Min ettåring tycker i och för sig att jag är bäst i världen, hon avgudar mig och vill så gärna hålla om mig, pussa mig, krama mig och vara med mig helst av alla hon känner. Henne kan man verkligen frossa i. Men min kille som fyller tre om ca en månad vill knappt att jag tar i honom. Han har iofs aldrig varit mycket för att gosa men stryker jag honom på kinden tar han bort min hand, försöker jag krama honom sliter han sig lös, ger jag honom en puss på kinden torkar han bort den. Det i kombination med att han ofta är arg, sur, grinig, gnällig...Ofta när det är något han blir arg på mig för och det kan vara det mesta, låtsas han ladda ett gevär och skjuta på mig(något han lärt sig av sin stora kusin)vet inte om han fattar EXAKT vad han gör, men helt klar att han är lite medveten. Han kan också säga saker som; jag ska sticka dig med nåt vass så det gör ont, eller jag ska bonka dig i golvet så du blir ledsen. Nu när jag läser vad jag har skrivit låter han som helt förskräcklig men han är världens goaste unge mellan varven, så det så! Det är väl bara det att jag blir jäkligt ledsen av detta, hur fjantigt som helst, men ibland känns det som att man älskar sina ungar och de har det bra, jag är en himla trevlig mamma att ha som mamma, men hur mycket skit ska man tåla.Ibland känns det som om de enda två orden jag hört på hela dagen är DUMMA MAMMA! Det är helt omöjligt att inte ta det personligt.
Behöver alltså lite hjälp här med att förstå mig på hur en treåring tänker och varför i hela friden jag är hans favvo "ge all skit" person.
Dessutom ser man andra mammor och deras treåringar, de kan på sin höjd kläcka ur sig dumma mamma, men jag har aldrig sett någon "skjuta" på sin mamma. Man ska inte jämföra så jag vet, de kanske gör så när inte jag råkar se, men tankar som; Varför gör mitt barn så här, har jag brustit i mitt sätt att vara/lära, hur ska jag bemöta detta, SKA jag bemöta detta, kommer det att gå över eller är han en arg liten människa och kommer så att förbli?
Dessutom undrar jag över en annan sak. Min arga lilla treåring har en kompis som han älskar att leka med. När han träffar honom, typ nästan varje dag så blir han lite personlighetsförändrad. Han börjar slamsa, skräna, skrika och bete sig helt otroligt tvärtemot. Tex om de är i lekparken och börjar kasta sand och jag säger åt honom att sluta, bara slamsskrattar han och fortsätter. Jag kan nästan känna oro ibland att kompisens mamma inte vill att de ska leka eftersom min kille är så slamsig. Dessutom är det bara när han leker med just denna kompisen som han blir så busig. Kan det vara en treåring sätt att imponera på sin bästigaste bästis? Hur hanterar ni detta beteende? Själv säger jag åt honom då han går över gränsen och tex kastar sand på någon osv, annars låter jag honom "skräna" på.
Någon som kan vara lite klok?
/Lilla Klara
Toppen! Du kommer att se att ditt nya förhållningssätt kommer att gynna hela familjen 
