Sportföräldrar

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
stora barn
Inlägg: 2
Blev medlem: tis 22 nov 2005, 20:33

Sportföräldrar

Inlägg av stora barn »

:?: Kan man vara alltför aktiv i sitt barns sport?
Min man går in till 100 procent för vår sons tennis. Sonen tycker det är roligt men vill ibland inte att pappa ska vara med överallt, hela tiden. Jag har försökt förklara det för min sambo men då tar han väldigt illa upp. Problemet är att han inte har nån egen "fritidssysselsättning" och nästan inga vänner, utan detta med sonens tennis har blivit viktigt för honom, då han knytit nya kontakter med vuxna och har fått en fin gemenskap i klubben.

Ett dilemma som ibland gör att sonen blir lessen och inte vågar säga till pappa att han vill vara ensam på träning/tävling. Dessutom blir han besviken/irriterad om sonen inte gör bra ifrån sig...

Vi har haft många, långa diskussioner om ämnet men det blir så svårt när han tar allt så personligt.
Jag lider med vår son.
Morsan
Inlägg: 87
Blev medlem: lör 12 feb 2005, 22:50
Ort: Stockholm

Inlägg av Morsan »

Hur gammal är din son?
Fast egentligen spelar det ingen roll, Din sambo borde respektera sonens önskan - man ska inte leva genom sina barn!
Sambon kanske kan börja spela tennis själv med de andra föräldrarna, eller i något korpsammanhang.
Jag arbetar själv som idrottsledare och har en pappa till en 16-åring som inte låter pojken åka bil med någon annan än sin far! Snacka om knäppt och hämmande! Han missar alltså träningsläger och tävlingar om pappan inte kan skjutsa. Den här pojken kan bli så nervös i träningssammanhang att han skakar - och kraven kommer inte från oss ledare...
Hälsa Din sambo att det är dags att släppa taget en smula, grabben måste få känna att det är hans sammanhang, hans träning och hans relationer.

Håller tummarna för att det löser sig innan grabben tappar träningslusten! Mvh Morsan
Leoparden ?r f?dd 3/9-2004
inger
Inlägg: 2187
Blev medlem: tis 01 nov 2005, 18:20
Ort: Göteborg
Kontakt:

Inlägg av inger »

Min åttaåring spelar fotboll.
Hon sköter det på egen hand, förutom att vi cyklarmed henne dit o hem(Göteborgstrafiken är hemsk och eftermiddagarna o kvällarna är mörka, och jag har själv nästan blivit påkörd). Ingen av oss står dock där och tittar på.
Då jag själv tänker genomföra ett Göteborgsvarv har jag dock erbjudit henne att jogga med mig.
Men längre än så sträcker sig inte mitt engagemang när det gäller sport.
Vår dotter förvånar oss mycket genom sitt fotbollsintresse nsom hon håller fast vid termin efter termin.
Är detta verkligen så roligt, ska du verkligen fortsätta springa efter en boll frågar vi.
Vårt ointressse sporrar henne snarare än får henne att sluta.
Undersökningar har också visat att föräldrar som engagerar sig för mycket i sitt barns sport kan få olika trotsreaktioner tillbaka från barnet.
Kanske olyckligt att din man inte har så många egna intressen. Men det måste man inte ha.
Min man har att sova som främsta fritidsintresse.
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"