En mamma mailade om boken "Tagga ner"

[annawahlgren]

*TAGGA NER

heter den nya så rosade boken i barnauppfostran. SVT morgon resencerade böcker i morse och de var lyriska över denna bok.

Jag lovar dig - du kommer få knottror, utslag och klåda över hela kroppen om du läser den. Den uppmanar alla föräldrar till att släppa allt vad rutiner, hämningar, humör, mat och sömn fritt.

Man kan enligt den boken sova lika bra under köksbordet, som på soffan eller i badkaret (enl resencenten). Och vill man ha pannkakor till middag skall man få det medan resten av familjen äter något annat. Trotsar man och är "jobbig" skall man också få se föräldrarnas ALLA humörsnivåer, inga känslor skall tyglas eller behärskas - för det är så livet fungerar när man "ställer till det".

SVTs resencent var man i 45-50 år åldern och tyckte detta var det bästa han läst i denna genren, så skönt för alla föräldrar att släppa (ännu mer) av alla måsten gällande barnen.

Visst, perfektion är inget som är uppnåeligt, men varför måste man bara ta upp extremerna?

Min reflektion: snart har vi den mest negligerade generationen av alla - och de skall ta hand om mig när jag blir gammal och inte orkar slå vett i huvudet på dem med min käpp längre... Skämt åsido, om vi har psykiskt ohälsa bland unga idag är det INGENTING mot vad vi kommer ha. Om vi har många med ADHD och andra bokstavskombinationer idag pga bristande struktur och rutiner är ju det INGENTING mot hur framtiden kommer se ut...

Varför är alla så blinda???? *

[Jannika]

Hmmm.... Ibland får jag för mig att den stressade småbarnsföräldragruppen hugger på alla beten som ger dem ansvarsfrihet och lite vila från det dåliga samvetet. Stundtals finns det dock anledningar till att man har dåligt samvete, det är inte alltid omgivningens försök att utdela en antifeministisk dubbelbestraffning. Sa feministen.

Stress och eftertanke funkar sällan samtidigt. :-k

Men... jag har inte läst boken och ska inte döma utifrån andrahandsinformation. O:)

[Luvisen]

Den uppmanar alla föräldrar till att släppa allt vad rutiner, hämningar, humör, mat och sömn fritt.

Suck! Finns ju en hel del barn som hamnar i kriminalitet som beskriver sin vardag precis som ovan. De små, de små... jag vet inte vad jag ska säga :-#

Det är tur att BB finns och kan gå i arv /Luvisen

[inger]

och tyvärr kommer den väl att sälja bra.

Det där låter bara något som många vill höra som inte orkar engagera sig och vill slippa dåligt samvete bara.

Som tur är har de flesta barn en enastående förmåga att växa om sina föräldrar och bli något större än vad de är.
Så många barns egna läkande kraft kommer att göra att de inte bara överlever detta, utan även genomskådar detta och uppfostrar de egna barnen på ett bättre sätt.
Det är min tröst över eländet.

[/LO]

Jo det är tragiskt att så många har bristande rutiner och barn som mår uselt av det. Att dessutom då få påhejat av en bok är ju inte bra - jag har inte läst boken så jag kan ju inte riktigt komma med några synpunkter...

Men att blanda ihop orutiner med ADHD är befängt (jag vet att vi inte har samma syn här Anna, men jag säger det ändå!). Lika befängt som att anse att homosexualitet uppstår pga uppfostran.

Jag har flera nära vänner runt mig som använt barnaboken som mall för att klara sin vardag med sina barn som har ADHD. De har tydlig struktur i vardagen, och får sina barn att fungera efter sin förmåga i samhället och i familjen. De har valt att inte medicinera (ingen läkare har någonsin ställt frågan om de vill ha). Det betyder INTE att de inte har ett funktionshinder, som ADHD är!

ALLA gynnas av rutiner, för vissa är det helt nödvändigt för att kunna leva.

/LO

[Nemita]

På Bokus står det så här om boken:

"Många föräldrar har dåligt samvete för stort som smått, de tycker att de inte räcker till som föräldrar och är otroligt självkritiska. Alla vill vi vara världens bästa förälder. Frågan är bara: Hur är man då?

"Tagga ner!" är boken som avslöjar att du faktiskt blir en mycket bättre förälder om du inte är så perfekt, utan nöjer dig med att vara en lagom bra förälder."

Detta tycker jag skulle kunna beskriva något som jag har fått jobba mycket med. För mig är i alla fall det stora kruxet med vardagen att våga ha höga ambitioner när det gäller rutinerna samtidigt som jag inte bryter ihop och blir stressad de dagar som blir annorlunda. För mig är det jätteviktigt att inte vilja vara perfekt, för då går det åt pipsvängen...

I bästa fall ger boken föräldrarna ett sånt lugn - att man inte behöver göra rätt jämt. I sämsta fall är det som mamman skrev till Anna; en bok som förespråkar att man lägger ner rutiner helt, och det tycker jag vore tragiskt. Men om jag är krass så är det många föräldrar (särskilt de med problem med barnens sömn) som gärna vill höra att de inte behöver ta ansvaret för barnens rutiner och som därmed kommer att läsa boken och ta den till sig med lättnad...

[annawahlgren]

Men att blanda ihop orutiner med ADHD är befängt (jag vet att vi inte har samma syn här Anna, men jag säger det ändå!).

Oops, nu var det ju inte MIN syn på saken jag citerade (jag har inte heller läst boken).

Ingen tillskyndar väl rutiner mer än jag, vad nu det har med saken att göra här

[/LO]

Jag vet att det inte var ditt citat, det påstår jag inte heller. Jag vet bara att vi inte har samma syn på ADHD!

Jag anser att ADHD finns! Att personer med ADHD har extra stort behov av rutiner på grund av sitt funktionshinder. Att barnaboken har varit till stor hjälp för flera föräldrar till dessa barn.

Citatet, som ju inte är ditt men jag har en känsla av att det inte är första gången det kommer upp här på forumet, påstår att barn får ADHD av bristande struktur. DET är befängt!

/LO

[inger]

Jag vet att det inte var ditt citat, det påstår jag inte heller. Jag vet bara att vi inte har samma syn på ADHD!

Jag anser att ADHD finns! Att personer med ADHD har extra stort behov av rutiner på grund av sitt funktionshinder. Att barnaboken har varit till stor hjälp för flera föräldrar till dessa barn.

Citatet, som ju inte är ditt men jag har en känsla av att det inte är första gången det kommer upp här på forumet, påstår att barn får ADHD av bristande struktur. DET är befängt!

/LO

Är det viktigt om adhd finns eller inte? Är det viktigt om autism finns eller inte?
Som mamma till en pojke som fått diagnosen autism kan jag säga att det är det inte. Det viktiga är att ha redskap att hjälpa barnen som har de här svårigheterna så att de når sin fulla potential. Jag har träffat många barn med diagnoserna som är väldigt olika sinsemellan.
Det enda jag kan säga är att rutiner är viktiga för alla barn och att det är viktigt att alla barn får den vägledning de behöver.

Jag har sagt det och säger det igen, tänk vad mycket vi tillsammans skulle kunna uträtta för de här barnen om vi la ner om diagnoserna finns eller inte och tittade på vad som fungerar när man vill hjälpa de här barnen.

[/LO]

Jo, jag tror att det är viktigt. För barn och vuxna. Redan ganska små barn förstår om de inte är och beter sig som sin omgivning (familj, syskon, andra barn).
Klart att det inte spelar så stor roll för barnet att det heter just ADHD eller Hejkonbejkon.
Men föräldrarna till dessa barn kan hjälpa dem att förstå sig själva, hjälpa dem att leva i samhället TROTS handikapp/funktionshinder.
Om man inte får en diagnos tror jag att det är väldigt lätt att hamna i att söka fel hos sig själv. Vad gör jag för fel för att mitt barn beter sig som det gör. Vad gör jag för fel som gör att mitt barn inte kan förstå kroppsspråk etc.

Det kanske inte gäller för alla, såklart, det vet inte jag, men jag vet att det betyder mycket för dem jag känner. Och det betyder, tvärt om mot vad du säger, Inger, att de kan hjälpa sina barn än bättre. Det är tack vare diagnoser de ännu mer kan hjälpa sina barn vidare i livet.

Inger, jag undrar helt ärligt, om din son inte fått en diagnos, hur mycket längre tid hade det tagit innan du hade börjat söka alternativa lösningar att hjälpa honom? Eller började du redan innan den?
Vad kom det sig att du (och möjligen pappan) från början valde att göra en utredning?
Tycker du att det bara har varit negativt att han fick en diagnos?

/LO

[eefwah]

jag tycker det låter som om "tagga ner" är en bok för föräldrar mer än en bok för barn. och vilken av de två kategorierna är köpare av boken? man, dvs föräldrar, köper en gnutta bättre samvete helt enkelt. tror förlaget iaf.

precis som sossarna som gick ut i valrörelsen med obegränsad dagistid till alla, ropen skalla. vem tänkte de på? barnen? nej, givetvis tänkte de att väljarna, föräldrarna, skulle svälja valfläsket med hull och hår.

gjorde de det ?

:^o

[inger]

Inger, jag undrar helt ärligt, om din son inte fått en diagnos, hur mycket längre tid hade det tagit innan du hade börjat söka alternativa lösningar att hjälpa honom? Eller började du redan innan den?
Vad kom det sig att du (och möjligen pappan) från början valde att göra en utredning?
Tycker du att det bara har varit negativt att han fick en diagnos?

/LO

En avvikande utveckling syns. Vi var oroliga och ville ha redskap att arbeta med honom. Det var utredningsvägen som erbjöds.
Jag hade varit hjälpt av att förstå något om barns kryputveckling(de forum Hege har), för att fatta att det inte var så himla käckt att han hoppade på rumpan.
Jag hade varit hjälpt av att förstå betydelsen av vilken mat man stoppar i dem och om känsligheter som inte direkt syns på ett allergitest.
Och jag hade kunnat vara hjälpt av att ha en mer resonerande iställning kring antibiotika och vaccination. Han gick på mycket pencillin som liten och vi följde det traditionella vaccinationsprogrammet utan att reflektera.
Nu menar jag inte att vi inte skulle vaccinerat alls och heller inte att vi aldrig skulle gett antibiotika.
Men det finns mycket kunskap jag har nu som jag skulle önskat att jag hade då.
Han är och har varit mest i behov av att leka med friska barn, då har han utvecklats mest. Sämst var särskolan för honom, men så är han ju inte heller utvecklingsstörd.
Jag har upplevt att hans autism diagnos mer har ställt till frågetecken än att den har förklarat honom. Jag har liksom förklarat och förklarat att alla barn är olika, diagnos eller inte och människor har haft svårt att ta till sig det. Det finns enormt många fördomar om de här diagnoserna.
Det finns också människor som berättat för mig vilka rättigheter jag har nu när jag har en AUTISTISK SON. Han ska åka taxi till skolan, stå först i Lisebergskön och gud vet allt. Han åker kommunalt till skolan, han väntar på sin tur i Lisebergskön, vi har tränat allt detta. Han är helt fantastisk för han klarade detta tidigt mycket bättre än vad många barn utan diagnoser gör.
Han klarar mycket nu och det finns mycket han behöver träna mer på.
Bäst fungerar han med de människor som ser honom precis som han är, en kille med eller utan diagnos, varken mer eller mindre fantastisk han är, utan som en pojke som är charmig och söt men som kommer att behöva kämpa mycket mer än många av oss.
Men även han kommer att hitta sin plats och sitt sätt att leva. Han är älskad och han kommer att älska och bli älskad tillbaka.

Ni som har följt oss vet att vi kommit en bit på väg. Men det är en bit kvar. Jag har haft god hjälp av habiliteringen när han var liten för att förstå var han var utvecklingsmässigt och vad vi hade att jobba med. Jag har alltid önskat och önskar att skolmedicinen och alternativmedicinen kunde samarbeta mer. Jag har varit i kontakt med fantastiska människor och med riktiga nötter inom båda gebiten.

Jag glömmer aldrig den dag han fick sin diagnos. Jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Tyvärr är diagnoser inte bara ett sätt att få hjälp. Det är ett sätt att sortera människor.

Det går att se att ett barn har problem med sin utveckling utan diagnos.
Det går att göra ett skräddarsytt program åt det barnet gällande motorisk träning och lämplig mat.
Kunskapen finns i dag.

Tyvärr är det så att man behöver diagnos för att få igenom vissa rättigheter som vårdbidrag för att kunna vara hemma mer med det barnet.
Jag tycker att det är en rättighet som kunde finnas utan diagnos och att man också kan ha skräddarsydda program.

För visst är målet att vi alla ska kunna leva tillsammans med varandra?

Ytterst vill jag att min son ska finna sin plats och få ha den här i världen.

[inger]

Ja, det gjorde min man innan.
Hos en ganska oseriös dam som annonserade i tidningen att hon kunde vissa saker. De åkte dit och han fick rita en åtta med krita samt dricka några blomdroppar har jag för mig.
Det är mycket både inom skolmedicin och alternativ medicin som inte hjälper de här barnen.
Barnläkaren som skrev att han var en mycket ensam tvåårig pojke hade både han och vi också kunnat vara utan.
Hon syftade väl då på hans förmodade autism när hon skrev så.
Men hur hon kunde bortse från att han har en mamma en pappa och en storasyster som älskar honom förstår jag inte än i dag.

[TorpSara]

Men jag tycker inte det verkar som att det enbart är en sorg att få höra att ens barn har autism eller ADHD. Visst är det omtumlande, och många har kanske ändå hoppats "inte" även om man ju har sina skäl redan när man börjar utreda, men jag tycker att det ofta verkar vara en lättnad också. Att just VETA vad man kan göra och hur man ska göra för att kunna underlätta - orden och förutsättningarna hjälper ju en med det.
Även om man kanske inte söker kunskap enbart i traditionell vetenskap eller konventionell medicin eller vice versa borde det ju underlätta förståelsen och hitta rätt när man har ord för vad som skiljer?

[/LO]

Tack Inger för din ingående beskrivning.
Jag förstår (tror jag) hur du tänker. Jag har följt dig en bit på vägen, men inte så mycket på senare tid.

Jag håller också med i mycket du skriver, men också som Torpsara säger, så är det inte alltid en sorg hos föräldrar att barnet får en diagnos. Inte för att lättvindigt (för det tror jag verkligen ingen känner) fått ett svar på sina frågor, utan att kunna påbörja sitt arbete - på vilket sätt de nu än gör det.

Jag tror (jag tror att jag tror ) att man lättare kan få bort fördomar om man har ett ord. Så att man kan förklara vad det är/hur jag (eller mitt barn) är (även om alla är olika) istället för att bara vara "konstig" och/eller annorlunda. Det är riktigt trist att det ska behöva vara så, men annorlunda accepteras inte i speciellt hög grad i vårt samhälle.
Och jag kan bara gå till mig själv för inte alltför länge sedan. Jag har inga problem att umgås med, acceptera, förstå personer som är helt utanför gränsen, som tydligt faller utanför ramarna. Det förstår man ju, på något sätt. Men en som är nästan där, som borde fatta bättre, men som ändå inte riktigt kan alla sociala koder, har jag haft svårare för, betraktat som korkade mest. Tragiskt och det kanske är mest synd om mig. Men jag är övertygad om att jag inte är ensam med dessa fördomar.
Nu har jag, tack vare mina vänner med barn som har diagnoser, lärt mig MASSOR. Det har gjort mig mycket mer tolerant - oavsett om folk omkring mig har diagnoser eller inte (för det står ju inte skrivet på dem).

Och till sist så håller jag absolut med om att skolmedicin och alternativ medicin borde jobba betydligt tätare med varandra. Det funkar ju på flera håll i världen, det borde kunna funka här också.

/LO