Ester har sedan några månader gått på toa och bajsat när hon behövt. Nu har hon börjat lägga märke till när det är på gång, dvs när hon är nödig. Då säger hon "ont i rumpan, inte" och så går hon lite knepigt. Dvs hon är nödig och har inte bajsat på ett par dagar. Tidigare har hon bajsat varje dag vid ungefär samma tid, men sedan hon blev mer medveten om fenoment och dess känslor i kroppen har hon glesat ut det hela. Nu går det 3-4 dagar mellan varje gång och de senaste veckorna har jag fått visa henne till toaletten när bajset varit på väg ut.
När det väl kommer och hon sitter där är det fina fisken, dvs ploppet är spännande och korvarnas storlek basuneras glatt ut till oss som är och pysslar i annat tum - som vanligt. MEN vägen fram dit är långt ifrån frågfri om man säger.
Jag håller pokerfejs, á la "det tar vi när bajset kommer" stuket och bara tagit lilla handen och lett fram till toa när det verkligen är dags. För att inte göra någon grej av det. De gånger jag varit för tidig, dvs misstolkat det akuta och vi gått för tidigt har hon börjat storgråta och sagt "inte, toaletten inte, bajsa inte". Då har vi genast gått tillbaka, utan ord till det vi gjort tidigare, ätit, busat ute... whatever.
Två frågor har jag:
Tacksam för svar från er som vet. Tills jag vet kör jag IS I MAGEN-tänket och litar på att hon grejar det. Kanske är det så att hon bara behöver ett ord på vad hon känner när bajset är på väg fram - att hon är nödig helt enkelt... ?
PS. Kisseriet görs fortfarande i blöjan och vi har aldrig kört någon pott/toa-träning, planerar inte att göra det heller. Hon kissar i pottan på gräsmattan när hon är naken ute nu på sommaren, det gillar hon. Förhoppningen är att hon tar med sig vanan in när den blir mer etablerad ute under sommaren.