I morse slog det mig plötsligt det där med attityd och paktning, och det i en situation där jag inte alls trodde.
Liten kille på 3 månader har fått RS-virus och är beroende av att att inhalera för att kunna andas. Det innebär att han måste andas in läkemedel som blåser mot honom vilket kan vara lite obehagligt minst sagt. På sjukhuset var det någon som sa att bebisar skriker när man gör det. det är inget att göra något åt. Skitsnack tänkte jag. I morse när vi skulle andas i maskinen så förklarade jag lugnt vad vi skulle göra och vi satte oss med attityd av att det var FULLSTÄNDIGT SJÄLVKLART att han skulle ha sin medicin. Och ja liten skrek i början. Det såg jag faktiskt som både frågor och påståenden.
-Mamma är du verkligen säker på det här? Jag har faktiskt svårt att andas!
-Mamma det är jobbigt!
Det bemöttes med enormt lugn. När han lät som mest arg på alltihop paktade vi.
-Ja DUMMA slemmet!
Det skall vi ta bort nu osvledsen bemöttes med lugnt " Nu skall vi andas det här så du blir bättre, vad SKÖNT det blir och vad duktig du är!" och när han lugnade sig fortsatte jag prata om vad vi gjorde. lugnt och stilla.
Det slutade med att han somnade i famnen.
För mig blev det ett tydligt exempel på att om vi som föräldrar inte ifrågasätter så blir barnet tryggt. Det gäller både sömn mat och vad det än må vara. Anna skriver något om att oro är den största boven i barnavård. Det ligger mycket i det. OM jag tänker " oh käre värld det här måste vara JÄTTEJOBBIGT!" så kan jag lova att ungen kommer att reagera därefter. MEn om man kan ta på sig ett lugn och signalera att jag vet precis hur vi skall göra så kommer man långt.
Både jag själv och andra har tendens att krångla till det fullständigt självklara. Det går nog inte... han kommer aldrig att gilla det där.. Sova länge..? nej det går inte. Men det gör det faktiskt.
Så åt alla som läser önskar jag lite go hederlig ATTITYD 
