4 år och gnällig, odräglig och skriker

[extradarkchocolate]

Vi har hamnat i en ond cirkel. Vi föräldrar har blivit otrevliga mot vår 4åring för att vi inte vet hur vi ska hantera hans otrevligheter. Det gör att han blir ännu mer frustrerad så går det runt. Han skriker åt oss., morrar åt oss när vi pratar med honom, gnäller och skriker om vi gör något som inte passar.
Han är rädd för monster och måste ha dörren helt öppen på natten och har börjat komma upp på natten till oss.
Han är en riktig ål så sysslor här hemma är svårt att få till stånd. Massa undanflykter bara.

Frustrerad, rädd, liten och stor samtidigt, Föräldrar som inte förstår, massa krav på hur han ska göra rätt och vara snäll storebror.

Hur kan vi göra? Det är så lätt att anklaga honom och berätta att han gör fel. Jag vet att det inte är bra, men jag tål inte beteendet..

[miniz]

Hej.

Nu medan jag läser ditt inlägg ligger min fyraàring pà golvet och ropar att det är jag som ska klä pà honom, Punkt SLUT. Min fyraàring har inte nog social delaktighet och det märks. Han har lätt för att glida in i dàligt beteende och gnällhumör. När jag dà tar mig i kragen och sätter honom i arbete, gàr det ju bra! I gàr skuarde han handfatet och ville absolut skura toan ocksà. Efter det var han som en sol, till han ville ha mera kex och fick inte det. Dà fick han skära alla squash med en riktig fällkniv. Sedan màste han i trädgàrden med en riktig sax och klippa lite timian till sàsen. Efter det var han nöjd, helt till i dag. Nu kräver han full service och pàklädning, jaja, lycka till grabben. I dag har vi inte bràttom sà han fàr ta den tid han behöver, jag ska muta honom sà bäst det gàr. Han ska fà komma ut av bilen när jag ska fylla bensin. Det är spännande och dà màste man ju ha pà kläder. 8)

Jag tror ni har hamnat i ett sidospàr som ni inte kommer ut av. Se pà dig, hur du pratar med honom. Blir han glad av att höra pà dig? istället för att säga neeeej, kan du säga hoppsan, vad tokigt det blev, hur ska vi nu göra.

Tänk pà att ocksà säga positiva saker àt honom, när det blir bra och rätt. Hitta roliga uppgifter som behöver göras pà riktigt. Skura med skum är poppis.

När du känner att ditt tàlamod ryter, tänk att han bara är fyra àr och är en liten plutt i den här världen som behöver dig och din guidning för att veta hur det fungerar här. Räkna till Tio, andas djupt och säg hoppsan, innan din tunga springer iväg.

Tänk leda, lära, visa och hjälpa.

Läs i barnaboken. Om fostran i femte delen bak i boken, sà fàr du kanske lite ny tankar och motivation.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652
Har du läst den här?

Kram.

[TorsMamma]

Hej,

jag minns när min son hade kommit ur den värsta trotsen och den där "tuffa 4 åringen" skulle ta över. Trodde precis som efter förtrotsen och den där tuffa "2 åringen" skulle ta över att vi äntligen skulle få frid.

Men icke sa nicke. [-X

Dock märkte jag stor skillnad, under trotsen och förtrotsen så var det regridering som gällde, mera sömn osv. Men sen med 2 och 4 åringen så var det mera "tuffa tag" som gällde och då kom även förvisningen in i bilden mera aktivt.

Jag håller med om social delaktighet och den där guiden som man alltid bör vara. Men även den som är superkonsekven och pålitlig. ATt det som säger skall hända faktiskt händer.

Min son är ju den superkända ÅLEN här på forum. Han kan åla sig ur det mesta och även bryta ihop om så kräves för att få bli påklädd. Trots att jag vet att han kan klä sig själv.

Han kräver att man är superkonsekvent och tydlig med vad man vill och vad man förväntar sig.

Lycka till!

[Tutan]

Hej!
Den här tråden vill jag följa! Jag kunde inte har beskrivit rubriken bättre själv - bara det att vår storebror är snart 5 år (i aug). Både det som extradarkchocolate och miniz beskriver känner jag igen. Kan inte klä på sig själv, blir arg på allt och alla, hittar på egna bestraffningar ("nu stängde DU av TV:n, då FÅR inte jag nån middag! ") och retar lillebror. I nästa stund kan han komma och vara hur snäll och go som helst.

Vi har börjat styra upp den sociala delaktigheten. Att lära sig hantera den stora dammsugaren, hänga upp och ta ner kläder från galgar i tvättstugan och en egen matlagardag har blivit hans nya uppgifter. Protester och gnäll? Självklart! Än så länge...

Jag vill inte kapa tråden bara visa att "här är en till" och jag väntar på fler inlägg om hur det går för er extradarkchocolate.

Ida

[miar70]

Du får så fina svar, social delaktighet är verkligen nyckeln till många problem. Se över den, ska du se att det mesta blir bättre.

Men sen en sak som inte är så rolig att läsa som förälder kanske och det är att vårt eget humör ofta smittar av sig på våra kära barn. Själv har jag en blivande sexåring här hemma, som plötsligt ängslas för döden, gråter lätt - minsta knöl på strumpan kan utlösa en livskris... i kombination med att jag själv varit stressad, trött och haft för mycket omkring mig har det resulterat i sammanbrott och gråt i tid och otid.

Igår var jag tvungen att rannsaka mig själv, istället för att bara se min lilla unge och hennes sexårskrisande som ett eget problem. Vilket resulterade i att vi satte oss tillsammans, hon och jag, och funderade ut varför mamma var så trött och sur och varför hon var så ledsen och arg. Vi bestämde oss för att packa undan den där surmamman och argflickan, och låta gladmamman och skrattflickan komma fram och tänk- inte ett gråt på hela dagen, vi har jobbat ihop och skrattat ihop och löst problemen tillsammans.

Och som miniz påminner om: läs på i Barnaboken. Den tål att dammas av med jämna mellanrum

Kram Mia

[chokladkaninen]

Men sen en sak som inte är så rolig att läsa som förälder kanske och det är att vårt eget humör ofta smittar av sig på våra kära barn. Själv har jag en blivande sexåring här hemma, som plötsligt ängslas för döden, gråter lätt - minsta knöl på strumpan kan utlösa en livskris... i kombination med att jag själv varit stressad, trött och haft för mycket omkring mig har det resulterat i sammanbrott och gråt i tid och otid.

Igår var jag tvungen att rannsaka mig själv, istället för att bara se min lilla unge och hennes sexårskrisande som ett eget problem. Vilket resulterade i att vi satte oss tillsammans, hon och jag, och funderade ut varför mamma var så trött och sur och varför hon var så ledsen och arg. Vi bestämde oss för att packa undan den där surmamman och argflickan, och låta gladmamman och skrattflickan komma fram och tänk- inte ett gråt på hela dagen, vi har jobbat ihop och skrattat ihop och löst problemen tillsammans.

Åh vad jag kan skriva under på detta! Här är det inte ännu en 4-åring utan blott 3,5-årig stjärna - men usch vad svårt det har varit med hans trotshantering de senaste dagarna när jag har känt mig stressad, ledsen, irriterad och otillräcklig..... ](*,) Han är inte tillräckligt stor för att ha det stora snacket om surmamman och argpojken än, men social delaktighet funkar. Gemensam matlagning är vår bästa gren, och en liten enkel sak som att vi bestämde oss för att baka en kaka (utför programmet, liksom) igår när vi skulle få besök gör underverk för allas humör, faktiskt.

[oakarin]

Åh, får jag också vara med här?! Det är klockrent för oss också nämligen!

Maya fyllde fyra förra veckan och har för det mesta varit väldigt nöjd med tillvaron. Igår var dock ett typexempel på hur dagarna här har utvecklat sig. Vi skulle ta tåget till Göteborg för att åka Paddanbåten. Jag har semester medan pappa fortfarande jobbar så i fyra veckor ska jag och tösen få dagarna att gå tillsammans. Till saken hör att jag jobbat som vikarie på en skola denna terminen och hade ett helsicke de sista veckorna med stress, stress och åter stress! Betygssättning och annat tog all min energi. Jag är därför helt slut i grunden, vilket smittar av sig.

Dagen igår blev en enda lång pina. Ingenting dög åt dottern! Jag fick t.ex. en rejäl utskällning av henne för att jag gick för långsamt! Hon vägrade äta maten utan skulle bara äta kakor... Jag ska inte rapa upp alla tråkigheter som var men det som jag nu brottas med är detta:

Jag vet att social delaktighet är livsviktig men hur gör man när barnet INTE VILL?! Jag erbjuder henne att städa, laga mat, fixa med små ärenden osv men hon vägrar! När jag ber henne att plocka upp sina leksaker så får jag till svar att "prinsessor behöver inte städa, mamma!" #-o
Hur gör man då?! Tvinga känns ju inte helt ok!
Vi är inne i en hysterisk prinessperiod just nu, ALLT ska vara rosa, fluffigt och ha kronor. Hjälp! Hur bemöter man detta?! Spela med eller försöka undvika?!

Jag tycker att "trotsåldern" flöt på bättre än det här, det känns som att det är mer problem nu! Hjälp!

Karin

[Alma]

Så bra tråd! Också jag har tyckt att trotset på sätt och vis varit enklare än andra perioder av VILL INTE BIDRA HAR EGNA PROJEKT och VARFÖR SKA ALLA DÖ-perioder.

Det som för tillfället funkar här är större utmaningar som går utöver det vanliga (jag skippar de vanliga duka, ställa diskmaskin osv i perioder som dessa). Ta ut varma saker ut ugnen. Tända ljusen. Hitta skruvmejseln, skruva isär något som ska lagas.

Fler och bättre mutor funkar hyfsat också. När allt lego hamnat på rätta ställen under en vecka kan det bli ett nytt. När vi lagat maten och ätit tillsammans ska vi frossa i glass. Imorgon efter påklädning ska vi plocka alla mogna smultron till frukost.

Och lite byten. OK, jag hjälper dig på med jackan om du packar ihop din ryggsäck själv. Du hämtar mina skor och väskan, jag letar rätt på favoritnallen som du vill ha med.

Med prinsess- och monstertokeri tror jag man kan leka lite. Här hemma får man inga färdiga monster, man får göra dem själv. Och de är ibland sååååå ynkliga så. Bäddas ned med bomull i små sängar... Vad är monster rädda för? Andra monster - och hu! Hur ser de ut tro? Ska vi rita eller göra ett sådant i lera?

Fnissar lite åt att prinsessor inte behöver städa, det var fyndigt och observant! det behöver inte monster heller. Men så hittar de inte sina attiraljer heller. OJ lilla prinsessan, nu måste vi leta efter kronan för USCH vilken oordning vi har här på slottet! Och när det är städat så VIPS kommer kronan fram.

Men det är när man är trött i grunden som nästan ingenting fungerar. Får man sova, vila och inte göra så mycket i några dagar brukar det rätta till sig igen. Sånt är livet, tänker jag.

[videunge]

Hej

Ytterligare en härlig fyraåring då vår lilla är definitivt ute ur trotsen och blev det lugnt? INte nu i alla fall. KOm fram till att en del av orsaken är att maken är hemma på " sommarlov" i vanliga fall kommer han hem 17.30 på vardagar. LIllan har varit rent ut sagt arg på honom och vi har inte fattat. HAN har ju tagit HENNES plats som mammas högra hand.
Maken har nämligen lätt för att ta över och inte kräva så svåra jobb av henne som jag ( jag måste ju eftersom vi är själva hemma ) Kanske fler som känner igen sig i semestertider? Helt plötsligt är man två vusna hemma och då är det ju lätt att liten får känslan av att inte behövad [-X Då räd et ju inte så konstigt att hon protesterar och kanske ffa mot honom.
Men jag skriver under på det där med SVÅRA uppgifter.

Lillan fick en dag börja med maten aldeldes själv ( jag låg deckad i soffan och hade migrän) instruerade från soffan vilken kastrull, hur mycket pasta i det heta vattnet, hon skar korv och stekte. ungen klarar mer än man tror. Sen hade jag en solstråle.

lillan fick klättra in under altanen och hämta nertappade saker. Hon var den enda som var tillräckligt liten. Superspännande.

Sen har vi haft problem med struliga läggningar. antagligen för att dagen var strulig...jag lade en halvtimme tidigare första dagen. Då gick det nästan inom odinarie tid. Nästa dag lade jag faktiskt en hel tilmme tidigare. Vad händer? ungen lägger sig lugnt och somnar. HOn behövde väl lite ledning helt enkelt. Nu får vi se hur det går.

Kram på er allihopa

[oakarin]

Hej igen!

Vi kämpar på så gott vi kan här, det görs nog fel och rätt om vartannat!

Det jag grunnar på är hur man kan undvika att bli provocerad av "dåligt" beteende?! Jag "går igång" något så vansinnigt och blir som ett barn själv! Jag blir ledsen, arg och frustrerad och samtidigt är det JAG som ska stå pall och visa vägen?! Hur får man till det när man själv är den som behöver guidning?! Förstår ni hur jag menar? Nu jobbar maken sista veckan innan semestern så förhoppningsvis blir det lugnare här när vi är två som kan dra lasset tillsammans.

Ha det så fint alla!

[miar70]

Ett tips jag fick av Anna en gång, fast det gällde min då 14-åriga dotter, var att behandla henne som en utbytesstudent. Artigt, tydligt, lugnt osv.

Jag har applicerat det på när jag hanterar konflikter med alla mina ungar, stora som små - när jag känner att tålamodsbanken är tömd och det mesta är tungt, så försöker jag tänka mig själv som en pedagog istället för förälder. Jag går in i "lärarrollen" och behandlar dem som en (tänker jag...) förskollärare eller lärare skulle göra. Funkar faktiskt jättebra, det är konstigt vad man kan lura sin lilla hjärna

Kram!

[oakarin]

Ah, vilket smart råd! Det lär ju vara lättare att gå in i en "yrkesroll" än att vara frustrerad mamma som slänger ur sig saker som man ångrar sekunden efteråt. Det blir lite väl många "drama-queens" (stackars maken... ) här hemma så om jag kan "gå in i en annan roll" så vore det nog toppen!

Jag hade ett litet snack med dottern idag och undrade om hon tycker att det är jobbigt att mamma tjatar och behandlar henne som om hon var mindre än hon är. Dottern bekräftade detta och kom med många kloka lösningar själv! Bland annat gick vi och köpte en EGEN väckarklocka (inte den tråkiga äggklockan... ) som hon SJÄLV ska hantera. Hon kommer att stänga av sin klocka och sätta igång äggklockan för att väcka den ömma modern som är morgontrött intill medvetslöshetens gräns...

Jag ska även försöka att "backa" i vissa lägen och låta henne sköta sig själv mer. Det blir ju lite kortslutning i huvudet på mig när hon ena sekunden inte kan gå på toa själv (HJÄLP, MAMMA HJÄLP, DET ÄR BRÅTTOM JAG KISSAR PÅ MIG, BÄR MIG!!!) och gången därpå fixar allt själv med låst dörr... Man vet inte alltid i vilket läge hon är. Får bli bättre på att pejla av och backa när det behövs.
(Kan ju tillägga att jag själv uppfostrades i en familj där det var läge för barnen att hjälpa till typ...aldrig! Båda föräldrarna hade inställningen att "ska det göras bra så måste en vuxen göra det" vilket innebar att vi barn blev förpassade till lekens värld. Jag ser därför drag hos mig själv som är likadana, typ "gå och lek så att jag kan bli klar någon gång!" [-X ) När man vet bättre gör man bättre!

Kram och tack för att ni finns!