Många månader har gått sedan jag senast behövde vända mig till er för hjälp, men det har också varit mer eller mindre harmoniska och enkla månader. Vår Linus är nu 1 år 9 månader. Stark egen vilja har han alltid haft (det är ju bra, det har jag egen erfarenhet av
), men med fast och konsekvent hand, mycket uppmuntran och klara rutiner har vi klarat oss bra. Men nu märker jag att det blåser upp...Det började väl med att det blev svårt att få på vinterkläderna. En tid kändes det som fullt krig och jag mådde pyton. Sedan tog jag till nya konster: avbröt påklädandet då han satte sig på tvären, meddelade att jag inte tänker bråka men jag och hunden går ut i alla fall. Behöver inte komma längre än till ytterdörren så är lillgrabben redan redo att ta på sig kläderna
. Idag krävdes dock att han tog en promenad ut i snöhögen utan handskar för att inse att det kan vara en god idé att ha dem på händerna ändå...Nu har vi samma elände med kläderna på morgonen. Han vill INTE ta av sig nattblöjan och pyjamasen. Han vill INTE ha nya kläder på sig. Jag har prövat samma taktik här, dvs jag avbryter av/påklädandet och går ut i köket och fortsätter mina morgonsysslor, meddelar att han får komma upp ur sängen när kläderna är på. Men han har liksom inte så mycket emot att vara kvar där i sängen...
Det kan ta en timme att få på kläderna, det går ju inte an när det är jobbdag. (förresten, om någon undrar - jag skriver mycket "jag" eftersom min man är borta på jobb ungefär varannan vecka, så det är mycket "jag" som sköter cirkusen här hemma 
) Tips, någon? Det SKA ju inte vara en massa skrik och bråk och milt våld 
Sen det nyaste, och kanske mest upprörande problemet: nattandet! Från att ena dagen ha lagt sig glatt och harmoniskt som vanligt, skedde en totalförändring för två kvällar sedan - killen började storvråla direkt! Jag gick in några gånger för att lugna, men det hade motsatt effekt. Efter 45 min somnade han. Igårkväll ville han inte ens upp i sängen. Han hittade på annat att göra, och då jag sträckte mig efter honom för att lyfta honom i säng reagerade han genast och häftigt. Jag tog honom i mina starka armar och satte mig på golvet med honom och sjöng visor tills han lugnat sig, sedan lade jag honom i säng men då började han genast gråta igen. Magläge, min hand på hans rygg, och så pratade jag lugnt och uppmuntrande tills han var lugn igen. Då gick jag ut, men gråten började direkt. Vis av föregående kvälls spring lät jag bli att gå in igen, pladdrade på i telefonen istället (ringde min mamma för moraliskt stöd, mammor e bra att ha
). Det blev tyst på ca 15 minuter kanske. Vad är det som händer? Och har jag gjort rätt?En lustig grej till har vi upptäckt - när han blir arg eller besviken och upprörd, så kan han reagera med att handlöst slänga sig på golvet och därmed slå ansiktet eller huvudet i vad som helst. Klart det gör ont, han blir än mer ledsen, men dunkar huvudet några gånger till! Några gånger har jag satt mig på golvet och hållit honom i björnkram tills han återfått behärskningen. Så våldsamt har det tack och lov inte varit mer än 2-3 gånger, men man blir ju lite fundersam...
Vi är noga med att driva igenom det vi bestämt ska göras (kläder på, äta mat, ge ifrån sig olämpliga föremål...) och att ge mycket uppmuntran.
Är det typiskt förtrots vi har att göra med här? Kan ni ge tips på bra trådar och ställen i Barnaboken vi kan studera?
Kramar,
Janina
& Lilltufsan född feb -06 
Alltså visst har vi skoj varje dag och här skrattas mycket, men i just problematiska situationer så har det blivit mer rynkad panna än clown. Skärpning här också! 
