Hej!
Vår älskade storebror på 2 år och 7 månader (född i slutet av april 2008) är en känslig muskelbyggare, med drag av en sparris skulle jag nog vilja säga... Sedan ett par månader tillbaka misstänker jag att han kom in i trotsen. Men när jag läste BB stod det att killar ofta är ca ett halvår senare med att komma in i trotsen? Eftersom vi har en liten känslig grabb här hemma har jag nu börjat oroa mig för att det är något annat som gör att han inte mår bra. Snälla, hjälp mig reda ut om det är just trots som gör honom bitvis förtvivlad för tillfället.
Han är som sagt en känslig kille och reagerar nästan aldrig med att bli arg - här smälls inte i dörrar och skriks utan här gråts det förtvivlat. Han är annars en glad, intelligent och nyfiken liten en som pratar mycket bra. Det har dock varit mycket "vill, vill inte" senaste månaderna - kan gälla vad som helst, tex något så enkelt som om han vill ha vatten eller inte. Nästan alltid slutar det i tårar. Jag upplever att det oftast kommer en period på några dagars lugn då och då, men nu var det längesen - och BB är nedpackad då vi är mitt uppe i en flytt
Hjälp!På julafton ville han sitta på min plats och blev tokig då han inte fick. Jag sa att "här sitter jag, men du får gärna sitta i knät om du vill" och försökte behålla lugnet trots 20 julaftonsfirande släktingar som noga följde spektaklet. (Kan inte folk bara vara lite smidiga och låtsas som ingenting och prata om något annat för att "take the edge off" så att säga kan man ju tycka... men nej, dom hade väl glömt hur det var när de själva hade småbarn kanske
Vi har inte så mycket problem med påklädning (mer än att det ibland då blir spagetti av alltihop förstås) eller att gå och sova "Vill inte gå och sova" har väl kommit ibland, men "Nähä, fast nu är det faktiskt läggdags" brukar funka bra. Däremot har vi att göra med en riktig kastare 8) ... Kasta har alltid varit roligt - roligast när man ser på film är om någon kastar, tappar eller river ut något
I alla fall, just kastandet har ju lett till endel duster förstås - ibland gör han det bara utan att tänka på det tror jag, men ibland syns det att det är för att trotsa. Här hemma får man kasta bollar så efter några påminnelser om att "oj, det var ju ingen boll" osv kan det sluta med att han får gå in på sitt rum tills han slutat kasta. Detta funkar aldrig - han blir genast jätteledsen och springer efter. Kastar i och för sig mycket mindre sedan. Gör jag fel här? Kastar man och river ner saker får man också plocka upp efter sig - och har vi en gång sagt att han ska göra det ger vi oss inte. Men då blir det helt plötsligt helt omöjligt att tex böja sig ner... eller gå 2 steg för att nå det man kastat. "Uhhhh, når inte - ehehehe, du kan göra det"....De ovanstående exemplen är väl ändå tecken på trots? Eller?
Nu till varför jag är lite orolig - ovanstående kan jag hantera... visserligen bitvis väldigt intensivt, men...
"Beteendet" vi som föräldrar nu känner oss osäkra över är att han blir så klängig och gnällig. Ska ex bäras hela tiden, "dåliga" dagar räcker det att man går några meter ifrån honom för att göra något så blir han ledsen "maaaammmaaaaaa, uähhh". om han ex leker på golvet kan han helt plötsligt "inte komma upp" själv och då låter det "Uhuhuh....maaaammma" "Dåliga" dagar beter han sig även som att han är rädd för andra. Tex idag då vi hade middag hemma hos min syster. Min svåger som han annars gillar pratade med honom och då reagerade han genom att i halvpanik gnälla efter mig samt skrika att svågern "skulle vara i köket".
Det är just detta som vi tycker är svårt... det klassiskt "trotsiga" kan vi ta, men vad är detta osäkra, gnälliga, rädda? Har det också med denna föränderliga fas att göra eller är det något annat? Hjälp oss att förstå hur vi ska hjälpa honom!
Är han för liten för att detta ska vara trots"
& Lilltufsan född feb -06