MYCKET ängslig snart sexåring

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
smulgubbe
Inlägg: 82
Blev medlem: mån 08 jan 2007, 12:30

MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av smulgubbe »

Hej. Jag är så förtvivlad så jag inte vet vart jag ska ta vägen snart.....Jag har en pojke hemma som är fem år. Jag älskar honom så mycket att det känns som jag ska gå sönder ibland. Jag tror att han har kommit in i sexårs-trots: han blir arg, frustrerad, ledsen förtvivlad om vartannat när det inte går som han vill. Däremellan är han väl glad ibland. MEN, han är ju som en helt annan pojke! han är inte min goe, glade, pojke som är så full av kärlek och glädje längre. Och det värsta av allt, han är så ängslig. Igår hade vi en incident där jag skulle gå till tvättstugan i 10 min. Han blev helt hysterisk och vägrade låta mig gå. (Pappa var hemma) Tårar sprutade och han skrek och var så ledsen. Jag satt bara lugnt och red ut stormen så att säga. Han höll väl på i 20 min kanske. Och ibland när vi är hemma och han är i vardagsrummet och jag är i köket kan han helt plötsligt ropa: Mamma, var är du? Gå ingenstans utan mig!

Och sen har vi mormor. Han säger att han inte tycker om mormor längre och vägrar vara där eller sova där. Han som varit hos henne mycket sen 6 månaders ålder!

Innerst inne tror jag att detta är en "period", men han är så förändrad att jag känner mig orolig :( .

Jag vet inte vad jag vill med detta egentligen, men jag har skrivit här ofta förut och fått så många kloka ord på vägen...Och nu kanske det finns en liknande tråd förstås, men jag ville skriva av mig lite också känner jag....
Smulgubbe med tre skruttar:
:heart: Vilmer :heart: 060805
:heart: Julian :heart: 080628
:heart: Mira :heart: 210809
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av miniz »

Hej!

Vad bra att du skriver här, sà klart finns det fina tràdar att läsa :wink: men det är ocksà skönt att skriva av sig, ofta när man skriver blir tankarna klarare och man ser saken pà ett annat sätt.

Han har nog kommit i 6-àrs krisen som du misstänker.
Har du läst om 6-àringen i Barnaboken?
AW skriver om det sà fint.

Här är tvà tràdar (snart) om 6-àringar.
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=26120
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=13646

Hur har ni det med social delaktighet?
Det är jätteviktigt, särkilt när de inte har det sà lätt.
Humor är ocksà jätterviktigt.
Och ömhet, möten och paktande.
Làt stor vara liten, samtidigt som liten är stor!

Làt världen vara liten.
Visa att han kan lita pà dig, att du vet hur det ska vara och att du stàr för det du säger.

Läs tràdarna och i barnaboken sà fàr en djupare förstàelse för vad som händer nu och kan dà lättare hjälpa honom vidare.
Han kommer förbi, men i en lite större utgàva än 5-àringen. :heart:

Àterkom gärna med tankar och funderingar sà bollar vi vidare.
Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
smulgubbe
Inlägg: 82
Blev medlem: mån 08 jan 2007, 12:30

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av smulgubbe »

Hej igen
Jo, där kunde man ju känna igen sig. Jag har lånat ut min Barnabok men nu väntas den tillbaka på sönadag :) . Då ska jag läsa och lära.

En sak jag undrar lite över bara....det är det här med ängsligheten. Ett exempel: Idag kom vi hem från dagis och skulle vara ute på gården och leka. Gården som han "känt" sen han var 2 och där alla hans kompisar var samt en kompis pappa. Vi bor i lägenhet och vår port är ca 2 meter från klätterställningen där de befann sig. Jag skulle upp och hämta ett par fingervantar vilket troligtvis skulle ta ca 30 sekunder. Men han vill då prompt följa med mig upp och inte vänta kvar. Och där undrar jag hur jag ska bete mig....ska jag bara agera som om det vore det mest naturliga i världen och bara låta honom följa med upp. Eller ska jag på ett "glatt" vis försöka få honom att stanna kvar på gården?

Vad skönt och få lite feedback på sina tankar o känslor..tack..... :heart:
Smulgubbe med tre skruttar:
:heart: Vilmer :heart: 060805
:heart: Julian :heart: 080628
:heart: Mira :heart: 210809
chokladkaninen
Inlägg: 2604
Blev medlem: sön 16 mar 2008, 06:45
Ort: Uppsala

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av chokladkaninen »

Hej! :D

Mitt största barn är visserligen bara 5, men hon är också av den ängsliga typen, och jag skulle vilja rösta för att du tar med honom om han vill följa med, och också att du talar om ifall du ska gå iväg på något aldrig så litet ärende så att han kan välja att följa med. :wink: Jag resonerar som så att "kavathet" måste komma naturligt och inte kan tvingas fram (fast möjligen lirkas?), och att det är bättre att du visar att du förstår och låter honom känna sig förstådd, så blir han säkrare på längre sikt.

Men kanske har jag fel och du får ett annat förslag av nån som har mer erfarenhet av 6-åringar? :D
Mamma till :heart: Storasyster f feb 07
och :heart: Lillebror f okt 08
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av miniz »

Hej.

Vad bra att du snart fàr hem Barnaboken. :D

Jag tror som chokladkaninen att det är bra att vänta (och lirka) pà att lillen ska bli klar.

Här är en supertràd!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11420
Den handlar om lite mindre barn, men kontentan är den samma.

Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
smulgubbe
Inlägg: 82
Blev medlem: mån 08 jan 2007, 12:30

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av smulgubbe »

Hej igen o tack :D

Jo, jag känner ju i magen att det bästa är att låta honom sätta takten när det gäller det här. Så idag när vi kom hem och jag skulle gå upp en snabbis, valde jag att fråga om han ville stanna eller följa med. Helt enkelt för att låta honom veta att det är ok att han gör det om han vill....

Chokladkaninen: det som är grejen med min kille, och det som jag reagerar på, är att inte är av den ängsliga typen egentligen. Utan tvärtom. Det är de senaste veckorna som han inte kan släppa mig med blicken ens.

Men vi ska nog ta oss igenom detta, han och jag. Vi är ett bra team. :heart:
Smulgubbe med tre skruttar:
:heart: Vilmer :heart: 060805
:heart: Julian :heart: 080628
:heart: Mira :heart: 210809
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av Alma »

Min son är fem och är sedan ett par veckor i en period när det inte är OK att sitta kvar i bilen när jag tankar. Inte att jag hamnar 20 meter ifrån honom under promenad. Tappar han bort mig utomhus får han panik och vrålskriker MAAAAAAMMMMAAAA hela tiden så han inte hör när jag svarar. Och det är inte OK att vara själv hos dem han varit med och hos sedan han var liten.

Min erfarenhet är att det går i språng, detta att bli trygg i sig själv och att vara ifrån föräldrarna. Efter en närhetsperiod har det tidigare kommit perioder som blir tvärtom, när det är jag som oroligt kikar omkring och tycker han är lite för långt ifrån, eller jag som spanar när jag inte vet var i huset han varit en längre stund.

Jag ligger mycket lågt i att pusha honom i närhetsperioder. Försöker inte övertala honom om att det visst går att sitta kvar i bilen mm (när jag misslyckas och ändå gör det blir han förtvivlad - då skapar jag verkligen otrygghet). Jag försöker agera som om jag inte blir förvånad heller, det är bara OK, självklart, kom med du - och hjälp gärna till samtidigt förresten...

I perioder när han är mindre närhetskrävande är han öppnare för förslag om vad han kan klara själv mm. Föreslår jag det i en period som nu så blir det bara skrämmande. Och i perioder när han vill bort i högre takt än jag tycker han klarar, så blir det en annan strategi...

Det är snabba kast med barn. Inte lätt att hänga med och det är lätt att oroas! Jag tycker att femårs-kasten varit rätt stora... Undrar hur det blir med sexårssprången.

Berätta gärna mer om hur det går!
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
smulgubbe
Inlägg: 82
Blev medlem: mån 08 jan 2007, 12:30

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av smulgubbe »

Åh Alma, vad befriande det var att läsa dina ord. Nånstans bottnar min förtvivlan i att jag känner att jag agerat fel, eller åtminstone i strid med min magkänsla, när jag försökt pusha. Därför är det så skönt att inse det, med hjälp av er :wink: , så att jag kan agera på så sätt att jag hjälper min son.

Det som är jobbigt är ju när jag ska göra något där han inte KAN följa med. Där försöker jag förbereda i lång tid innan, så att det hinner sätta sig. Men det är inte alltid det hjälper :( .

Hur som helst, jag känner mig stärkt och trygg i att detta kommer gå jättebra!

:heart:
Smulgubbe med tre skruttar:
:heart: Vilmer :heart: 060805
:heart: Julian :heart: 080628
:heart: Mira :heart: 210809
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av Alma »

hej smulgubbe!
Javisst är det konstigt att man ibland går emot sin magkänsla. Händer mig också och efteråt mår jag lite illa. Hör hur det är det där lite stränga, respektlösa sättet att uppfostra från förr som talar i mig. Att jag som förälder minsann måste få barnet att inse... Minsann måste sätta gränser... Minsann måste ju få en femåring att inse att det inte är farligt att sitta i bilen när mamma tankar. Att han ju faktiskt kan se mig hela tiden. Att han bara försöker styra... Vilket larv, det är väl inte farligt heller... Nä nu måste du sätta gränser här för vad som är rimligt mamman, han kan inte få bestämma så här.

Det är en hel del riktigt dåliga värderingar som fanns när jag var barn som kan komma upp, fast jag kanske utför dem lite annorlunda än vad jag själv utsattes för. Det är som att de där stränga tanterna och gubbarna från barndomen sitter i mig och talar om för mig hur jag ska vara som mamma, på samma sätt som de talade om för mig vad som minsann var verkligt och inte när jag var barn. "Inte är det där farligt inte, pjåska dig inte nu, krokidiiiltårar minsann!"

Det där illamåendet som kan komma efter en situation tror jag på. Den magkänslan är bra att lyssna noga på. Den säger något viktigt. Och om man sedan läser lite BB och här så får man också idéer om vägar ut, som inte skapar illamående alls utan glädje i att ha kunnat leda sin lille parvel!

Man dömer också sig själv så snabbt som förälder tycker jag. Och förutsätter (trots att man läst BB!) att utveckling är som en linjär uppåtlutande kurva hos ens barn. Är den inte det har man som förälder gjort något fel. Och så signalerar man säkert till barnet att man mår illa, och då tror barnet att det är något mycket felaktigt de gör eftersom mamma mår illa... och då mår mamma ännu sämre... Fniss. Gäller att sätta P för detta! :-) Barnen har rätt att regrediera och det är bara att finnas med i de perioderna också. Full stop.

Jo, visst är det en hel del situationer som man inte kan styra över heller. Jag tror att man bäst gör som du - förbereder - och under hela tiden visar att det är HELT OK att inte vilja separeras från föräldrarna i perioder när man inte vill det. Barnet har rätt till att känna så. De vuxna som är i barnets närhet har ansvar att hjälpa barnet med detta. Inte genom att säga att allt är OK, för det är det ju inte. Utan lyssna och därefter föreslå utvägar. Kanske du kan göra så här... känns det bättre om vi...

Jag tror man stärker ens barn också inför jobbiga situationer genom att det får veta att de är OK också när de längtar efter föräldrarna, och att vuxna runt omkring bör ta det på allvar. I bästa fall kan då barnet, när det står där och längtar, tänka att den vuxne bredvid som inte stöttar faktiskt är dum.

Det är ofta så lite av bekräftelse som behövs för att livet ska bli lättare att leva! Jag ser det på sonen när jag träffar rätt. Hans ansiktsuttryck när jag säger "jag ser att du..." när jag gissat rätt. Då liksom förlöses han, också om han varit vansinnigt arg på mig. Särskilt om jag stoppar där och inte direkt fortsätter med ett .."men nu är det så att vi måste....". Det kan räcka med att fråga hur barnet känner, visa vad man gissar, föreslå vad det kan vara. Och sen fortsätter man i den riktning som man måste - klä på sig för att gå ut, plocka ihop sakerna för att avsluta leken... eller annat.

Läsning av dina inlägg här fick mig faktiskt att blir lite lite bättre morsa idag. Jag gav tusan i att pusha honom med kläderna, att ta på sig allting själv. Han behöver ompyssel nu, visar det så ofta medan jag satt klädpåtagning som krav för att vi ska gå ut. I bakhuvudet "En femåring borde kunna.... Vad är jag för en förälder som inte kunnat lära honom det..." Idag tänkte jag att nu struntar jag i pushning. "Hur vill du ha det? Ska du eller jag klä på?" Sonen förvånad. Som han tänkte "Va - ska vi inte ha kampen om kläderna?" Log med hela ansiktet. "JAG tar skorna och DU tar mössan." Vad lätt och kul det blev helt plötsligt! :-)

En annan period ska jag pusha, locka och göra show med kläderna igen...
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Alma
Inlägg: 655
Blev medlem: mån 24 okt 2011, 21:35

Re: MYCKET ängslig snart sexåring

Inlägg av Alma »

Hej smulgubbe! Hur går det med ängslighetsperioden?
Kom på att tråden här är parallell med den som du startade.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=26361
Förälder till son född 07, BB-fostrad, SHN-kurad en månad vid 2 års ålder
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"