Gustav sover oftast som en gris. Han kommer i och för sig tassande någon gång på morgonkvisten och sover de sista timmarna hos oss men att lägga sig har gått JÄTTEBRA nästan hela hans tvååriga liv. Tanken är att han sover 19.00-7.00. Plötsligt har han börjat kvällstrassla. Säger NEJ och INTE SOVA och ger sig helt enkelt inte... Vi kör stenhårt på att vakta vid dörren och allt vad som tidigare fungerat när det trasslat, men det går inte så bra...
Storebror får vara vaken till 20.00 eftersom att han gärna vill höra på en bok i lugn och ro utan lillebror. Men nu är det liksom ingen lugn och ro längre....
Så här funderar jag nu: Ska vi rucka på tiderna på båda killarna och natta dem tillsammans vid 19.30. Helt enkelt dags att köra dem över (under 
) samma kam? Kanske Gustav kan lära sig att sitta en stund i soffan tillsammans med brorsan och lyssna på boken? I kväll blev det så utan planering bakom och det verkade fungera. Gustav, som börjar prata mer och mer, babblar på om SPÖKEN och STOOOORA TROLLET. Han ser faktiskt litet orolig ut! Är han rädd för mörker och eventuella farligheter? Redan?
Han är så bestämd nu! Nej, Vill Inte, Inte, Min, Vill Ha osv. dyker upp allt oftare i vokabulären och totala sammanbrott är inte heller helt ovanliga längre. KAN det vara trotsålder REDAN? Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro! Råd och tips mottages tacksamt!
PS: Jag känner mig mer redo inför trotsåldern nu än första gången. Konstigt nog är jag till och med peppad och ser nästan fram mot det! Arma jag - jag är kanske inte riktigt kry?
så jag hann inte vara med vid läggning. Sambon hade gjort som vanligt och det gick finfint... Således är de inte ännu "sammanbuntade" men lugnet kanske har återvänt ändå/igen utan insats... 