så mycket med jämnåriga känner jag igen. Mest för att man själv behöver en paus från att leda och guida också.

Att ta initiativ som du beskriver så bra här tror jag också på:
Ge en kram!!! JAAAAA!!! Bra ide!! Det gör vi! Gå in visa först, och låt honom komma efter.

Och sedan inte lägga någon som helst vikt vid om han kramar eller ej. Bara stå bredvid och komma med nästa initiativ om det kramen ser ut att gå över till brottning.

Jag tror att detta för oss släppte någon gång när han var nyss fyllda 4 eller så. På dagis ser jag att det är många labradorer också i 5-årsåldern.

Ganska många av de här bufflarna har tendens att tycka om mig. Springer emot med utsträckta armar, jag på huk och så BONK!!! blir man skallad . Vill kramas bakifrån, hoppar för högt upp på ryggen så att jag faller platt.

Man får vara ömsint mot de här klumpedunsarna. Också om de råkar bita ibland av glädjefnatt. Vem har inte sett en hundvalp få hundfnatt?

[MamMalin]

Tack Alma o tack Torsmamma! Alltid samma snabba och hjälpsamma svar! Labradortänket har gett mig en trevligare attityd. Tills nu. Känner bara att jag inte kan bemöte min lilla men ibland stora buffelpojke. Blev en tråkig upplevelse på lekplats idag: ovanligt många barn var där och lekte, buffelpojken leker mycket själv med en spännande sandhiss men följer sen med lillasyster till klätterhuset. Gungar på för fullt på en hängbro men lyssnar bra när jag visar honom att han måste släppa förbi ett barn som tycker gungandet är läskigt. Han skojar på högst upp i klätterhuset när en mamma kommer för att prata med sitt barn som står bredvid buffelpojken (mammans ansikte i höjd med barnens fötter). Buffelpojken är sprittande glad, livet leker, många människor, så kul! Så spottar han rejäl blaffa mot mamman och flinar, han är så nöjd med livet! Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Kombinationen lycklig och oacceptabelt beteende och hånflinande. Den kombinationen återkommer i alla möten med människor som inte är bland hans tio närmsta relationer. Hur borde jag reagera? Göra? Säga? Så tacksam för er hjälp!
Kram Malin

[helamig]

Hej. Tänker på dig som intr fått något svar. Hoppas någon ser nu. Kram

[TorsMamma]

Hej igen,

Jag känner att det enda du kan gör är att "punktmarkera" honom och att hitta ställen där han kan få vara lite fri och göra som han vill. Har ni ingen skog att gå till? En strand i skugga där ingen är osv...?

Man får liksom bestämma sig, är detta ett beteende som är med flit och måste "Uppfostras" genom att ja ,då får man inte vara i klätterställningen utan måste tyvärr gå hem. Eller räcker visa fint, Hur man gör dvs?

Kanske en kombination? Sen är nog lugna platser för honom? Skogen, långa sträckor utan folk där man kan springa allt man har. Kanske ta med en egen kompis som funkar men aboslut inte nödvändigt.

Vi var som sagt på en strand en hel sommar när sonen var 2 och i skogen och umgicks helt enkelt inte så mycket med folk. Sen punktmarkerade jag när vi var tvugna att vara ute med folk. Min son hade inget som helst "ont uppsåt" utan han bara gick runt och dängde folk i huvudet lika mycket som man kastar mackan på golvet när man äter. (kolla gravitationen) och det är ju svårt att bestraffa. Bättre att få vara fri då ensam kan jag tycka en tid.

[Alma]

Hej MamMalin!
Rusta dig med mod, vänner, och de tio i den nära omgivningen som vet att din labrador är det finaste som finns, och att man inte slår en valp...

En del kunskap är bra att ha i ryggen också, och här är Anna Wahlgrens Barnaboken superbra. Nu är han fyra år din valp eller hur? Anna skriver om människans utveckling på bra sätt, och även om vissa valpar kanske mentalt är i treårsåldern vid fyra osv så är beskrivningarna om vad människor håller på med i de olika åldrarna bra.

En annan kunskap är att alla barn som är intelligenta och som har något särskilt att tillföra världen, också utforskar den grundligt och är beroende av att göra egna erfarenheter. Vad händer om jag spottar, kastar blåbärskräm på de nya vännerna (som min grabb gjorde idag) och vad händer om jag säger NEJ istället för HEJ?

Efter några år av intensiva kontakter med barn i familjer och på förskolor har jag frågat barn om vad de tycker om specifika vuxna. Nästan ALLA barn svarar då med att dela in vuxna i "snälla" och - inte dumma men - "stränga". Den första gruppen får dem att känna sig bra och barnen har tilltro och lyssnar noga på dem, förväntar sig att lära, berättar gärna vad den vuxne sagt och gjort. Den andra gruppen distansierar de sig ifrån, berättar inte vad den sagt och gjort, men säger att det är bäst att lyda eller att de på något sätt säger ifrån eller "gör tillbaka". När barnen blir lite äldre inför de en annan kategori "sträng och orättvis" och "sträng men rättvis". Som alltså är motsatsen till snäll... De stänga och orättvisa får ta emot protester av allsköns olika slag, alltifrån barns fullkomliga okontaktbarhet till att barnen kastar sten på dem...

Varför jag skriver detta är för att jag tror att det viktigaste är att din son känner att du är den snälla. I alla situationer. Du är den som står på hans sida, som paktar som Anna Wahlgren kallar det.

Du vet bäst av alla människor i den här världen att din son är en labradorvalp och att han har beteendet för att han inte får utlopp på bättre sätt, eller för att han måste se orsak och verkan, eller något annat. Det du kan göra för honom är att visa honom vilket resultat det får (mamman blir arg) och att om han istället hade vinkat glatt och sagt "HEJ VÄLKOMMEN" eller liknande så hade hon blivit glad också.

Banna inte, moralisera inte, men visa vad som hände och vad han kan göra nästa gång. Och gör likadant nästa gång igen när utloppet får konsekvenser som din son inte förväntat sig.

Jag har delvis gjort som TorsMamma när sonen var yngre, dvs hållit mig till de närmaste och en hel del för oss själva när det inte gick att punktmarkera på vettiga sätt. Men började en gång när han var tre år eller så (pga att han är en extremt verbal person) att också RITA upp situationerna.

Som en serie. Enkla streckgubbar. Första rutan: En rutschkana med din son på toppen, du och den andra mamman på marken. Glada streckgubbar. Andra rutan: Pojken på rutschkanan spottar. Tredje rutan: Mammorna får ledsna munnar, pojken däruppe ser förvånad ut. (Hånskratt från små barn är aldrig hånskratt i min erfarenhet, däremot osäkerhet eller ytterligare utlopp för den här frenetiska, ostyriga livsglädjen kryddad med oförmåga att tolka orsak och verkan. En labradorvalp FORTSÄTTER ATT GLATT VIFTA PÅ SVANSEN även när den rultat omkull en bebis som ramlat och gallskriker på marken...)

Och så ritar du en rad nedanför med första raden likadan som i förra serien - glada mammor, glad pojke på rutschkana. Andra rutan pojken viftar glatt med händerna och säger HEJ i en pratbubbla. Tredje rutan: Alla ännu gladare än i första rutan.

Håll honom i knäet och rita upp bara detta. Neutralt, inga utsagda sensmoraler, inga långa analyser, förklaringar, inga frågor, inga extra ord.

Sedan är du tyst och när han vill hoppa ned från knäet låter du det ske. Och så lägger du pappret någonstans där han passerar och tar upp det efter några dagar igen om han inte gör det själv. Samma neutrala berättelse.

Då kanske han lägger till något. Eller berättar något själv.

Detta kallas för att "ritprata" och det är enormt mycket mer effektivt än att banna och moralprata och skälla...

I själva situationen när sonen gör något oacceptabelt - försök försvara sonen ritad till den som får nästa spottloska, sandnäve eller blåbärskräm över sig. Ojdå, det där var verkligen inte syftet, ska jag ta fram servetter, jag kan hjälpa dig...

Sedan tar du snacket med sonen en stund efteråt eller på kvällen. Har du redan råkat skälla på honom så gör det inte så mycket. Pausa, börja om och ta upp det på neutralt, vägvisande sätt...

[Alma]

Ser du att det var ett klätterhus som han spottade ifrån... Jamen då är det ju förstås ett sådant du ritar upp - enkel variant.

Men säkert har du någon annan händelse du kan prova att rita upp som en serie nu, det har ju gått några veckor...

Det tar tid för en glad labradorvalp att hitta sina uttryck och att sätta sig in i orsak och verkan. Förbered dig på en intressant tid av ritpratande! Det är i alla fall fantastiskt mycket roligare - och effektivare - sätt att utöva föräldraskap än att banna och fya.

[Alma]

Ser NU att det var ett klätterhus ... menar jag förstås! Har katten i knäet som pillar på tangenterna!

[TorsMamma]

Hej igen, jag missade att det är en 4 åring vi talar om numera. Då kan ju just ritprata, förbereda noga och sen förhöra sig om vad som gäller vara bra. Men, jag är nog lite då inne på också att om man inte kan bete sig som folk får man inte vara bland folk. KOnsekvenser, inga straff, bara kalla raka konstateranden att kan man inte vara trevlig eller så, ja då måste man tyvärr gå därifrån.

En 4-åring är ju faktiskt ganska social och behöver definitivt börja lära sig hur man beter sig bland folk. Jag införde också "förvisningen" som AW skriver om i Barnaboken vid just 4 års ålder, då tyckte jag det blev mera logiskt. Men överanvänd det inte.

[Alma]

Här en kort, enkel ritpratserie som exempel.
http://www.youtube.com/watch?v=bp3E5b2AfEw

[Manfred10]

Jag följer den här tråden. Jag har en alldeles egen labradorvalp.

[Alma]

O det finns så många olika hundkaraktärer i barnavärlden! Låt oss fortsätta.

Med labradorerna, i alla fall min kille, kan jag tycka att omvärlden uppmuntrar hans bufflande. Inte minst gör masskulturen det. Jag har blivit väldigt strikt med all sorts media, spel, tidningar, bäcker, som på något enda sätt leker med gott och ont i våldsfantasier.

Sonen såg figurer hos en kompis i lego som heter Ninja. Kompisen förklarade vad de hette, vilka egenskaper de hade och visade hur man lekte med dem. Det är förstås strider av olika slag - ofta utan innehåll annat än det fysiska, ibland med något litet innehåll och inramning som att en värld ska räddas eller liknande.

Kanske funkar bra för lite rädda hundvalpar... Eller sådana som inte vill annat än sitta och pyssla. Men min son vill ju imitera, och att snurra som de här figurerna gör leder till att det mesta i hus och hem snurras ned.

Har man en labradorvalp är det bättre med andra förebilder!

[Manfred10]

Men där slog du huvudet på spiken! Min labrador vill härma allt. Dinosaurier i ice age, som ryter, puttas och attackerar varandra. pippi som slänger kolsäckar på ett lastfartyg, han kastar stora soffkuddar (stark kille!!).....
Ursäkta trådkapningen.